En man som flytt från ett fängelse i Australien anländer till Bombay. I det falska passet heter han Lin. Om Indien vet han inget, men här vet ingen heller något om honom. Lin skaffar sig snabbt bekanta: den glade och påstridige guiden Prabaker, den vackra schweiziskan Karla, den homosexuella fransosen Didier. Och otaliga andra, mer eller mind­re kriminella, vaksamma, desillusionerade, som samlas på den väldiga restaurangen Leopold för att göra affärer med knark, sex, vapen, medicin, pass. Lin dras med, måste ju försörja sig, men som efterlyst kan han inte gå lagligt tillväga. Om han nu varit intresserad.

Gregory David Roberts debut­roman Shantaram lanseras som självbiografisk, och det är väl detta – plus att boken är så tjock – som drar läsare. Författaren är född 1952 i Melbourne, han studerade i början av 1970-talet filosofi och litteratur, skrev noveller och ansågs litterärt lovande. Efter en skilsmässa där han förlorade vårdnaden om sin dotter gick allt åt helsike: heroin, väpnade rån, saftigt fängelsestraff. Efter ett par år, rymde han 1982 till Indien och levde rövare där, hamnade omsider i Tyskland men återfördes till Australien där han satt av straffet och skrev sin historia. ”Shantaram” utkom 2003 och blir snart film med Johnny Depp i huvudrollen. Roberts är nu drogfri, lyckligt gift och rik som en sultan.

Till innehållet är det en milt uttryckt rörig roman, medan själva framställningen är lätt att följa. Man har visserligen ingen susning om vad som ska hända. Lin blir förälskad. Lin är med om en trafikolycka. Lin öppnar förstahjälpen-mottagning i slummen. Lin tvingas krama en björn. Lin blir rånad. Lin lär sig marathi och hindi. Lin röker på. Lin börjar jobba åt maffian. Ändå blir läsaren snabbt hemma i berättartekniken; det mera mal på än djupnar. Roberts prosa är ganska överlastad, lämnar inte mycket åt läsaren. Ofta blir det föreläsning, mer redogörelse än roman (mycket i den främmande kulturen måste förklaras), ofta är det bara osovrat. Man undrar vad alla redaktörer håller på med nuförtiden.

Boken har jämte tumultet återkommande reflekterande stråk, men tyvärr landar det ofta i sentimentala visdomsord, försök till aforistik. De ändlösa dialogerna (det pratas precis hela tiden) är full av kvasifilosofisk, självupptagen moralism av en sort som känns typisk för de kretsar Lin rör sig i. Den period på sex månader då Lin vistas i Prabakers hemby får däremot inte stort utrymme, trots att det då bränner till – eller kanske just därför. Det är här Lin får namnet Shantaram, som betyder ungefär Fredens man, och börjar se på sitt liv med nya ögon.

Jag kunde nämna fler minus men det får räcka. I stället måste också sägas att ”Shantaram”, för att vara en alldeles för lång roman som ska bli film, är ovanligt läsvärd. Miljö- och männi­skoskildring är till och från riktigt lyckad, om än som sagt mångordig. Här finns också mycket humor, ibland med drag av absurdism och därför så mycket mer sammansatt.

Vissa scener och framförallt gestalter bryter sig loss ur förloppet – som den kusliga eunucken hos Madame Zhou, den mytomspunna bordellmamman, eller spanjoren Modena som efter att ha torterats i ansiktet med kniv försörjer sig genom att spela demon i förmögnas hem. Eller varför inte ”De stående Babas”, en sorts självplågare som… ja, står. Hela tiden. Och röker hasch.

Översättaren Hans O Sjöström, slutligen, har i kulturkrockandet hittat en svenska som är rik och naturlig. Bara när det gäller stollfransen Prabaker, som talar en kroniskt defekt engelska, har det blivit en del problem: hur överföra felaktigheter? I övrigt ett imponerande arbete. Imponerande är väl också, på sitt sätt, själva romanen.