På omslaget till Wahlström & Widstrands vårkatalog trängs två kvinnor. Det är två nykomlingar i litteraturvärlden, Isabella Varricchio och Camilla Ceder. De står där nästan som en symbol för att debutanterna de senaste åren – i flera bemärkelser – har börjat ta mer plats.

Ett tydligt exempel på det är att Svensk Bokhandels vårkatalog innehåller hela 43 porträtt av skönlitterära debutanter, en ökning som främst beror på fler små förlag som satsar på oetablerade författare.

Det här har SvD:s tillträdande kulturchef Stefan Eklund märkt av, antalet debuter har nästan tredubblats sedan han var med och instiftade Borås Tidnings debutantpris 2001. Fast han upplever inte att det har lett till att fler riktigt läsvärda nya författare ges ut.

–När vi har gallrat brukar det vara 10–15 bra kvar och så många var det även när vi började.

Men det är inte bara i siffror debutanterna tar mer utrymme. De verkar därtill ha fått en viktigare plats i förlagens marknadsföring. Stefan Eklund kallar det för ”Jonas Hassen Khemiri-effekten”. Han tycker att författaren till Ett öga rött personifierar ett genombrott för Debutanten, eftersom han var så medial även som person.

–Efter det letar förlagen mer efter stjärnskott, debutanterna är som rockstjärnor numera.

Norstedtsförläggaren Håkan Bravinger konstaterar att Jonas Hassen Khemiri, som förlaget började ge ut 2003, är unik för att han både har många läsare och håller en hög litterär nivå. Men han påpekar också det orimliga i att vara fixerad vid att hitta en liknande succé.

–Man kan inte begära att en författare ska skriva nyskapande litteratur, sälja stort inbundet, sälja ännu mer i pocket och dessutom vara snygg. Det blir som när man letade efter en ny Jack, det funkar inte.

Något annat som har spätt på uppmärksamheten är att flera redan mer eller mindre välbekanta personer, som musiker, politiker och journalister, har debuterat de senaste åren. Men Åsa Selling, litterär chef på Wahlström & Widstrand, tycker snarare att skillnaden ligger i hur medierna uppmärksammar debutanterna.

–Det har blivit vanligare att en författare får allt ljus, medan vissa inte får något alls. Det är lite läskigt för oss, det är svårt att motivera det stora jobb vi och debutanten lägger ned på en bok om den inte ens får några recensioner.

Hur ser nykomlingarnas böcker ut då? Lotta Aquilonius, förläggare på Albert Bonniers, vill inte skriva under på att utgivningen har dominerats av självcentrerade berättelser som det ibland påstås. Däremot kan hon intyga att det bland de runt 3000 manus (varav runt sex publiceras) som kommer in till förlaget varje år finns mycket självbiografiskt. Även Åsa Selling hittar mycket sådant bland de runt 1300 manus som Wahlström & Widstrand får in.

–I manushögarna har det alltid funnits mycket självupplevt, om en släkts historia, om en sorg man har bearbetat, ofta väldigt privata saker. Men de har inte kommit ut och kommer fortfarande inte ut. Det som har hänt är att många etablerade har valt att skriva om sig själva i jag-form eller leka med huvudkaraktären och då har det blivit en trend i publiceringen, säger hon och nämner bland andra Daniel Sjölin och Maja Lundgren.

Stefan Eklund, som har gått igenom 2008 års runt 60 debuter, anar att vi har börjat tröttna på den ”sanna berättelsen” – kanske inte minst efter diskussionerna kring Liza Marklunds Gömda. Tendensen finns bland de nominerade till årets debutantpris, Elin Boardys Allt som återstår är till exempel en episk, mer klassiskt svensk berättelse.

–Det är kul att unga författare vågar ta sig an en så traditionell genre. Kanske är det inte så konstigt. Om man kopplar det till samhällsutvecklingen i stort är vi ju trötta på det alltför fragmentariska som faller över oss och då kanske det finns en idé om att berätta en enkel och tydlig historia som man kan förhålla sig till utan att störas av en massa formexperiment.

Den stora episka berättelsen är även det som Håkan Bravinger, liksom många förläggare, saknar bland de manus som når Norstedts. Deckarna forsar däremot fortfarande in. Enligt Håkan Bravinger tillhör allt fler en planerad trilogi eller en längre serie. En Stieg Larsson-effekt kanske?

En annan trend är att debutanterna inte alltid kommer från de där stora manushögarna. Förlagen har allt mer själva börjat kontakta personer de tror kan ha en bok i sig. Åsa Selling har gjort det med bland andra journalisten Moa Herngren som 2007 debuterade med Allt är bara bra, tack. Det ser hon som ett lyckat tilltag, men betonar att det annars är vanskligt.

–Det är verkligen inte säkert att man kan skriva en hel roman bara för att man kan skriva en bra kort text.

Under de senaste åren har det också hävdats att det finns en likformighet bland förstlingsförfattarna för att de har gått i samma skrivarskola, en ”Biskops-Arnö-prosa”. Men Stefan Eklund tycker att det nu finns många starka individuella röster. Och kanske är skrivarskolorna skälet till att Lotta Aquilonius får in fler slipade debutmanus är tidigare.

–Visst har vi väl sett exempel på manus stöpta i samma form, men jag tycker att skrivarskolorna på det stora hela är bra. De ger tid att skriva och att lära sig ta kritik och diskutera sin text, säger hon.

Fast att debuten är avklarad är inte samma sak som att författarbanan är utstakad, även om Håkan Bravinger påpekar att han och kollegorna på Norstedts tänker hela författarskap och inte bara en enstaka bok när de antar en ny författare.

Hur hjälper ni debutanten vidare?

–Vi pratar med dem. Det behövs. För det händer något när man skriva andra boken. Man är tillbaka till det vita pappret som har man längtat efter, men pappret blir aldrig helt vitt igen. Många slås av att andra och tredje boken hela tiden bedöms utifrån debuten, det är ju inte som med ett större författarskap där många böcker är klangbotten. Först med femte boken har nog det där börjat vattnas ur. Då kan man börja välja nya vägar i författarskapet.