Nummer 87 glider sakta mot utvisningsbåset med sänkt huvud. Hans hjälm ligger kvar på isen. Från den kräsna publiken i Madison Square Garden hörs spridda burop. Det är den 14 januari i år och New York Rangers Donald Brashear har just fått stryk av Ottawas Matt Carkner, en i raden av uppkäftiga ynglingar som velat mäta sina krafter mot den 38-årige veteranen.
Naturligtvis kunde han inte backa. Under sina 16 säsonger i NHL har Brashear gjort sig känd som en av de värsta busarna i ligan och skrapat ihop nära två dygn i utvisningsminuter. Han är ett slags sheriff, eller enforcer som spelartypen kallas på hockeyspråk, med uppgift att brutalt hämnas varje oförrätt mot sitt eget lags målvakt och nyckelspelare. De svenska OS-stjärnorna Peter Forsberg, tvillingarna Sedin och Nicklas Bäckström har alla någon gång under sina karriärer haft Donald Brashear som livvakt.
Efter matchen mot Ottawa placerades Brashear i farmarlaget Hartford Wolf Pack och inte mycket tyder på att han någonsin kommer att återvända till NHL. Varför bry sig om en medioker föredetting när världens bästa hockey spelas borta i Vancouver, kan man undra. Min ursprungliga plan var att skriva något spydigt om den maskulinitetskult som genomsyrar sporten. Ishockey är mig veterligen den enda lagidrott som i själva spelet har införlivat mytbilden om den manlige hjälten som tar lagen i egna händer, ett slags John Wayne on ice. Under min research om NHL:s värsta slagskämpar råkade jag av en slump hitta historien om Donald Brashears liv. Jag kanske inte hade någon av mina bättre dagar, men Washington Post-journalisten Mike Wises rörande porträtt av denne missförstådde jätte fick mig faktiskt att börja gråta.
Donald Brashear var bara 18 månader gammal när hans mamma blåslagen flydde hemmet i Indiana och liftade tillbaka till Kanada. Själv blev han kvar hos sin svårt alkoholiserade far som misshandlade honom med elkablar, livrem och de tillhyggen han fick tag i under sina ständiga raseriutbrott. När han fyra år senare till sist återförenades med sin mor i Quebec hade hon träffat en ny man. Styvfadern lät Donald sova i en fönsterlös skrubb inlindad i sopsäckar eftersom han hade ovanan att kissa på sig. Från 7 års ålder började han flytta runt mellan olika fosterhem. Som de flesta kanadensiska pojkar började han spela hockey och sporten blev hans fasta punkt i tillvaron. Den enda han hade. Han drömde om att bli en ny Wayne Gretzky men konkurrensen i pojklaget var hård och Brashears skridskoåkning inte den vassaste. Som 17-åring knockade han för första gången en spelare i motståndarlaget. Sedan dess har knytnävarna varit hans viktigaste tillgång i rinken.
Donald Brashear äger sportbilar och har miljoner på banken, men ger intryck av att vara en isolerad och mycket ensam man. Av förklarliga skäl har han ingen kontakt med sina föräldrar. Drömmen om en egen familj har gått i kras. Vid tiden för intervjun har han just separerat från mamman till sina båda söner och bor ensam i en sparsamt möblerad tvårummare. Egentligen har han aldrig gillat att slåss, säger han. Han gör det bara för att det är hans jobb. I fredags var det ny match i farmarligan. Efter 8:54 i första perioden kastade Donald Brashear handskarna.
