Den nya film som var under inspelning när Theo Angeloupoulos tragiskt omkom handlar om den grekiska skuldkrisen. Så typiskt honom, att ta ett vardagligt och politiskt brännbart ämne och ge det sin alldeles egna tolkning. Det enda som åskådaren på förhand kan veta är att man kommer att bli överraskad – och förstummad.

För sådan var han som filmskapare. Temat kunde vara flykting- och immigrationsfrågan, den grekiska historien, politiska stridigheter eller exil, men tolkningen liknade aldrig något annat. Angeloupoulos var en bildkonstnär förklädd till filmregissör.

Hans ofta oerhört långsamma, utdragna scener och långa kameratagningar gav ett meditativt drag som var unikt. Som filmskapare med ett grandiost anslag och en särpräglad vision liknar han om någon den ryske regissören Andrej Tarkovskij. Tematiskt hade de mindre gemensamt, men envisheten och kompromisslösheten var något de delade – förmodligen till många producenters fasa.

När jag nu tänker tillbaka på hans verk är det inte filmerna jag minns utan bilder som är svåra att placera i enskilda filmer. Det är karga landskap, förtvivlade men vackra ansikten, tyst samvaro som tränger sig på. Undantaget är den magnifika scenen när en pråm fraktar en jättelik Leninstaty uppför Donau. Den scenen är förstås hämtad ur filmen Odysseus blick, med Harvey Keitel och Erland Josephson i ledande roller.

Filmen spelades in under Balkankrigen och handlar i korthet om en grekiskfödd regissör som färdas till Belgrad och Sarajevo i jakten på den första film som spelades in på Balkan. Genom den irrande Odysseus möten med människor och myter blir den en samtida kommentar till oroligheterna.

Angeloupoulos som föddes 1935 upplevde den tyska ockupationen av Grekland och det påföljande inbördeskriget. Teman som han använt sig av i tidiga filmer. Efter skolgången började han studera juridik men tröttnade och flyttade till Paris för filmstudier. Han inledde sin filmkarriär som kritiker, men började göra film när den grekiska militärjuntan styrde landet. Politiskt tillhörde han vänstern, dock en helt förvirrad sådan som han sa in en tv-intervju förra året.

Hans filmer drog aldrig någon jättepublik och i det biografklimat som råder i Sverige har de dessvärre haft svårt att få bred distribution. Det är synd.

Theo Angelopoulos arbetade i en tradition som i mångt och mycket utvecklades i Europa under andra hälften av 1900-talet med förebilder i såväl den italienska som franska episka filmen. Med hans död går filmälskare miste om en av de verkligt stora filmkonstnärerna.

Missa inte: Astrid Söderbergh Widding skriver om Theo Angeloupoulos på Under strecket lördag 28 januari.

LÄS OCKSÅ: Grått dis värt att vänta på - SvD träffade Angeloupoulos för en intervju (10/8 2004).