I brevlådan får jag ett exemplar av den engelska sångerskan Tracey Thorns kommande julalbum, ”Tinsel and lights”.

Jag älskar Tracey Thorn.

Men det här är ändå inte ett ögonblick jag har sett fram emot. Tvärtom. Jag har fasat för det.

Jag sitter och stirrar på den fysiska cd-skivan och vågar inte spela den. Det tar faktiskt några dagar innan jag lyckas ta tillräckligt med mod till mig att ge mig in i den.

Som den ena halvan av duon Everything But The Girl har hon tonsatt de sorgligaste perioderna av mitt liv sedan 1982.

I synnerhet är det en textrad som har etsats fast för evigt:

”Everyday’s like Christmas day without you / It’s cold and there’s nothing to do”.

Julen som metafor för ensamheten eller i alla fall rädslan för den, hon återkommer ständigt till den. Så det är klart att hon till slut – 30 år in i vårt ensidiga men djupa förhållande – ska plåga mig med ett helt album med just denna tematik.

Det är konstigt hur vissa röster och tonlägen får en att automatiskt inta en mental fosterställning. Har alla sådana artister? Eller poeter?

Jag har ingen aning.

Jag vet bara att kombinationen Tracey Thorn och julsånger är som en emotionell landmina som bara väntar på att jag ska trampa på den. Det hör väl till historien att hon har en sådan fascinerande förmåga att ge ut skivor just när jag behöver dem som mest. Eller minst. Det är förstås aningen oklart det där.

Den som har ens det ytligaste förhållande till Tracey förstår ju att det inte är ett lyckligt och puttrande mysigt julalbum med röda sockor hängande ovanför kärnfamiljens öppna spisar hon tänker ge ut. Hon har förstått något om julen som bara brustna hjärtan förstår – vilket hon också så ordagrant sjunger om.

Samtidigt spelar hon mig så spikrakt i händerna när hon gör en duett med Green Gartside från Scritti Politti och lyckas få en evergreen som ”Have yourself a merry little Christmas” att framstå som den mest hopplöst uppgivna kärleksförklaring som har spelats in.

Jag vet ju precis vem jag vill slå in paket till och fira jul med. Men så kommer det knappast att bli. Jäkla Tracey. Komma här och bara klampa in i mitt liv igen och påminna mig om det med rader i moll om ”maybe I’ll be just fine and dandy”! The nerve!

Och i slutet av januari kommer hennes självbiografi ”Bed-sit disco queen: how I grew up and tried to be a pop star”. Neil Youngs och Pete Townsends historier om sina respektive liv och karriärer publicerades alldeles nyss, Morrisseys dyker upp efter nyår. Ni kan behålla deras minnen, jag klarar mig utan dem. Jag, jag vill bara läsa Traceys visa ord om kärlek och saknad. Hon är ju bäst i hela världen på dem.

Andres Lokko är musikkritiker och skribent i Svenska Dagbladet.