Konsert

Ariel Pink
Debaser

4Scenariot är lika märkligt som osannolikt. En liten man, knappt 150 centimeter lång, i en rosa tröja med gigantiska neongröna prickar och Pippi Långstrump-flätor har lämnat sin ensliga stuga i bergen utanför Los Angeles för att hans allra första stapplande heminspelningar från slutet av av 90-talet nyligen gjorts tillgängliga.
Han kallar sig Ariel Pink och är spritt språngande skogstokig. Eller så vill han bara att vi ska tro det.
Jag är egentligen inte intresserad av sanningen.
Det är bara det att rökridåerna som omger hans i grund och botten smått geniala popsånger är väldigt svåra att penetrera. Ariel Pink gör verkligen allt i sin makt för att vi inte ska märka att han är en både älskvärd och högst traditionell popkompositör som egentligen bara vill sjunga sina finaste melodier så bra han kan.
För någonstans längst där inne bultar ett hjärta för det tidiga 80-talets allra mjukaste och mest välkammade FM-rock, men när det runnit hela vägen genom Pinks hemmabyggda
barkfilter blir slutresultatet något helt annat.
Som ett hemlöst Foreigner - tvingade att bygga om sina dyra luftslott från grunden. I fingerlösa vantar med kottar, pinnar och en billig bandspelare hittad i en övergiven flyttkartong. Harmonier förvrängs till falsksång, refränger till primalskrik och intrikata konstruktioner plockas isär för att hjälpligt tejpas ihop.
Allt kan gå sönder vilken sekund som helst.
Det känns som om hela Ariel Pinks tillvaro, hela hans liv, endast hålls ihop av en sliten gummisnodd. Frustrationen över den vetskapen får honom att villkorslöst pendla mellan komplett oväsen och den allra sköraste skönhet. Det är en ganska omtumlande upplevelse, en känslomässig berg och dalbana, som i en och samma sång har förmågan att peka hela vägen tillbaka till Syd Barretts soloskivor över Television Personalities naivistiska kärleksballader ända fram till hans uppenbara själsfränder i New Yorks Animal Collective. Andres Lokko