Och efter otaliga påannonseringar satt han till slut där, i svart tröja, svart välskuren kavaj, svärta i allvaret. Elisabeth Åsbrink tycktes plågad av intervjuuppdraget (och möjligen av boken) men utförde det med stor integritet, och väl stor högstämdhet. Personskvallret som vi redan hade vältrat oss i under veckan kändes mindre angeläget, nu ville man veta något om varifrån pjäserna, dikterna och dagboksorden kommer, vilket psyke de blir till i. Och det gick att få ut en del om skrivandets själsliga resonansbotten av intervjun. Som att Lars Norén skriver om sina kriser medan de pågår, placerar dem i tredje person och på så sätt ”fryser” känslorna och skjuter upp sorgen och ångesten.
Idén om den onda modern som finns i Noréns pjäser fick här sin tolkningsnyckel. Han berättade att han har en djup och fortfarande pågående konflikt med sin mor. Åsbrink gjorde reflektionen att det vilar en känsla av skuld över En dramatikers dagbok, att det i texten ofta antyds att utgivningen är ett straff över författaren själv, men vilket brott är det han ska sona? Brottet var skrivandet. Att skrivandet alltid är hans utväg, hans närmaste, hans största kärlek. Vad som än händer kan han alltid skriva.
Varför det ger skuld blev aldrig fullt begripligt men hade med modern att göra, hon som inte ville att han skulle bli författare utan ha ett hedervärt yrke. ”Det var av kärlek förstås”. Den kvävande sorten kan man anta. Redan som trettonåring fann han en sådan njutning i skrivandet att det gav honom skuldkänslor. ”Jag är mer rädd för min styrka än för mina svagheter”.
Beträffande teaterprojektet Sju tre, där nynazistiska interner spelade sig själva och sin världsuppfattning gestaltad av Lars Norén, hade han inte kommit fram till något svar på om projektet som sådant var fel eller rätt men kände ibland moraliskt ansvar över att ha sårat människor. Men de här uppfattningarna finns ju i samhället, ska de inte få sägas då? grubblade han retoriskt.
Syftet med dagboksutgivningen, fick vi veta, var att inte förbli ”fånge i en bild av mig som en auktoritet”, ”en auktoritet som andra har gett mig”. Då begår han nog ett misstag, ty den fångenskapen förstärks nu; En auktoritets dagbok kunde boken lika gärna heta. Och auktoritetens åsikter skär ohjälpligt djupare än andras, så fungerar människan. Om syftet verkligen vore att avhända sig en obehaglig roll skulle han ha gett ut en dagbok utan ett enda omnämnande av kolleger och kända personer. Det vore att kliva ner på riktigt. Allra helst skulle han gå tillbaka till poesin. För då bryr sig knappt någon om vad det står, och allra minst medierna. Trots att poeten Norén är fantastisk.
