På sjuttiotalet bodde jag på rivningskontrakt i en fullständigt omodern kåk på Hornsgatan. Den var fylld av ungdomar som tycktes ha fest för det mesta, det var knappast en kväll då inte klackarna slogs i taket, vilket inte alltid var till fördel för studier och arbete. Tre flickor var goda väninnor och söta dessutom. Vi umgicks en del och snart upptäckte jag att de kryddade sitt språk med märkliga kraftuttryck, som ”anfäkta och anamma” och ”bomber och granater”.

Var hade jag hört eller läst det där förut? Jag frågade Pia (som senare länge blev min flickvän, kanske tack vare kraftuttrycken). ”Vet du inte det, du som är så litterär,” svarade hon. ”Det är ju kapten Haddock i Tintin! Vi har en klubb, jag och Maggan och Anita – en Tintinklubb, men inga killar får vara med.” Det var kanske klokt, ty flickor och kvinnor lyser i hög grad med sin frånvaro i Hergés Tintin-böcker och i de ursprungliga serie-stripparna, om nu lyser är rätta ordet.

Nu ringde det givetvis en klocka. Visst hade jag läst Tintin, men det var för länge sedan, och när man som jag läste litteraturvetenskap tillsammans med andra som gjorde anspråk på att vara höglitterära, var Tintin ingenting som man skyltade med (eller Kalle Anka för den delen). Men jag kom så småningom att återuppta bekantskapen med världens mest kände unge journalist, fast jag nog måste tillstå att han inte lärt mig så mycket när jag själv började fuska i yrket.

Tintin är verkligen världsberömd och presenteras som sådan. Vart han än kommer tas han emot som en celebritet, denne rätt könlöse, ålders-odefinierade reporter. Men när skriver han egentligen, har de många Tintin-ologerna undrat. Bara en gång syns han skriva (i Tintin i Sovjet, den första serien, 1930) och bara en gång syns han göra en intervju (i Det svarta guldet, 1939–1941, omtecknad 1948–1950). Dock utan att göra några anteckningar! Fast Tintin är ju inte så mycket journalist som en båld äventyrare, givetvis alltid på det godas sida. Med vissa reservationer, som jag återkommer till.

Numera behöver man – höglitterär eller ej – inte smyga med att man läser Tintin. Ty det är ju som nyöversättaren (de ursprungliga gjordes av Karin och Allan B Janzon) och Tintinologen Björn Wahlberg skriver i det sista, ofullbordade albumet Tintin och Alfakonsten (1986, med återfunna skiss-sidor 2004): ”Tintins äventyr har inget slut utan pågår för evigt, och den unge reportern har blivit odödlig. Han är arketypen för en hjälte med hjärta och hjärna.”

Men vi bör komma ihåg att varken han själv eller hans skapare är okontroversiella. Fortfarande pågår en juridisk strid om andra albumet, Tintin i Kongo (svartvit följetong 1930–1931, omtecknad som färglagt album 1946). En afrikansk student har två gånger, 2007 och 2010, dragit albumet inför rätta i Bryssel. Han anser att albumet är grovt rasistiskt, även om Hergé senare dämpade de värsta excesserna.

Saken är ännu inte helt avgjord, men något förbud lär knappast gå att genomdriva. Särskilt som det har publicerats i Kongo…

Att saken ändå upptas allvarligt i Belgien beror inte minst på dess skräckvälde i kung Leopold II:s privata kungadöme, aktuellt genom Vargas Llosas roman Keltens dröm – här bedrev man folkmord på kongoleserna, som en föregångare till nazisternas utrotningar. Och javisst. Tintin i Kongo är smockfull av klichéer inte bara om de ytterligt naiva och godtrogna kongoleserna, utan om det mesta som uppfattades som ”Afrika” på den tiden.

Moderna läsare stöts nog också av de groteska massakrerna på vilda djur, alias ”jakt”, men som fortgått in i vår tid. Scenen där den rättfärdige Tintin spränger en noshörning i luften tvingades Hergé att teckna om inför publiceringen i de skandinaviska länderna.

Det var inte sista gången Tintin-serierna använde sig av vad som helt klart måste betecknas som rasistiska klichéer. Så sent som i Koks i lasten (följetong 1956–1958, album 1958) fick Hergé uppbära hård kritik för fördomsfull eller rasistisk beskrivning av afrikanska, svarta muslimer. Hergé tog som nästan alltid till sig kritiken och ändrade i texten till korrekta versioner av deras språk i 1967 års upplaga. Något som Hergé blev allt noggrannare med under åren, så ersattes bland annat ”skojarabiska” med riktig sådan.

Över huvud taget var han under hela sin bana pigg på att omarbeta, även om skämtversioner av ”exotiska” språk fortfarande finns i tidiga album. Ej heller var han främmande för att teckna om och färglägga om, biträdd av sin skickliga stab i den med tiden allt större och framgångsrikare studion. Dessutom hade han en ypperlig medförfattare i Edgar P Jacobs, som skrev så mycket av äventyren att han till sist ville stå som just medförfattare, vilket Hergé vägrade. Inte så snyggt, kanske.

Vem var då denne Hergé? Vissa sidor av honom har förblivit ett smärre mysterium. Hergé var en pseudonym, initialerna i hans riktiga namn Georges Remi omkastade och uttalade på franska. Han föddes utanför Bryssel 1907 i en medelklassfamilj, blev så småningom duktig student i ett katolskt läroverk.

Det där med katolicismen är ett intressant kapitel i historien om Tintin. I ett nyutkommet nummer av tidskriften Histoire du Christianisme hävdas på fullt allvar att Tintin och andra belgiska seriefigurer ger uttryck för sant katolska dygder (medan man i Belgien avfärdar amerikanska seriehjältar, inklusive Disneys, som ren och skär dekadens).

Hergé blev scout, vilket onekligen märks i den käcke men paradoxalt tuffe Tintins gestalt. Sina första teckningar publicerade han i en scouttidning, liksom sin första serie, om scouten Totor, en tydlig föregångare till Tintin. Nu började det att röra på sig. År 1925 anställdes han på prenumerationsavdelningen på den katolska och nationalistiska tidningen Le Petit Vingtième för att senare bli fotografilärling och litografbiträde.

Han startade en veckobilaga för barn, med Hergé som redaktör, men serierna var dåliga och Hergé visste råd. In på scenen 1929, historia mina damer och herrar, träder en ung reporter med märklig hårtofs och en hund (ras okänd, men de flesta tippar på helvit, något som är sällsynt, foxterrier) ständigt vid sin husses sida! Voilà! Här kommer Tintin och Milou!

Vem kunde då ana att detta skulle resultera i miljoner och åter miljoner sålda seriealbum? Så småningom förlänade Hergé sin skapelse en egen tidning, döpt efter honom, men det låg långt fram i tiden. Han var nu riktigt fast i seriernas värld och gifte sig med en sekreterare på tidningen, och senare om sig med en av sina medarbetare på studion, som numera styr Foundation Hergé med järnhand när det gäller rättigheter och annat, vilket för övrigt rättighetsinnehavare plägar (exemplen äro legio, tag till exempel James Joyces sonson).

Tintin i Sovjet blev en omedelbar succé men det var sannerligen ingen serie man skyltade med i vänsterkretsar. Tidigt insåg Hergé och Tintin (och Milou, givetvis) att den unga Sovjetstaten var ett helvete. Upphovsmannen stämplades följaktligen som reaktionär. Det är snart det kontroversiella med Hergé, dessa frågor som ännu inte är utredda. Le Petit Vingtième stängdes av tyskarna och Hergé fortsatte till ockupationsmaktens huvudorgan Le Soir, som förblev så till september 1944.

Man kanske kan säga att Hergé var naiv, vem vet, som när det gällde Tintin i Kongo hävdade att det liksom låg i tiden och man matades med fördomarna (jämför med bråket kring Ture Sventon i Paris och bruket av ordet ”neger”), och när det gällde tiden på Le Soir, att barnen ju behövde sin Tintin.

Efter kriget anhölls Hergé som misstänkt kollaboratör fyra gånger, men friades. Vad är sanning i härvan?

Det femte Tintinalbumet, Blå Lotus (1934–1935, färglagt som album 1946) räknas som det första riktiga. Här har Hergé till mästerskap utvecklat sin tecknade stil, färgläggningen är ypperlig och språket virtuost. När Tintin i Faraos cigarrer talade om att resa till Kina kontaktades Hergé av de kinesiska studenternas präst vid universitetet i Leuven, som tyckte att Hergé borde lära sig ordentligt om kinesisk kultur och presenterade honom för den unge skulpturstudenten Tchang Tchong-jen, som undervisade honom i detta (grundlig reasearch kom att bli albumens kännemärke). Det blev inledningen till en varm vänskap.

Tchang är förebilden till Chang i serien, och hjälten. Han mötte för övrigt ett märkligt öde, som hämtat ur Tintin: han tvingades att bli gatsopare under kulturrevolutionen, men blev sedermera chef för en skulpturakademi i Shanghai. Han dyker upp i Tintin i Tibet och han och Hergé träffades en gång till, sent i livet. Här finns inte ett spår av rasism, möjligen fördomar mot japaner. Japanerna hade invaderat Kina och upprättat en lydstat i Mongoliet. De är skurkarna, liksom de västerlänningar som profiterade på Kinas elände. Nu och allt framgent är det folkbildning på hög nivå.

Och vilka gestalter kommer vi nu inte att lära känna! Här har vi den gravt alkoholiserade kapten Haddock, whiskypimplare av stora mått, kolerisk som få.

Här har vi den så gott som döve uppfinnaren professor Kalkyl (han lurade så småningom i Haddock en sorts antabuspiller som gjorde att han inte längre kunde dricka sprit), som missuppfattar allt, den förfärliga operasångerskan Castafiore (med Maria Callas som förebild), som har en viss och obesvarad crush när det gäller kaptenen, fast hon alltid ger honom felaktiga varianter på hans namn.

Eller de båda identiskt lika och inte särskilt skickliga detektiverna Dupond och Dupont, som anses vara tvillingar men enligt många Tintinologer inte ens är släkt. Förebilderna till dem – Hergé hade förebilder till de flesta av sina gestalter och det har använts mycken möda för att få rätt på vem som är vem – var Hergés far och farbror, enäggstvillingar som hade för vana att blanda varandras meningar. Så här kan det låta när mästerdetektiverna är i farten (i Tintin hos gerillan, 1975–1976) och skall arkebuseras: ”Bindel för ögonen? … Aldrig i livet: en Dupond ser alltid döden i vitögat… Jag skulle till och med säga: en Dupont ser alltid döden i äggvitan!”

En svensk kommer naturligtvis att tänka på Bill och Bull och kanske hade Gösta Knutsson läst Tintin tidigt? Och så har vi förstås alla slemma skurkar, Rastapopoulos (som inte, till skillnad från vad många tror, hade Onassis som förebild), Müller, Carreidas (om än en legal sådan), styrman Thompson eller överste Sponz. Mot dem står alltså de rättfärdiga på slottet Moulinsart (vilket existerar i verkligheten, fastän Hergé kapade två flyglar).

Men också naturligtvis den underbare Milou, husses bästa vän – en kaxig jycke som samtalar med husse, på ”riktigt” eller ej, och som är begiven på utspilld whisky och champagne. Därtill räddar han ständigt Tintin ur livsfarliga knipor.

Namnen på figurerna i Tintin är ofta uppbyggda av ordlekar, ofta med den flandriska Brysseldialekten marolliska som bas. Det gör det inte lättare för översättarna, i synnerhet som gestalterna rönt det öde som sådana i barnböcker brukar röna. De heter olika på olika språk. Kalkyl heter Tournesol på franska, och Calculus på engelska. Sigillografen Collrich heter så på engelska, och i den tidigare översättningen så också på svenska, men Halanbique på franska. De marolliska vitsarna är obetalbara. Hergés siste skurk i Tintin och Alfakonsten heter Endadine Dekass, av marolliskans ”en dat in a kas”, en smäll i plytet. Han är tecknad efter den religiöse svindlaren Bhagwan, som härjade även i Sverige. Byn där Moulinsart ligger utanför, heter Sanzot, sans os, utan ben. En hamnstad i Marocko (påhittad) heter Bagghar, efter franskans bagarre, bråk eller slagsmål. När Haddock säger sitt berömda ”anfäkta” på svenska, så går det tillbaka på franskans sapristi eller sacristi, som betyder just anfäkta, ett ord väl numera utdött i svenskan. Men på engelska säger han great snakes!

Som inledningsvis antyddes är det alltså Haddocks alla kraftuttryck som många minns. Eller förolämpningar, som här när han förbannar en trupp beväpnade beduiner: ”Fähundar, ynkryggar, trashankar, tryffelsvin, grottmänniskor, vildar”, ja, så där håller han på. Eller varför inte arrête de faire l’ Andouill (en känd fransk inälvskorv), på engelska stop mending the sausage = bete dig inte som en idiot. Ja, alla känner vi till ”anfäkta, anamma och regera”, och ”bomber och granater”, lika eller mer verkningsfulla som riktiga svordomar.

Nog är det underbara äventyr, eller som självaste André Malraux en gång sade: de kan läsas av alla mellan sju och sjuttiosju.

Tintin är idag en industri. Det finns hur många prylar som helst (själv har jag ett par bokstöd där Tintin och Milou talar i telefon). Vad sägs till exempel om Tintin i fåtöljen tillsammans med Milou – i naturlig storlek och med ett fantasipris? Glöm inte att besöka Hergémuséet utanför Bryssel! Det finns massor av mer eller mindre seriösa böcker, med informationer om allt (också på svenska), inte minst om förebilderna till gestalterna – senast nu i vår gav tidskriften Le Point Historia ut Le personnages de Tintin dans l’histoire, mumma för kalenderbitare och briljant illustrerad.

Det har till och med skrivits en (dålig) regelrätt roman om Tintin där han till och med har en kärleksrelation. Och alla dessa spekulationer! Tintin har alltså ingen flickvän, bara i det sista och ofullbordade albumet har han en liten flört. Således är han gay, har en ”seriös” forskare hävdat.

Även på film har han förekommit många gånger, i dåligt animerade sådana, som dockfilm och som spelfim med skådespelare. Och nu ser alla fram emot Tintinfantasten Steven Spielbergs animerade film, baserad på Enhörningens hemlighet, om en sagolik skatt. Den följdes av fortsättningen Rackham den Rödes skatt, där våra vänner slutligen finner skatten. Spielberg lär nog producera åtminstone en till. Men i den aktuella filmen talas högengelska – vad skall de franskspråkiga säga om det?

Men bort allt animerat och skådespelat och pretentiöst teoretiserande. Det är i de underbara albumen, denna magnifika seriekonst, som Tintin & co verkligen lever. De är onekligen eviga följeslagare.

Nu när jag inte behöver smyga längre, blir det en Tintin då och då och jag gömmer dem inte längre under På spaning efter den tid som flytt.