Hamlet
Parkteatern, Sätra
Text: William Shakespeare
Övers: Bengt Anderberg
Regi: Johan Huldt
Scenbild: Richard Andersson Kostym: Ulrika van Gelder
Musik: Bengt Ernryd Medv: Carl Oscar Törnros, Cécile Lefranc Åhman, Mats Hedlund, Margareta Stone, Jan Modin, Gerhard Hoberstorfer

Stockholms stadsteater är en institution med många ingångar för ovan teaterpublik: Unga Klara för ungdomar, Soppteatern för lunchlediga citykontorister, Backstages mer poppiga iscensättningar för unga vuxna, Dockteater Långa Näsan och Parkteater med sina somriga utomhusföreställningar.
För några år sedan tog Parkteatern över en sliten skollokal intill Sätra centrum. Scenen blev en kontaktpunkt med såväl amatörteater som förortsungdomar - en förutsättningslös, pedagogisk verksamhet med ett tydligt tilltal och varm hemma-känsla. Nu har dock en tydlig vindkantring skett. Just nu spelas "Hamlet" - en storvulen institutionsteateruppsättning som man klämt in på den minimala scenen. Iscensättningen, signerad Johan Huldt, tar tre
timmar att uppföra. Scenbilden, en elaborerad stålkonstruktion tar stor plats och taket är behängt med en enorm strålkastararsenal. Det känns som en teaterinstitution har invaderat en alldeles för liten kostym - och det med en traditionell och stel spelstil.
Som förut består en del av ensemblen av amatörer, men känslan av lycklig publikkontakt och positivt osofistikerad närvaro är som bortblåst. Istället agerar också amatörerna som låsta av teaterkonventionella tvångströjor. Till och med en personlig och sympatiskt spretig aktör som Carl Oscar Törnros blir här en tämligen anonym Hamlet. Andra förmågor som Gerhard Hoberstorfer (Laertes), Jan Modin (Polonius) och Margareta Stones Gertrud blir bara konturer.

Publiken sitter på hyllor och ser ner på scenen där ensemblen agerar och trängs. Två monumentala trappkonstruktioner leder upp till sittplatserna - förda samman formar dessa ett slags konstruktivistiskt torn. Hamlet som förortsteater blir en framtalad tolkning med tillagda körpartier där sammanhang
förtydligas. Programbladet innehåller en intressant text av religionshistorikern Kenneth Ritzén om hämnd som fälla, destruktivitet och fundamental vilja att vara hel och icke-förhandlingsbar - detta ej gestaltat på scenen.
Bakom projektet anas en god vilja att amatörer och förortspublik ska få ta del av "riktig" teater, stora resurser och alla klutar - istället lägger sig alla institutionella resurser som en blöt filt över personliga uttryck och lust.

Lars Ring