Nummer 87 glider sakta mot utvisningsbåset med sänkt huvud. Hans hjälm ligger kvar på isen. Från den kräsna publiken i Madison Square Garden hörs spridda burop. Det är den 14 januari i år och New York Rangers Donald Brashear har just fått stryk av Ottawas Matt Carkner, en i raden av uppkäftiga ynglingar som velat mäta sina krafter mot den 38-årige veteranen.

Naturligtvis kunde han inte backa. Under sina 16 säsonger ­ i NHL har Brashear gjort sig känd som en av de värsta busarna ­ i ligan och skrapat ihop nära två dygn i utvisningsminuter. Han är ett slags sheriff, eller enforcer som spelartypen kallas på hockeyspråk, med uppgift att brutalt hämnas varje oförrätt mot sitt eget lags målvakt och nyckelspelare. De svenska OS-stjärnorna Peter Forsberg, tvillingarna Sedin och Nicklas Bäckström har alla ­någon gång under sina karriärer haft Donald Brashear som livvakt.

Efter matchen mot Ottawa placerades Brashear i farmarlaget Hartford Wolf Pack och inte mycket tyder på att han någonsin kommer att återvända till NHL. Varför bry sig om en medioker ­föredetting när världens bästa hockey spelas borta i Vancouver, kan man undra. Min ursprungliga plan var att skriva något spydigt om den maskulinitetskult som genomsyrar sporten. Ishockey är mig ­veterligen den enda ­lagidrott som i själva spelet har inför­livat mytbilden om den manlige hjälten som tar lagen ­i egna händer, ett slags John Wayne on ice. Under min ­research om NHL:s värsta slagskämpar ­råkade jag av en slump hitta historien om Donald Brashears liv. Jag kanske inte hade ­någon av mina bättre dagar, men Washington Post-journalisten Mike ­Wises rörande porträtt av denne missförstådde jätte fick mig faktiskt att börja gråta.

Donald Brashear var bara 18 månader gammal när hans mamma blåslagen flydde hemmet i Indiana och liftade tillbaka till ­Kanada. Själv blev han kvar hos sin svårt alkoholiserade far som misshandlade honom med elkablar, livrem och de tillhyggen han fick tag i under sina ständiga raseriutbrott. När han fyra år senare till sist återförenades med sin mor i Quebec hade hon träffat en ny man. Styvfadern lät Donald sova i en fönsterlös skrubb inlindad ­i sopsäckar eftersom han hade ovanan att kissa på sig. Från 7 års ålder började han flytta runt mellan olika fosterhem. Som de flesta kanadensiska pojkar började han spela hockey och sporten blev hans fasta punkt i tillvaron. Den enda han hade. Han drömde om att bli en ny Wayne Gretzky men konkurrensen i pojklaget var hård och Brashears skridskoåkning inte den vassaste. Som 17-åring knockade han för första gången en spelare i motståndarlaget. ­Sedan dess har knytnävarna varit hans viktigaste tillgång i rinken.

Donald Brashear äger sportbilar och har miljoner på banken, men ger intryck av att vara en isolerad och mycket ensam man. ­ Av förklarliga skäl har han ingen kontakt med sina föräldrar. Drömmen om en egen familj har gått i kras. Vid tiden för intervjun har han just separerat från mamman till sina båda söner och bor ensam i en sparsamt möblerad tvårummare. Egentligen har han aldrig gillat att slåss, säger han. Han gör det bara för att det är hans jobb. I fredags var det ny match i farmarligan. Efter 8:54 i första ­perioden kastade Donald ­Brashear handskarna.