Titeln Du levande kommer från en Goethedikt som börjar ”Gläd dig du levande” förstärkt med uttrycket ”Man är mans gamman” hämtat ur den poetiska Eddan, som varit riktmärke för Roy Anderssons nya film.

– Min förra film Sånger från and­ra våningen handlade om historisk och kollektiv skuld, förklarar Roy Andersson.

–Du levande handlar om mer nära ting som, hur ska vi vara mot varandra. Eller varför gör vi det så svårt för oss själva och andra.

Med Du levande visar han att svenskar faktiskt inte är så melankoliska som de anklagas för, utan att vi kan skratta åt oss själva.

Ingen utom den innersta kretsen hade sett Du levande innan den premiärvisades i Cannes på torsdagen. Roy Andersson har arbetat in i det sista med att färdigställa filmen och har några justeringar kvar till den svenska premiären i höst. Filmen är uppbyggd av 50 stillastående scener med delvis återkommande personer. Alla scenerna är inspelade i studio utom en exteriör.

Att man befinner sig i Roy Anders­sonland är det ingen tvekan om. Stora, missnöjda tanter skäller på tjocka, ledsna, små farbröder i trånga kök och dystra sovrum, när de inte står tigande bredvid varandra i busskuren eller sitter lika tigande bredvid varandra i psykiaterns väntrum. Det enda stället människor träffas utom på kontoret eller på begravning är på krogen och där är det inte heller så kul. Alla klagar oavbrutet.

Med några få undantag är skådespelarna amatörer. Allt dess­utom till tonerna av tradjazz. Och ändå blir det fantastiskt kul. Som scenen där kvinnan iklädd pickel­huva njuter av samlaget i fulla drag medan mannen (som spelar i en militärorkester) bara klagar över hur hans pensionsbesparingar har krympt.

–Vi glömmer att njuta av att vi är biologiska varelser för att vi är så bekymrade över hyran och pensionen, säger Roy Andersson.

Andra scener är poetiska, som den när det unga nygifta parets ­lägenhet förvandlas till en tåg­kupé utanför vars fönster landskapet rusar förbi. Men så är den också bara en olycklig flickas dröm.

Roy Andersson var i Cannes första gången 1969 då han till och med såg Charlie Chaplin svänga sin käpp på riktigt. Det är femte gången han är på festivalen och tredje gången han är här med en film. Senast var för sju år sedan med Sånger från andra våningen.

Är det nervöst?

–Nej, det är det inte. Både teamet och jag vet att vi har gjort ett bra arbete. Vi har jobbat hårt för det här. Det har funnits en filosofi i den svenska filmbranschen att om man gör många filmer, måste åtminstone en bli bra. Det tror jag inte alls på. Man måste arbeta hårt för att uppnå kvalitet. Och den här filmen har vi arbetat på i två och ett halvt år i effektiv tid.

Om sin berömda stil säger han:

–Det är svårt att komma åt idéer på ett abstrakt plan. Därför försöker jag istället att komma åt dem genom det banala eller triviala.