Koreografen och dansaren Virpi Pahkinen är tillbaka på Dansens hus med Morpho Z, ett verk för fem dansare där hon själv medverkar. Vänstra bilden från vänster: Maxim-Jo Beck Mcgosh och Moa Westerlund. Högra bilden från vänster: Virpi Pahkinen och Love Källman.
Foto: DAN HANSSON
Ett samtal med Virpi Pahkinen kan landa varsom helst. Den här gången hamnar vi i tvättstugan. Men först reser vi till djungeln.
– Koncentrera dig, uppmanade schamanen som gav mig drycken. Det pirrade i kroppen och jag kräktes. Sedan kom visionerna, en svart dödens tunnel, färger och former som varierar utifrån vars och ens personlighet. Även om jag skulle syssla med yoga i 500 år så hade jag inte kommit dit jag kom med ayahuasca, berättar Virpi Pahkinen.
Det var under ett gästspel i Ecuador förra året som hon reste ut i djungeln och prövade den hallucinogena universalmedicinen. Ayahuasca, ett slags psykedeliskt te, innehåller ämnen som anses påverkar den ”spirituella cellen” i tallkottskörteln så att man kan få kontakt med Gud.
Det snöar utanför kaféet på Adolf Fredriks kyrkogata denna gråkalla Stockholmsdag, men Virpi Pahkinen får mig att se schamanen med jaguarskinn, papegojfjädrar, tunga halsband och piercingpinne genom näsan.
– Han hade en positiv blick, minns hon.
För henne och dansaren Pontus Sundset, som är född i Ecuador men adopterades vid späd ålder till Sverige, blev mötet en upplevelse som satt kvar länge efteråt.
– Pontus berättade att hans dans påverkades. Kroppens system blev smort och öppet. Det kändes påtagligt även efter 30 dagar, det var som att dricka Guds ljus.
Virpi Pahkinen talar med självklarhet om andliga dimensioner i livet och konsten. Och hon samlar ständigt nya erfarenheter under sina resor – som att hamna på surrealistiska klubbar eller äta orm i Vietnam.
Så tycks hon också i sin dans röra sig obehindrat mellan öknens torra vågor av lagrad tid och rymdens oändliga gåtfullhet. Hon är tydligt inspirerad av mysticism och religion med österländska förtecken men är samtidigt uppdaterad i den handfasta verkligheten och en nyfiken kulturslukare. Forntid, nutid och framtid möts i hennes svindlande egensinniga dans som får publiken – stor och spridd över hela världen vid det här laget – att associera till såväl en helig budbärare som en sciencefiction-figur.
Nu, på kaféet, talar Virpi Pahkinen om den ”electro-konsert av stort surroundljud” som hon upplevde i Ecuadors djungel där grodor, syrsor och andra djur skapar ett suggestivt transljud.
– Förra året trodde jag att jag skulle göra ett verk utifrån öknen, men efter Ecuador blev jag så påverkad av djungeln att jag nu hamnat mitt i grönskan istället. Genom djurandar och andra zoner hittar vi den rätta, vindlande stigen. Vi dansare transformerar oss till olika djur för att komma vidare.
Morpho Z som verket heter är en titel som tvingades fram tidigt av Dansens hus marknadsavdelning. Men koreografen, som är en av fem dansare i stycket, säger att hon har hållit sig ganska strikt till de poetiska rader som hon hastigt författade på fem minuter mellan tunnelbanan och kontoret:
”Zoomorfisk ockultism. En smaragdgrön meditation. Geometrins rymling söker sig till vindlande floden. Nådens järngudinna räcker ut den flätade roten. Rörelsegåtorna glimmar i rymden.”
– Det smaragdgröna står för andligt växande, resonans och naturkrafter samt ordlös, djupt vilande visdom.
För första gången arbetar hon med ljussättaren Miriam Helleday, som bland annat skapar en taggig, z-formad stig av ljus för just ”geometrins rymling”.
Visst kan det låta världsfrånvänt och abstrakt. Men Virpi Pahkinen vet vilket mål hon vill nå – utan vare sig bloggar eller öppna repetitioner där man visar något halvfärdigt, som hon säger. Den här gången har hon genom kontakter och tips samlat fyra unga meddansare vars energier och personligheter påverkar hennes material.
Hon beskriver deras gestalter i stycket så att man kommer att tänka på fablernas värld: danskan Maxim-Jo Beck Mcgosh är den blåbenta spindeln, Moa Westerlund gräshoppan, Linnéa Martinsson fisken och Love Källman rymlingen som förflyttar sig genom olika världar.
– Det låter ju som barndans! Det är poppis nu...
Virpi Pahkinen skrattar och karakteriserar sin egen roll i detta kosmos som regnbågsboan, en orm vars färg skiftar med ljuset. Kanske är denna skönhet ett sätt att blända fienden.
Hennes arbete börjar alltid i tystnad, ur den skapas alla rörelser.
– När dansarna börjar drömma saker vet jag att vi har nått någonstans. Jag har varnat dem för att materialet är farligt, att det kan leda till att de inte känner igen sig. Om man gör något många gånger så påverkas psyket. Genom rörelserna fiskar man efter mentala saker.
Dansarna har, om man får tro henne, drabbats av mardrömmar om att de har såväl bölder som djuriska fysionomier. Så verket tycks vara på väg att landa i kropparna, även om Virpi Pahkinen gärna hade haft tre istället för ett genrep.
Även om rörelsematerialet föds ur tystnad söker hon alltid spännande musikaliska samarbeteten. Exempelvis har kompositörerna Roger Ludvigsen och Akemi Ishijima gett skiftande prägel till några verk. Den här gången är det japanska musiker som får ge nya ljud i djungelatmosfären.
På scenen framträder den i Sverige bosatta Mika Takehara på slagverk och Chieko Mori på koto, ett traditionellt stränginstrument som kom till Japan från Kina på 700-talet. Chieko Mori skapade även musiken till Pahkinens solo på Dansmuseet förra året, men då var den inspelad. Nu arbetar de tillsammans live för första gången. Koreografen har beställt musiken i förväg, bland annat stycket ”Blåbent spindel”.
– Jag har önskat 5/8-delstakt så att man hamnar på nya, lite farliga marker. Vi är så vana vid 8/8-delstakt. Nu driver musiken på och ruckar tryggheten, men det finns också lugnare partier för koto, berättar hon.
Till ljudlandskapet i Morpho Z hör också djungelljud, som Virpi Pahkinen fick på en demo-cd av en elev när hon föreläste på konsthögskolan under sitt gästspel i Ecuador.
Spelperioden i Dansens hus blir kort. Snart reser hon, som nyligen dansade inför 1 200 människor under en gala på operan i Bukarest, ut i världen igen: Florens, Cypern och Capri står på kartan fram till juli. Men allra först ska hon till favoritlandet Mexiko, för sjätte gången. Fyra nya städer väntar under turnén.
– Snart har jag dansat hela min repertoar i Mexiko. Vad ska jag dansa härnäst, skojar hon.
Denna resenär i dans har kluvna känslor inför flygplatsernas trista transitvärld, men kan fascineras av hur den speglar all rörelse vi människor skapar genom våra förflyttningar.
– Om jag vore trendig så skulle jag göra ett verk om övervakningssamhället. Jag bor i ett stort hyreshus där vi nyligen har fått övervakningskameror i tvättstugan. Hur rena tankar har vi där? Man borde göra dans till 60- och 90-graderstemperatur och lägga ut på Youtube med livekommentarer 24 timmar om dygnet. Det skulle vara intressant att se hur länge man kunde hålla på innan någon på bevakningsföretaget reagerade.
