Franz König, ärkebiskop emeritus av Wien, kan med full rätt benämnas ”Århundradets kardinal”. Född 1905 inträdde han i kyrkans tjänst 1927, utnämndes av Pius XII till ärkebiskop i Wien 1956 och kardinal två år senare, blev emeritus 1985 och har sedan dess varit oavbrutet verksam på många fält. Om hans långa och händelserika liv har den högt renommerade journalisten Hubert Feichtlbauer skrivit en utmärkt sakkunnig, väldokumenterad och spännande biografi, utan att förenkla eller försköna på sanningens bekostnad.
Franz König växte upp i en lantbrukarfamilj, där han var äldst av tio syskon. Redan i folkskolan visade han läslust och glupande hunger efter kunskap i alla ämnen, och så småningom lyckades lärare och vänner till familjen övertyga föräldrarna om att pojken måste få studera. Han kom alltså in vid ett katolskt gymnasium men det dröjde innan han beslöt sig för att bli präst; hans förhållande till kyrkan var ”inte särskilt innerligt”, fast han följde de sedvanliga reglerna. Men han slukade böcker och
briljerade i både levande och döda språk, svärmade för Ibsen och Wagner, tecknade och målade och skrev vers och teaterpjäser.

Så småningom mognade dock tanken på att bli präst; König for till Rom och studerade vid Gregorianska universitetet. Efter sex år och doktorsgrad i filosofi blev han prästvigd och fick kaplantjänst hemma i Österrike. Vid sidan av prästtjänsten ägnade han sig åt forskning i religionsvetenskap, och efter att ha disputerat blev han docent i ämnet vid Wiens universitet och senare professor i Salzburg. En avhandling om Zaratustra och Gamla Testamentet, ett trebandsverk ”Christus und die Religionen der Erde” och en religionsvetenskaplig ordbok hör till hans tidigare författarskap. Sedan följer, ur biskopens perspektiv, en lång rad böcker om kyrkans och världens problem i vår tid.
Men biskopens intresse omfattade också naturvetenskaperna; han var en ofta sedd gäst på vetenskapliga konferenser och hade nära kontakt med bland andra Konrad Lorenz och astrofysikern Carl von Weizsäcker. Han
skaffade fram alla handlingar i Galileiprocessen - de var spridda på olika håll - och överlämnade dem till påven, som lät en kommission undersöka saken. Därefter kunde påven till sin och allmän lättnad förklara domen mot Galilei som det misstag den var. Königs princip var att vetenskapen skall uttala sig inom sina gränser och religionen inom sina; då behövde det inte bli några motsägelser. Men hur sällan tillämpas inte den principen!

1956 kallades König av Pius XII helt oväntat till ärkebiskop av Wiens stift, ett av de största i Europa och därtill fullt av spänningar, politiska inte minst. Det var inte en okontroversiell utnämning. Med största tvekan och efter att ha bett att få slippa, axlade König uppgiften. Av de flesta togs han emot med glädje, men av andra med misstro, betraktades som ”röd”, i synnerhet sedan han avlagt ett besök hos landets president. I sin bok ”Appelle an Gewissen und Vernunft” (Appell till samvete och förnuft) berättar han själv om det mediala ramaskriet följande dag: ”En
kardinal besöker den socialistiske presidenten! Jag blev omedelbart stämplad som socialist, vilket jag inte var och inte ville vara. Så småningom vande man sig i alla fall, men det var mycket jag fick svälja innan man insåg att kyrkan verkligen skall bygga broar över en klyfta som bestått i generationer.” Kontroversiell förblev König och hans tid, ”Königs era”, som termen lyder: entusiastiskt stödd av framstegskatoliker, ogillad och förtalad av reaktionära kretsar.
Österrike var ett katolskt land, och de stora politiska besluten engagerade självfallet också kyrkan. Debatt, dialog och överläggningar pågick ständigt. Lika ständigt pågick partigrälen, där man också försökte dra in kyrkan eller åberopa sig på kyrkliga principer, för eller emot. König höll järnhårt fast vid principen att den kyrkliga ledningen aldrig fick blanda sig i partipolitiken; kyrkan har ingen kompetens i statsangelägenheter, fastslog han; detta är lekfolkets sak, och lekfolket skall vara självständigt.

Lekmännens roll och insatser i
det kyrkliga livet var en viktig del av Königs kyrkosyn, fjärran från all klerikalism. Han påminde gärna om den klassiska men oftast undanskymda principen i kyrkan, att det som angår alla också skall om inte beslutas så åtminstone dryftas av alla. Han begagnade också alla tillfällen att möta människor inte bara i kyrkan utan i vardagslivet, på arbetsplatser och i kulturella sammanhang. Säkert var det önskan att stimulera lekfolkets insatser och erbjuda dem en spiritualitet på hög nivå som kom honom att redan på 50-talet införa Opus Dei i Österrike, något som fortfarande förebrås honom just av dem som annars är hans mest entusiastiska anhängare. Detta företag hävdar lekfolkets och inte bara klosterfolkets kallelse till helighet. Dess medlemmar finns på alla högre nivåer i samhället; de är mycket riktigt lekfolk men styrs med järnhård auktoritet av idel präster. Detta visste den liberalt inställde kardinalen nog inte då han gav dem sitt stöd och en av Wiens förnämligaste kyrkor. I en 90-talsintervju kom
Opus Dei-frågan upp; kardinalen nämnde då att berömda teologer ställt sig kritiska till ”denna specifika spiritualitet” och fortsatte: ”Jag vill inte komma med några föreskrifter, men jag menar att Opus Dei i hela kyrkans intresse borde med mycket större öppenhet ställa kritiska frågor till sig själv.”
Feichtlbauer säger att Franz König trots sitt omvittnat goda hjärta upplevs som en aning kylig, reserverad person. I Österrike kan man ofta vara översvallande, och det blir nog kardinalen inte. (Men en nordisk besökande - jag har haft tillfälle att möta honom ett par gånger - frapperas tvärtom av hans vänligt tillmötesgående sätt, hans intresserade lyssnande och öppna direkthet.) König blev som ärkebiskop otvivelaktigt uppskattad och beundrad av de allra flesta. Han hade tidigare varit ungdomspräst och sjukhuspräst, sportat i olika grenar (bland bokens illustrationer finns en, festlig, där han sparkar boll i fotsid biskopsdress), han talar en mängd språk, lever enklare än de flesta och är mycket generös.
Vid ett tillfälle gav han en vietnamesisk båtflyktingfamilj en tillflykt i biskopsresidenset; de fick följa med honom på semester och kontakten består ännu i dag.
Franz König var en biskop hängiven sitt stift, men hans verksamhet kom att sträcka sig allt längre ut i världen. Järnridån skilde ju de kristna i väst från deras bröder i öst, och Vatikanens politik vävde en egen järnridå; där gällde principen ”med dem talar vi inte”. Detta drabbade ofta de lokala kyrkoledarna; Wyszinsky i Polen, Minszenty i Ungern, Beran i Prag, och andra. Efter sitt tillträde föreslog Johannes XXIII, själv mångårig påvlig diplomat i Bulgarien och Turkiet, att König i sin egenskap av ärkebiskop av Wien, den östligaste utposten i den fria världen, skulle ta sig in i dessa länder och uppmuntra de fångna kyrkoledarna. När König frågade hur han som biskop skulle ta sig igenom järnridån, svarade Johannes: ”Ni går bara ner till stationen och köper biljett.”

Så lätt gick det väl inte, men det gick, och en smal kontaktkanal hade
bildats. Kardinalen reste på eget initiativ och utan något uppdrag, talade inte i Vatikanens namn men hade dess stöd och levererade vid hemkomsten utförliga rapporter. Snart kunde högre Vatikandiplomater följa i hans spår och etablera en ny och förändrad ”östpolitik”.
En av dessa östresor slutade i katastrof. En dag i februari 1960 var König tillsammans med sin hjälpbiskop Helmut Krätzl på väg till Zagreb för att begrava sin medbroder kardinal Stepinac. Till sin överraskning hade han fått visum från jugoslaviska beskickningen i Wien och var angelägen om att resa. Morgonen var kall och dimmig, blixthalka uppstod, bilen fick sladd och frontalkrockade med en tung lastbil inte långt från Zagreb. Chauffören dog omedelbart (en bild av bilen gör det ofattbart att någon kunde överleva), men de båda biskoparna vaknade på ett sjukhus i trakten, svårt skadade. De fick emellertid den bästa vård och kunde snart transporteras hem med österrikisk militärhelikopter; König var vid den tiden också
militärbiskop.

Östresorna gav osökta tillfällen till ekumeniska kontakter. För att ytterligare bredda och fördjupa dem grundade König 1964 stiftelsen ”Pro Oriente”, som fått stor betydelse för ekumeniken med östkyrkorna. I dess studieverksamhet ingick resor och konferenser. I detta sammanhang bör nämnas ett berömt yttrande av blivande kardinalen Ratzinger på ett möte i Graz 1976: ”När det gäller påvens primat kan Rom inte fordra mer av Öst än vad som formulerats och praktiserats under det första årtusendet.” Det hör till de av ”oppositionen” med förkärlek citerade yttranden som den blivande ”storinkvisitorn” fällde innan hans rykte som progressiv koncilieteolog ännu förbleknat. Vid Pro Orientes 20-årsjubileum kom presidenten för Rådet för de kristnas enhet, kardinal Willebrands, med en förpliktande maning som inte glömts: ”Bed era biskopar och även Rom att göra mer än hittills! Insistera på att allt som har utarbetats teologiskt blir omsatt i praktiken. Enheten kommer när den bärs av en bred ström
underifrån.”

Königs engagemang gällde inte endast kyrkorna; hans forskning hade fokuserat på alla de tre uppenbarelsereligionerna: judendom, kristendom, islam. 1965 inbjöds han till islams andliga centrum, Al-Azhar i Kairo, där han föreläste om ”Monoteismen i dagens värld”. Detta var ett evenemang, och han har bekänt att han hade hjärtklappning när han begav sig dit.
Andra Vatikankonciliet, som pågick 1962-1965, blev en höjdpunkt i kardinal Königs liv. Det är betecknande att han till teologisk rådgivare under konciliet valde den store men kontroversielle Karl Rahner, som i Salzburg kort förut hållit ett tal över Paulusordet ”Utsläck inte anden”. König spelade en framträdande roll i alla debatterna om viktiga reformer i kyrkans teologi och liv. Jag minns honom som en av de tre kardinaler som redan första dagen beslutsamt lyckades lägga om rodret så att kyrkomötet blev sin egen herre i stället för att, som den romerska kurian beräknat, följa dess riktlinjer och godkänna de dokument den förberett. König
var i främsta ledet bland dem som krävde ett avskaffande av de skandalösa formuleringar om judarnas roll i Jesu död, som fanns kvar sedan medeltiden. När jag nu slår upp i min ”Dagbok från Rom” frapperas jag av hur han på område efter område med kraft och klarhet presenterade de hos honom själv redan mognade ståndpunkter som kom att omfattas av en väldig majoritet.
Att hoppet som tändes av konciliets anda och dess beslut om förnyelse och reformer till stor del blivit gäckat genom reaktionära centrala krafters försorg är allmänt känt. Franz König vet det och beklagar det men hör inte till dem som höjer rösten i protest, utom i extrema fall - och därför har hans auktoritet heller inte rubbats. Men hans talskrivare vid konciliet och tillika hjälpbiskop Helmut Krätzl har i en mycket läsvärd bok, ”Im Sprung gehemmt” - Hejdad i språnget - kartlagt hur konciliet motarbetats av myndigheterna i Rom men även vilka brister som finns i dess egna texter.
Königs förhållande till Rom har ibland varit ganska frostigt.
Att skriva eller tala emot de order som inströmmat till stiftet från högre ort vore för honom otänkbart. Men han hycklade aldrig; hans svar till Rom var alltid omsorgsfullt stiliserade, och där saknades i förekommande fall såväl applåder som knäfall, sådant som det romerska hovet vant sig vid från många professionella jasägare. Det har ofta funnits anledning till oro och upprördhet hos kyrkfolket; svårast av alla tillfällen, inte minst för König själv, var den olycksaliga utnämningen av hans efterträdare, som ju visade sig i det förflutna ha förgripit sig på unga seminarister.

Många har under årens lopp sökt sig till kardinalen med sorg och vrede över förhållandena i kyrkan. Man visste att han alltid har förordat kritik: ”Kritik är nödvändig i alla livsfrågor. Den förhindrar stagnation.” ”Att alltid a priori instämma är likgiltig konformism. Att frimodigt våga vara av annan mening, omdömesgillt och klarsynt, är en alldeles nödvändig dygd, en frälsningstjänst.” Genom sitt exempel har han hjälpt många:
han lyssnar och förstår, men framför allt utstrålar han lugn och inger förtröstan: med tålamod och trofasthet kan vi förvänta att Guds barmhärtighet skall avgå med slutsegern.
I Vatikanens dagstidning ”Osservatore Romano” skrev kardinal König för några år sedan: ”Om man i dag frågar efter 1900-talets stora påvegestalt, behöver man inte tveka: Der grosse Papst der Wende var Johannes XXIII. Han förde kyrkans skepp ur en missförstådd traditions bakvatten, ut på öppna havet.” Somliga som är rädda för havets stormar och längtar till den trygga hamnen har än i dag inte förlåtit honom det.
König har deltagit i tre påveval. I alla ansågs han ”papabile” men avvisade bestämt alla förhandspropåer. I den första konklaven blev Montini Paulus VI, i den andra, då Luciani blev Johannes Paulus I, såg König hur denne fick en chock och måste övertalas av sina grannar. En månad senare, då Luciani dukat under för bördan, väckte König kurians misshag genom att kraftfullt hävda att påven måste få delegera en del av av kyrkans
styrelse; det samlade ansvaret överstiger mänskliga krafter. Vid den tredje lär König ha ingripit när valet hotade att stagnera; situationen löste sig och Karol Wojtyla blev vald.

Sedan dess har inte alltid full överensstämmelse rått mellan de båda tidigare kollegerna, men König förblev oföränderligt lojal. På en fråga om han egentligen visste vem det var han valde, svarade han ”nej”, med ett litet leende. Ingen annan kommentar.
På sin 98-årsdag i somras låg Franz König på sjukhus efter ett lårbensbrott. I mitten av november gick han utan kryckor, endast stödd på sin biskopsstav, i kyrkan och konfirmerade en grupp vuxna. Om han överlever den 82-årige påven kommer han inte att delta i konklaven. Gränsen går vid 80 för kardinalerna.
När kardinal König i oktober 1985 tog avsked som ärkebiskop av Wien slutade han sitt tal med ett Augustinuscitat: ”När jag bävar över vad jag är för er, då tröstas jag av vad jag är med er. För er var jag biskop, med er är jag en kristen. Det ena betecknar ämbetet, det andra
nåden, det ena faran, det andra räddningen.”