En liten lysande Buddhafigur inger falskt hopp i det ödsliga rum Ulla Kassius har skapat av Stockholms stadsteaters minsta scen Bryggan. Det är klätt med olika tapeter och plywood och skulle kunna vara en övergiven shoppinggalleria under Slussen – eller i Singapore, kommersens Mecka där vänner till konstnären och dramatikern Marianne Lindberg De Geer gick vilse bland gångarna.
Här samlas åtta personer ur olika generationer som på oklara grunder blivit inbjudna till ett prov. De försöker överleva i en värld utan varor, vatten och mat.
–Det är ett mardrömslandskap. Så kommer det att bli om 50–70 år när oljan tagit slut, spår Marianne Lindberg De Geer, för dagen barnvakt till Carmen, sex månader.
Den framtid Carmen kommer att möta verkar dyster om man får tro hennes mormor, född 1946. Regissören Andreas Boonstra, 36, är fostrad i ett samhälle som genomgått stora förändringar.
–Jag känner igen mina egna funderingar i Mariannes pjäs. Bara under min vuxentid har det sett ut som om vi är på väg åt helvete med helt öppna ögon. Klimatkris, finanskris – det är ju finanskris hela tiden. Ingen tar tag i det verkliga problemet – att ett system byggt på ständig ekonomisk tillväxt är omöjligt, säger Andreas Boonstra, som jämför med Romarrikets fall.
–Det troliga är att undergången går så sakta att vi knappt märker den. Det blir strömavbrott, vattnet tar slut i kranen. Det är som för människorna i pjäsen, de är uppvuxna i välfärdssamhället. De kan inte odla sin mat och miljön är nedskitad. Alla kan inte ens läsa längre. Evolutionen går baklänges.
I pjäsen tillfredsställer individerna sina egna behov direkt istället för att hitta kollektiva lösningar. Minsta föda slukas direkt.
–Så är det för mig också. Jag är skitdålig på att spara mat. Min pappa som föddes 1944 i det ockuperade Holland har däremot ett helt annat förhållningssätt. Han kan äta samma soppa en vecka, berättar Andreas Boonstra,
Han ser pjäsen som en bild av vår samtid, liksom all teater.
–Det är genomgående också i Mariannes konst, att hon sätter fingret på det som är nu. Mitt favoritverk är det som har gett pjäsen titeln, den svarta gravstenen med inskriptionen ”Full speed ahead”. Det är en så rolig svärta i det!
Med Full speed ahead gör duon sitt andra samarbete, som även inkluderar scenografen Ulla Kassius och några skådespelare. På Dramaten 2007 satte Andreas Boonstra upp Marianne Lindberg De Geers debutpjäs Jag tänker på mig själv. Texten om tre generationer kvinnor blev rock’n’roll-teater i Moment:teaters anda, den fria grupp som Boonstra utgör ena ledarhalvan av och som fick SvD:s Thaliapris 2008.
–Vi är en bra kombination. Jag lär mig mycket genom att sitta med på repetitionerna. Andreas för in något som jag känner igen från gamla Nationalteatern, säger Marianne Lindberg De Geer, som på 70-talet gjorde kostymer åt den fria gruppen samtidigt som hon arbetade inom mentalvården.
Hon ser sig som bildkonstnär men vill skriva pjäser på samma sätt som rockmusiker skriver texter – med antydda skeenden som lämnar mycket öppet för uttolkaren. Boonstra, som i vanlig ordning låter kompositören Simon Steensland skapa pjäsens sound, beskriver regiarbetet som att lägga en låtlista.
–Man börjar aldrig med bästa låten utan en som man är bra på. Ibland lägger jag in ”Haydns pukslag”, så att publiken vaknar. Att ständigt ha ett öga på publiken är viktigt för mig.
Han är också förtjust i olika metanivåer och att lyfta fram de människor som skapar teatern. Den här gången har varje skådespelare fått välja kostym ur en pjäs de tidigare varit med i. Allongeperuk möter lack i ett tidsspann från grekiska antiken till idag. Greppet är både en kommentar till hur snabbt modet konsumeras numera och hur allt går igen.
–Och så är det en lek med roller, alla leker sig till döds i pjäsen. Här kommer skådespelarna med sin gamla roll till sin nya. Så är det i livet också, vi iklär oss olika roller. Nu spelar jag regissör och du mormor, skämtar Andreas Boonstra.
De funderar över om 80-talisterna, som knappt minns kommunismens fall, blir den allvarliga generationen efter den ironiska som kunnat leva mer ansvarslöst.
–Det hårda tvåtredjedelssamhället är redan här. Pjäsen är så lik nuet att det kanske är svårt att förstå att den handlar om framtiden. Men det är en poäng.
