Jan Myrdal konstaterar att han förblivit den evige tonåringen, även om han aldrig försökt klä sig ungdomligt: ”Jag är inte säkrare i dag när det gäller relationer än jag var som ung. Den allmänna känslan av att inte duga eller räcka till tror jag alla killar har.”
Foto: Dan Hansson
– Kärlek? Å, det är enkelt: Mannen är inte skapad för att vara allena, trumpetar han i telefon – med det något tystare tillägget att samma villkor kan även gälla för kvinnor.
Betyder det att Jan Myrdal, som gifter sig för fjärde gången på sin 81-årsdag den 19 juli, kommit fram till att kärlek främst är ett skydd mot ensamhet?
Hans röst i telefon protesterar:
– Nej, nej. Kom hit så får vi reda ut begreppen!
Barfota, som ett sommarlovsbarn står han utanför det rödmålade huset – nej, det är många hus, en hel liten klunga – mellan Fagersta och Skinnskatteberg och bjuder oss att sitta ner intill blommande syrener. Huset tål inga gäster inomhus, blivande hustrun Andrea Gaytán Vega har precis lämnat sin lägenhet i Stockholm och flyttat in med möbler och kartonger. Plus sin sjuåriga dotter Isolde.
Så nu sitter vi där, redo för kärleksprat. Jan Myrdal är laddad med tankar och protesterar mest på rutin när jag plockar fram bandspelaren. Strunt i den, är hans råd. Skriv ner det du spontant minns av vårt samtal, det brukar bli bäst.
Lyder jag rådet får han tåla den riktigt romantiska historien om att han och Andrea, som är 47 år och undersköterska född i Mexico, möttes första gången på en utställning på Moderna Museet år 2000, där han var med sin dåvarande hustru Gun Kessle.
Något hände på museet, något avgörande. Nu beskriver han det som att en omedveten kärlek vaknade. För först blev de ju vänner, alla tre.
Gun Kessle dog i oktober 2007, efter en lång tids sjukdom. Jan var förberedd, ändå blev sorgen tung.
– Man gråter och det är väldigt tomt och konstigt.
Andrea fanns, som en vän – fram till den där januarikvällen i år när de såg Strindbergs Ett drömspel på Dramaten och efteråt gick ut och åt middag.
Unga Isolde kan servera fler pusselbitar:
– Mamma behövde en man. Men det bästa med Jan är att han har katter. När han och mamma skulle gå på teater sa jag: Tänk mamma om han inte ser dig som vän – utan som kvinna!
Själv upprepar Jan Myrdal, envist, att han aldrig ens i tanken var otrogen sin sjuka hustru.
– Nej, nej, det hade varit ”åt helvete fel”. Men kärleken till Andrea låg latent och efter den där teaterkvällen slog den ut, som blommorna framför oss.
Eller som han krasst konstaterar:
– Jag hade ju kunnat säga: Följ med nu så knullar vi med en gång, men det kom senare. Jag är ingen sån man heller. Jag måste först känna att en kvinna tycker om mig, att jag kan lita på henne. Fast det där har jag redan skrivit om, du kan gå till läggen.
De talade om att flytta ihop. Så kom skottdagen den 29 februari när Andrea, genom sina arbetskamrater, fick lära att det är svenska kvinnors enda chans att fria. I en paus på jobbet ringde hon upp Jan och frågade om han ville gifte sig med henne. Hans tvekade bara en tiondels sekund, sa sedan ja. Utan att påpeka det han spontant tänkte på: Att den verkliga skottdagen, faktiskt, infaller redan den 24 februari.
Och nu står bröllopet på gräsmattan mellan de röda husen med landshövding Mats Svegfors som officiant – och en stolt Isolde som brudnäbb. Samtliga huvudpersoner kommer att bära mexikanska högtidsdräkter, avslöjar hon. Eftersom Jan blivit för tjock för sin folkdräkt.
Historien kan berättas på ett annat sätt: Den som fyller 81 år har inte tid att skynda långsamt. Andrea Gaytán Vega är den Jan Myrdal älskar och vill leva nära.
– Mig fick han på köpet, konstaterar lilla Isolde medan hennes mamma surrar som en lycklig humla innan hon sätter sig på armstödet till sin blivande man och fläktar honom över flinten med Isoldes gröna skolkatalog.
– Jag är ingen kuvad kvinna, försäkrar hon.
– Hon är fackligt aktiv inom Kommunal, bråkig som fan, förtydligar han.
– Men Jan och jag arbetar bra ihop, återtar hon. Det är det som också är kärlek, att en klipper gräset och den andra räfsar. Han brukar säga att jag ska bestämma, allt. Fast till slut är det väl ändå han som får sin vilja igenom, eller hur mi amor?
När jag efter vårt möte äntligen knäpper på bandspelaren hörs Jan Myrdal ta sats och börja från grunden, med att såväl generna som miljön styr en människas liv. Hur det hör ihop med kärlekstemat säger han ska framgå, om en stund. Nåväl, det som styrde hans egen barndom var ett astigmatiskt vänsteröga, att han var extremt närsynt. Därtill var han envis. Han använder ordet persevererande.
– Det man säger om gamla alkoholister, att de tjatar och aldrig ger sig men det är en bra egenskap också, i synnerhet i arbetet.
– Det andra grundläggande är en människas tidiga prägling. Om du ser på mina hustrur så ser de alla ut som min farmor. Lika mörka. Ingen av mina fyra hustrur har sett ut som Alva av den enkla anledningen att det inte var hon som tog hand om mig de första åren. Det handlar alltså inte om ett avståndstagande från Alva, vi hade andra konflikter. Men farmor var min modersfigur.
– Sedan har vi den andra präglingen, hur man styrs. Jag har sagt någon gång – nej, jag har sagt det flera gånger – att det avgörande i livet är tre saker: Könet, arbetet och det man kan kalla insikten eller medvetandet. Om någon av dessa delar försvinner är livet också slut.
Som 17-åring, ”jag ansågs helt omöjlig”, gick Jan Myrdal i psykoanalys hos kvinnan som tryggt försäkrade att han kunde skriva och skulle fortsätta, oavsett vad andra sa. Dessutom skulle det alltid finnas en kvinna, bara han sträckte ut handen.
– Jag var som en katt som alltid landade på fötterna, vad som än hände.
Han ler åt det trösterika minnet och tar emot saftglaset som blivande hustru Myrdal så påpassligt serverar. Hans tidigare hustrur skymtar förbi i försommargrönskan: Först kom Nadja, hon som blev mamma till sonen Janken. I boken Maj. En kärlek beskrivs hur han lämnar henne för unga Maj.
– Jag står för allt vad jag har gjort. Jag ångrar ingenting. Men så här efteråt kan man väl säga att jag inte var schysst mot Nadja. Men det som hände var att jag drabbades av passionen.
Vad är det Jan Myrdal säger, att en passion inte går att sätta emot eller avstå ifrån? Betyder det, rent teoretiskt, att han kunde ha blivit störtförälskad när jag steg ur bilen, med resultat att bröllopet måste ställas in?
Nja, riktigt så menade han nog inte. Dessutom, ler han snett, har jag ju fel hårfärg. Är blond, inte mörk.
– Jag säger också att man kan ändra sig med åren. Den där decembernatten när jag lämnade Nadja ligger 57 år tillbaka i tiden. I dag är jag mycket försiktigare, på flera sätt.
Första gången bröt han upp för en kvinnas skull. Andra gången bröt han upp för sin egen skull, för möjligheten att utveckla sitt författarskap. Trots att han även den gången hade blivit far, till dottern Eva.
– Du kan säga att det var dåligt av mig. Ursäkten var att jag i många år hållit mitt skrivande på sparlåga och då precis fått ut min tredje bok som fått hygglig kritik och inte alls var någon dålig roman. Om Maj accepterat en fattig konstnärstillvaro i en halvmodern etta på Skånegatan hade vi förmodligen fortsatt vara gifta. Men hon ville bo bättre, vilket krävde att jag tog ett annat jobb.
Man kan också säga att deras kärlek nötts ner. I boken skriver han om det komplicerade spelet mellan dem, om otrohet, hopp och förtvivlan.
– Hon var en bra kvinna men hon var väldigt ung. Det där finns också i boken. Jag har skrivit om det mesta, använt mitt liv som material.
– Nadja är ett av undantagen, eftersom hon inte ville det. Jag är inte fullt så jagupptagen som du tror, eller som det kan verka.
Tillsammans med Gun Kessle, skolkamraten från Bromma som stod där när han återigen sträckte ut handen mot en kvinna, levde och arbetar Jan Myrdal i över 50 år.
– Vi var kompisar som blev älskande, som delade arbete, värderingar och erotik. Har man inte en åsiktsmässig grund blir det svårt, eller som jag brukar säga: Man kan inte gå till sängs med en högerman.
Många år senare, efter att Gun Kessles lungsjukdom från ungdomen åter flammat upp, diskuterade de sitt äktenskaps livskraft och kom fram till att arbetsgemenskapen varit ett viktigt kitt.
Men också som hon, Pinnen kallad i den närmaste vänkretsen, kunde konstatera: ”När man är ute i öknen är det inte så lätt att hitta någon annan”.
– Hon var jävligt rolig, faktiskt, summerar Jan och säger, för minst tredje gången, att den andra orsaken till att de levde så nära varandra blev hennes sjukdom. Man lämnar inte den som är sjuk, punkt slut.
Medvetet har vi avstått från brännande samtalsämnen som Kina och Kampuchea, Jan Myrdal har knappt ens fått lägga ut texten om europeiska författare eller filosofer men hans övertygelse, publicerad i en Brännpunktsartikel här i SvD, att personer av samma kön inte borde få gifta sig hör väl ändå till kärlekstemat.
Nu viftar han avvärjande med den ringlösa vänsterhanden, ”det ska bli ring till bröllopet, jag lovar”, och säger att det handlar om faderskapet, om varje barns rätt till en identifierad far. Det är barnalstring genom anonyma spermadonatorer som han motsätter sig.
– Jag är ingen homofob, verkligen inte. Folk får leva som de vill. Jag har för fan aldrig lagt mig i vilka av mina vänner som varit heterosexuella eller homosexuella.
Det är nu som lilla Isolde trampar in i vårt samtal på den röda cykeln med stödhjul som hon fått av sin pappa, diplomaten på mexikanska ambassaden i Los Angeles. Rent verbalt kan hon mäta sig med sin blivande styvfar, han som mumlar att han varken varit särskilt bra eller dålig som far – och nu vill göra sitt bästa.
– Det är bara att acceptera att Andrea inte finns utan Isolde.
Att Jan Myrdal valt att gifta sig, igen, handlar inte bara om juridik. Eller att de båda ser fram emot en stor och rolig fest.
– Vid 81 års ålder är man, normalt sett, på livets utförsbacke. Då är det viktigt att säga att detta är kärlek, detta är allvar. Nu har vi bestämt att dela den tid som finns kvar i nöd och lust. Även om jag varje dag frågar Andrea vad hon ser hos en gammal gubbe som mig?
Blivande fru Myrdal hinner svara innan jag ens upprepat frågan:
– För mig är han ingen 80-årig gubbe. För mig är han Jan, en man med krut i.
