Med hänvisning till vaga utsagor från ansvariga på Bonniers förlag vill Märta Holkers (22/3) avfärda den koppling jag gjort mellan Ebbe Carlsson och Bo Balderson.
Förlagets VD Eva Bonnier har dock i en intervju förklarat att just den okända identiteten legat bakom Baldersons framgång. Det finns ett uppenbart intresse att bevara hemligheten.
Ska man försöka spåra Balderson bör man utgå från odiskutabla fakta. Ett förhållande som då måste beaktas är att en detektivroman, skriven av en författare med exceptionell ställning inom socialdemokratin och med nära personliga relationer till en rad ledande socialdemokrater, rymmer anmärkningsvärda likheter med Baldersons böcker vad gäller uppläggning, stil och politiska åsikter. Att denne författare döende skriver en bok med ledtrådar till gåtan Balderson ger likheterna en extra dimension.
Holkers håller med om att likheterna är anmärkningsvärda, men anser att de kan förklaras med att förlagschefen Åke Runnquist hyfsat stilen hos såväl Balderson som Carlsson. Med tanke på att likheterna inte bara gäller stil utan också i hög grad innehåll, måste Runnquist i så fall snarast betraktas som författaren bakom både Balderson och Carlsson.
Ebbe Carlssons bok kom ut hösten 1991. I april det året avled Åke Runnquist i leukemi. Det är inte sannolikt att han svårt sjuk kunnat sätta sin prägel på Ebbe Carlssons bok och med betydande ingrepp gett den en Baldersonprofil. Vilket skulle för övrigt syftet ha varit?
Märta Holkers främsta invändning mot min teori är att Carlsson endast var 21 år när Bo Baldersons första bok kom ut. Det är ungt men inte för ungt. Det finns åtskilliga exempel på brådmogna författare som tidigt skrivit långt mer betydande verk. Stig Dagerman var 22 år när han gav ut den avancerade romanen Ormen, August Strindberg 23 när han skrev sitt främsta drama Mäster Olof. Om Ebbe Carlsson, enligt dåvarande rikspolischefen Carl Persson, i praktiken fungerade som justitieminister vid 27 års ålder, bör han ha varit kapabel att några år tidigare ha skrivit en visserligen kvick men inte särskilt avancerad detektivroman. Att Ebbe Carlsson i samma veva började arbeta som journalist visar att han hade skrivkapacitet. (Det är förvisso intressant att Bo Balderson rör sig mycket hemtamt i tidningsvärlden.)
Carlsson hade, enligt Märta Holkers, en exceptionell inlevelse- och anpassningsförmåga. Det styrker att han redan som ung kan ha haft kapacitet att gestalta till exempel Baldersons medelålders berättarjag. Holkers berättelse om hur han djärvt ”kidnappade” Palme efter en presskonferens kunde varit hämtad ur någon baldersonsk skildring av Statsrådets framfart. Hon har vidare fel när hon hävdar att Ebbe Carlsson vid denna tid inte hade några kontakter inom socialdemokratin. En kollega, som kände honom, bekräftar att han i slutet av sextiotalet lärde känna bland andra Carl Lidbom. Samma kollega säger att Ebbe Carlsson redan som helt ung var en gammal man, med ett ålderdomligt språk - ett påfallande stildrag hos Bo Balderson. Han framhåller också att Ebbe hemifrån bar med sig de värderingar Balderson står för.
En annan kollega, som var med och anställde Ebbe Carlsson på SDS i Malmö 1969, berättar att denne redan då hade politiska kontakter och siktet inställt på kanslihuset. Liksom Holkers och andra betonar han dock Carlssons fåfänga och pratsamhet; kunde han ha hållit tyst om en sådan hemlighet? För det talar att
Ebbe Carlsson bevisligen spelat en hemlig roll också i andra sammanhang - Bordellaffären, Sjukhusaffären, Ebbe Carlsson-affären. Att han haft en omfattande hemlig sfär bekräftar Carl Lidbom i boken”Ett uppdrag” (1990). ”Det är ett faktum att Ebbe Carlsson suttit inne med unika kunskaper om SÄPO:s verksamhet. SÄPO tycks ha haft få hemligheter för honom. Det är förvisso egendomligt att SÄPO släppt honom så nära inpå livet.” Lidbom ger också en annan intressant upplysning: ”Ebbe Carlsson har alltid haft ett lidelsefullt intresse för polisfrågor.” Det ligger nära till hands att anta att den lidelsen omsattes i konkreta verk tidigare än i livets allra sista år.
Jämför man Balderson och Carlsson är antydningar hos den förre speciellt intressanta; han kan knappast beskyllas för att ha plagierat Carlsson.
Är det en slump att Balderson låter deckarförfattarinnan Carlsson göra en programförklaring som måste vara hans egen? Är det en slump att han raljerar med namnet Carlsson i sin sista bok? Är det en slump att han kallar Ebbe Carlsson för ”en skicklig man som arbetar mycket diskret”? Är det en slump att Baldersons berättarjag har tydliga drag gemensamma med Ebbe Carlsson? Är det en slump att Balderson i sin sista bok, liksom den på Huddinge sjukhus vårdade Carlsson, i ett långt inskjutet kapitel utan sammanhang med berättelsen i övrigt, ironiserar över vårdens byråkratisering? Är det en slump att det i denna sista Baldersonbok, liksom i den ett år senare utgivna Ebbe Carlsson-boken, förekommer häpnadsväckande hänsyftningar på mordet på Olof Palme? Är det en slump att Balderson själv anger att detta är den sista boken?
Det blir till sist alltför mycket slump för att hålla som förklaring. En slump för mycket är väl den märkliga överensstämmelse som jag själv missat, men som en läsare upptäckt: att namnen Bo Balderson och Ebbe Carlsson innehåller samma bokstäver så när som på två. Det får nog ses som ännu en nyckel till gåtan Balderson.
