Jag hade tänkt komma med en bekännelse. Jag hade tänkt berätta att jag antagligen är en sådan som avfärdats som en samhällsfara. Framför allt i kulturspalterna. Aftonbladets kolumnist Natalia Kazmierska skulle efter en snabb okulärbesiktning slå fast att jag är en härskarcyklist. Dagens Nyheters Julia Svensson, som förlitar sig på en annan terminologi, skulle beskriva mig som en ninjacyklist. Och Stefan Thungren och Pelle Forshed, som gör SvD-serien Stockholmsnatt, skulle möjligen bunta ihop mig med dem som fått det löjeväckande epitetet memil (medelålders män i lycra).

Och ja, jag hade tänkt erkänna att jag skulle ha fällts på de flesta punkter som ingår i den katalog av brottsrubriceringar som är kopplade till begreppen härskarcyklist, ninjacyklist och memil. Jag är man, medelålders, bor i förorten men cyklar till ett jobb i innerstan, har inte damcykel och inte ens ballongdäck, sitter framåtlutad mot styret, försöker motionera på min väg till jobbet, cyklar ibland om andra cyklister som då kan konstatera att jag cyklar fortare än dem, ringer i klockan när gångtrafikanter förirrat sig in på cykelbanan, har flera växlar på cykeln, bär hjälm, blir svettig och har träningsoverall när jag cyklar (dock ej tillverkad i lycra).

Tanken var också att jag skulle ha påpekat att man i Stockholmstrafiken inte enbart bör klandra ninjacyklister för den stressiga miljön. Här finns också kamikazecyklister – påfallande ofta utan hjälm och med ballongdäck – som struntar i rödljus och andra trafikregler och som plötsligt kan svänga vänster utan att först hålla ut handen. Antagligen skulle jag också ha nämnt att det dräller av harakirigångtrafikanter som fullständigt oförskräckta kliver ut i cykelbanor som på morgnarna har karaktär av Autobahn.

Till mitt försvar hade jag nog också tänkt berätta att de ballongdäcksfundamentaliser som definierar mig som härskarcyklist har en förljugen bild av cykeltrafiken i Stockholm. Det är inte – och kan inte vara – en mysig, avstressad miljö i cykelbanorna i Stockholm. Enligt branschorganisationen Svensk cykling så tar sig varje dag 150000 personer fram på cykel genom Stockholm. Det är något fler än antalet invånare i Linköping, Sveriges femte stad. Med hela Linköping i cykelbanorna så kan det inte bli så att alla sitter rak i ryggen ovanför sina cykelkorgar och härliga ballongdäck och cyklar i exakt samma tempo och därmed aldrig behöver köra om varandra. Kanske går detta i Tomelilla, Ljungby och Sollefteå – dessa kommuners sammanlagda antal invånare uppgår nästan till en tredjedel av Stockholms cyklister – men det funkar inte i vår storstad.

Allt det här hade jag tänkt berätta. Tills i måndags kväll, då jag cyklade hemåt från jobbet. Under Västerbron i Rålambshovsparken cyklade jag om fyra kvinnor på promenad – och mötte där och då min överman, en manlig cyklist som genomförde höghastighetsförsök i backen ner från bron. Resultat: kollision. Diagnos: brutet nyckelben.

Därför tar jag tillbaka allt. Min familj har utfärdat cykelförbud.