Guru är död. Inte den störste av rappare, inte ens en artist som lyckades ta med sig sin en gång så hängivna beundrarskara in i 2000-talet. Snarare en artist som fastande i en tidskapsel och medveten om detta ägnade återstoden av sin karriär åt att slåss med osynliga väderkvarnar för att ta sig ur den.
Men som den karakteristiskt monotona rösten i hiphop-duon Gang Starr är hans namn för evigt inristat i historieböckerna.
Jag blev förvånad över hur ledsen hans bortgång gjorde mig. Jag har ju, ärligt talat, inte brytt mig om något han spelat in eller gett ut sedan 1998. Men nyheten om hans död i cancer i tisdags, blott 43 år gammal, öppnade en kanal till ren och oförfalskad melankoli och en våg av ögonblicklig sentimentalitet. Guru, som egentligen hette Keith Elam, var bara drygt ett år äldre än jag när han dog i cancer i måndags natt. Och det är förstås en bidragande orsak till de känslor som väcks till liv.
När Malcolm McLaren nyligen gick bort var det trots allt någon betydligt äldre, en pionjär som redan när jag började lyssna på musik framstod som en historisk person.
Men informationen om att Guru inte längre finns bland oss väckte en instinktiv vilja att bläddra i uråldriga fotoalbum, rota i flyttkartongerna i förrådet borta i Shepherds Bush för att leta upp hopvikta cardigans från Duffer or S:t George, tolvorna på Wild Pitch, soundtracket till Spike Lees film Mo’better blues och bläddra i Paolo Hewitts acid house-roman Heaven’s promise.
Jag intervjuade Guru när Step in the arena kom ut 1991 och minns att jag möttes av en välartikulerad stämma som sade precis allt det jag just då hoppades att någon skulle säga. Om hiphopens rötter i John Coltrane, om vikten av estetik och subtila politiska bisatser i all musik. Där, i Gang Starr och strax senare i Gurus Jazzamatazz-projekt, fanns en hållning till musikhistorien som kombinerade snobbig expertis med en folkbildande järnvilja som formligen skrek: det här är viktigt!
Det gör inte så mycket att de här raderna får mig att känna mig som Monty Python-sketchen där de åldrande männen bräcker varandra med historier om sina hårda uppväxter; hur de pulsade genom nio mil av snö till skolan och var lyckliga om de hade råd att äta en bit kartong till middag.
För jag trodde verkligen att just Guru, både med Gang Starr och Jazzamatazz, och den framgång de fick i ett då fortfarande medialt kritvitt raggar-Sverige skulle förändra allt.
Det blev inte så. I stället sammanfaller Gurus död med några miljoner i presstöd till den rasistiska publikation Nationell Idag.
Det var verkligen inte så jag föreställde mig Sveriges framtid när jag första gången hörde Gang Starr.
