Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) har ambitioner. Också att bli kulturminister efter nästa val. Det förstår man efter att ha läst hennes inlägg på SvD:s debattsida Brännpunkt i lördagens tidning där hon läxar upp Dramaten och Operan för att kosta för mycket jämfört med kommunalägda Stockholms stadsteater.

Nu är det ju inte alltid meningsfullt eller ens vettigt att jämföra äpplen med päron – varken statlig kontra kommunal verksamhet eller olika institutioner och deras åtaganden.

Madeleine Sjöstedt är dock alltid ivrig att positionera sig. Den här gången verkar hon på samma gång vilja desavouera kultur- minister Lena Adelsohn Liljeroth (M) som har ansvaret för dessa två statliga nationalscener. Sjöstedt dänger också till Dramatenchefen Marie-Louise Ekman som förra veckan kom med kritiska åsikter om att Benny Fredriksson, chef på Stockholms stadsteater även ska ta över Kulturhuset.

Stockholms stadsteater, med sina gener-ösa bidrag, har ju helt andra förutsättningar än Dramaten, exempelvis. Nationalscenen kan möjligtvis skära ner sin personal men den kan inte börja spela mängder av populära anglosaxiska musikaler för att öka sina intäkter utan har ett helt annat uppdrag på helt andra värdegrunder. Man kan inte kräva att nationalscenerna ska sträva efter att vara brett populära på samma sätt som Stockholms stadsteater. Dramaten har också ett turnéansvar som Stockholms stadsteater helt saknar.

Stockholms stadsteater har en fin karaktär av folkteater men Dramaten har ett ansvar att vara konstnärlig spjutspets, att våga söka nya former och ny, gärna svensk dramatik. Man har ett statligt uppdrag som betyder mer än publiksiffror.

Madeleine Sjöstedt anser att Operan och Dramaten ska slå ihop sina verkstäder för att spara pengar – och nyper därmed ännu en gång till Lena Adelsohn Liljeroth. Inte nog med det, Sjöstedt tycker att man ska ha gemensam administration och marknadsavdelning – och kanhända också chef. Vad händer då med konstnärlig integritet och kunskapen om konstarter, tradition och genrer?

Madeleine Sjöstedt får gärna slå sig för bröstet med Benny Fredrikssons framgångar men verkligheten består ju inte bara av tillväxt.

Denna vecka kommer kulturförvaltningen med förslag på drastiska nedskärningar av anslagen till ett antal stora, viktiga teatergrupper – flera av dem symptomatiskt nog med kvinnliga chefer. Man kan kanhända slå ihop dem, till en enda fri grupp med en chef? Det sparar ju verkligen pengar.

Att minska anslagen till teatergrupperna går tvärtemot viljan att nå fler. Kulturförvaltningen har, enligt uppgifter, slutat kommunicera med grupperna. Istället för samtalspartner har man blivit domstol. Det rimmar illa med den vilja till kulturell öppenhet, spridning och mångfald som kulturborgarrådet säger sig försvara.

Förra veckan fick Stockholms stadsteater 10 miljoner mer, nu lär Sjöstedt sänka anslagen till Galeasen, Giljotin och Aliasteatern. Det är en dålig ansökan till kulturministerjobbet.