Lyrik för barn har aldrig varit någon stor genre i Sverige. Det är också sällan som versböcker lanseras enbart för en barnpublik. Av undertitlar som ”För alla åldrar” och liknande framgår att man även tänker sig vuxna läsare.

I det tidiga 1900-talet var dikter och visor ofta tonsatta, och de konsumerades framförallt i den borgerliga familjekretsen med den pianospelande modern i centrum. Det var en vänlig, idyllisk vers, präglad av fosterlandskänslor, nationalromantik, naturdyrkan och ett stort intresse för folklore. Flera av de verk som skapades på den tiden har levt vidare och ingår i nutida antologier, sångböcker och cd-skivor. Även dagens barn är bekanta med de nigande blåsipporna, familjen Kantarell i Enebacken och Lillan som kom till jorden när göken gol.

Ett viktigt trendbrott i rimmandet för barn stod Lennart Hellsing för. Denne ordlekens och ordfantasins mästare har alltifrån sin debut 1945 utmanat det etablerade och revolterat mot det alltför välstädade och putsade. Han profilerade sig medvetet mot den ombonade Elsa Beskow-idyllen.

Hellsings entré i barnboksvärlden sammanföll med barnbokens expansion efter andra världskrigets slut, och han hör tveklöst till de främsta bland de barnlitterära nyskaparna. I sina verser förenar han högt och lågt, högstämt och vardagligt, nutid och förfluten tid, och hans halsbrytande rim har gett ny lyskraft och fräschör åt vardagliga ting som gurkor, bananer och synålar. Några realistiskt skildrade vardagsbarn möter man inte ofta i Hellsings verser, men desto fler vuxna och historiska personer.

Den oförtröttlige Hellsing, som nästa år blir nittio, kommer också denna höst med en ny bok, Welams vädermödor, där det lekfullt dubbelbottnade finns med redan i titeln. Vädermödorna har koppling till dagens miljödebatt och ekologiska tänkande, medan namnet Welam för tankarna till Fröding och Kung Eriks visor. Där uppträder Welam Welamsson som kungens dryckesbror och svingar ivrigt bägare på ­bägare tillsammans med ”frillohopen”. För övrigt använde Hellsing signaturen Welam Welamsson redan 1953, när han skrev och bearbetade den svenska texten till Tim Spencers ”Cigarettes, whiskey and wild women”, en sång som spelades in av Simon Brehm och gavs ut på skivbolaget Karusell med titeln ”Dunder och snus”. Den skivan ansågs så omoralisk att den belades med spelförbud av Sveriges Radio. Att det också visade sig vara en barnboksförfattare som skrivit texten gjorde inte saken bättre.

När herr Welam nu dyker upp på nytt rör det sig om samme mat- och dryckglade festprisse, som roar sig med musik och galej. Den groteska skildringen är rik på överdrifter. Welam är en ”smällfet och oborstad vilde”. En helstekt kalkon är för honom en lämplig portion, men bara som smakbit. Hellsing driver friskt med vår tids kroppsfixering i skildringen av Welams matfrosseri. Effekterna av denne hjältes syndiga ätande blir förödande. Welams pruttande får jöklarna att smälta, och jorden hotas av översvämning. Med bibliska referenser målar Hellsing upp ett syndafall, där Arken får drag av en Finlandsfärja.

Herr Welam själv, som flyter på fläsket, kan dock obekymrad låta världen gå åt skogen. Som en sann fatalist förkunnar han inför de andras dystra framtidsperspektiv, att det går som det går. Var art har sin tid här på jorden.

Det är en sprudlande munter och burlesk berättelse som Hellsing skapat. Den spänstiga versen, rik på assonanser och allitterationer, varierar mellan högstämda tongångar och moderna vändningar. Denna gång har Hellsing samarbetat med en ny illustratör, den dansk-svenske storyboardtecknaren Lars Munck. Muncks bilder går i dämpade brungrå toner med vissa inslag av rött, och det finns en verkningsfull växling mellan närbilder och breda perspektiv. Munck tar särskilt fasta på det frodigt drastiska i texten, närmast vällustigt tecknar han Welams svällande former och matorgier.