Sommaren 1992, vart var du egentligen på väg då? Eller 2002? Vem var du? Ung och lovande, hade du ambitioner? Trodde du att världen skulle ligga framför dina fötter, nu på samma sätt som då?

Kanske sitter du i stället i en utsliten, nopprig fåtölj i en risig lya, överviktig, sönderknarkad, förbrukad och bortglömd, känner igen dig i följande citat: ”Man ser inte bra ut längre, tjugo år senare, särskilt inte när man har opererat bort tarmarna. Tiden är en huligan, eller hur? Är det inte så man brukar säga?”

Det är inte bara åldrande, tid och plågsam nostalgi som amerikanska Jennifer Egan ger liv åt i ”Huliganerna kommer på besök”, som överraskande fick Pulitzerpriset 2011 i konkurrens med Jonathan Franzens Frihet. Men just det gör att den här på svenska nyligen utgivna romanen gräver gropar i läsaren, som en bra roman kan göra. Den är dessutom snyggt uppbyggd med tidshopp och korta historier om musik- och underhållningsbranschen som utspelar sig i olika städer, i många personers liv runt om i världen, men framför allt i New York.

Genom att ställa nu mot då, gång på gång, påminner Jennifer Egan läsaren om hur det var att leva utan mobiltelefon, att man faktiskt kunde tappa kontakten med folk och att det krävdes andra strategier för att få en artist att slå igenom än Twitter och Facebook.

Plötsligt, på promenad i det kalla regnet, eller över en kaffe framför jobbdatorn ställer jag frågor till mitt liv, jämför då och nu. Inte blir det bättre av att jag och en kompis får för oss att se om tv-dramatiseringen av Maria Gripes Flickan vid stenbänken. Vem var jag som älskade den där serien som 11-åring? När en fest i Stockholm plötsligt blir en stor nätverkskarta för folk som träffade varandra, mycket eller flyktigt, i Uppsala under sent 90-tal, känner jag mig än mer påverkad av romanen. Vi är alla sammankopplade. Vilka var vi då, vilka är vi nu?

Jag plockar upp rödpennan och markerar med ivriga streck i Jennifer Egans bok: ”Vi kommer att stiga upp från våra kroppar och hitta varandra igen i andlig form. Vi kommer att mötas på den där nya platsen, alla kommer att vara tillsammans, och först kommer det att verka konstigt, men snart kommer det att verka konstigt att man någonsin kunde förlora någon, eller förlora sig själv.” Skriver ”FACEBOOK!” med versaler i marginalen. Det är simpelt, men påminner om att det fanns en annan tid, före denna. En tid då man inte behövde ångestgrubbla över om man skulle vara uppkopplad under semestern eller ej.

Oavsett hur man i framtiden summerar sitt liv är en sak mer eller mindre säker: jag kommer att le nostalgiskt nöjt åt att jag – sommaren 2012 – läste Jennifer Egans briljanta roman. Det var väl investerad tid.