”Mjölk, bruna bönor, fläsk, remol…” läste jag på en oansenlig lapp någon lämnat i den shoppingkorg jag råkade ta när jag senast handlade på Hemköp Upplandsgatan. En vardagshaiku nästan, laddad med folkhemsnostalgi. Både gastronomiska preferenser, val av rengöringsmedel och den lite ryckiga handstilen leder tanken till någon av stadsdelens veteraner vars matvanor grundlades före take away-sushins tidevarv.

Själv skriver jag in saker i mobilen. ”Tandläkare” och ”Möte” till exempel. Med två diskreta påminnelsepling två timmar respektive en timme före, mot min benägenhet att förtränga sådant.

Jag, med erkänt gräslig piktur, är inte den som saknar konsten att skriva lappar för hand nu när kom-ihågen digitaliserats. Men framtida arkivarier kanske gör det, tänker jag när jag bläddrar i mitt senaste illustrerade bokfynd; Liza Irwin: Lists (Princeton Architectural Press 2010). En charmig volym i form av kom ihåg-lappar, anteckningar och tankar nedkastade på papper av konstnärer, samlade och arkiverade på Irwins arbetsplats, avdelningen för manuskript och brev på Smithsonian, USA:s nationalmuseum.

Irwin är mästare på att destillera fram teman ur ett myller av material. Tidigare har hon gett ut en volym med kärleksbrev, helt nyligen skapade hon utställningen ”Words cannot express”, Death in the Archives med kondoleansbrev från 1800-talet och framåt skrivna med anledning av konstnärers död. Men boken med olika slags listor är hennes mest excentriska verk hittills.

Den rymmer för mig okända storheter som Adolf Konrad. Inför en resa till Kairo år 1963 gjorde han en packlista i bild med tecknad 60-talsrutig kavaj, tidstypiskt randiga kalsonger och allt annat (färgtuber mest) han tänkte ta med sig i resväskan. Målaren Charles Green Shaw rörde sig gärna i Greenwich Village under 1920-talet och snabbspolar sig – och nu även oss – i listform genom ett mindre lyckat krogbesök: ”Inlämnandet av hatten/ Hovmästaren/ Det översvallande mottagandet/ Hörnbordet/ Skenet av ljusen/ Tegelväggarna/… Tummen i soppan/ Det kemiska vinet/ Hostattacken… / Springnotan/ Stapplandet/ Den långa vägen hem.”

Mer kulturhistorisk tyngd har Pablo Picassos lista på namnförslag till The armory show 1913, den utställning som först introducerade europeisk avantgardekonst i USA. Mottagaren, målaren Walter Kuhn, kände att den kunde vara något att spara på och därför kan man idag se att spanjoren Picasso satte vännen och landsmannen Juan Gris överst på listan samt även att han inte kunde stava Marcel Duchamps namn. Finskfödde arkitekten Eero Saarinen (den ikoniska TWA-terminalen på JFK-flyplatsen i New York) blev blixtkär i Aline Bernstein, journalist på New York Times, som skrev om arkitektur. Metodiskt räknar han upp hennes kvaliteter, först kommer att hon är väldigt smart, sedan att hon är snygg. De gifte sig kort därefter.

Under bläddrandet kan jag inte motstå att börja fantisera om kompilationer ur samtida personligheters kommunikation via sms. Jag är helt övertygad om att det dagligen rensas bort juveler ur digitala minnen som borde publiceras.