–Mod?! Merete Mazzarella tuggar på ordet som jag just använt för att sammanfatta hennes senaste självbiografiska bok När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn.

–Nej, jag vet inte om det handlar om mod. Kanske är det ren dumhet.

Hon gör det som måste vara det mest förbjudna. Betydligt värre än att lämna ut föräldrar, barn – eller namngivna män inom kulturetablissemanget. Utan omsvep konstaterar Merete Mazzarella att hon från första stund hade svårt för sin sons hustru, eller kanske var det svärdottern som inte stod ut med henne.

–Vår personkemi gick helt enkelt inte ihop. Men det är först nu, när boken kommit ut, som jag inser hur självutlämnande den är.

När Merete Mazzarella, professor i nordisk litteratur och välkänd skribent här på SvD:s kultursidor, håller kurser i självbiografiskt skrivande brukar hon betona att skillnaden mellan det personliga och det privata krasst sett är en kvalitetsfråga. Det är när man inte lyckats gestalta det personliga tillräckligt bra som det kan bli pinsamt och kännas privat.

–Nu har jag ändå en förhoppning att andra kan känna igen sig.

Nyss lät hon sig, utan protester, fotograferas på lekplatsen bredvid sitt Uppsalahem, där hon bor med sin svenske man, litteraturprofessorn Lars Gustafsson. Hennes andra hem finns i Helsingfors och i Ekenäs, vilket enklast kan sammanfattas: ”Jag har tre ostkanter i tre kylskåp”. Nu sitter hon vid ett vackert matbord och erkänner att hon inte är någon ”lekplatsfarmor”. Hellre en farmor som läser och spelar spel. Och samtalar.

–Min bok är egentligen en tvåstegsraket. Den börjar med det utrymme som mor- och farföräldrar numera tar i det offentliga rummet. Engelska Camilla Parker Bowles presenterades plötsligt inte som kronprins Charles hustru utan som jublande lycklig farmor och i en intervju med Amelia Adamo fick kungen frågan vad han önskade för sina barnbarn. Trots att han inga har.

Det handlar väl mer om Amelia Adamos farmorsjubel, hon som har ett foto på sitt eget barnbarn tryckt på en väska.

–Just sådant finner jag ganska motbjudande. Att barnbarn har blivit ett slags accessoarer. Men det handlar ju om 40-talisterna, som alltid haft problemformuleringsföreträde och i alla sammanhang märkvärdiggjort sig själva. Nu är de på väg bort från arbetsmarknaden och behöver en ny roll.

Å andra sidan, betonar Merete Mazzarella med lågmäld saklighet, är mycket av detta mormors- och farmorsengagemang mest prat. Hennes yngre vänner kan intyga att deras föräldrar och svärföräldrar är djupt involverade i sina barnbarn. Rent känslomässigt. Men de har sällan tid med dem.

–Intresset kan också hänga samman med att min generations kvinnor hade så korta mammaledigheter. Många av oss kan känna att vi aldrig hann med våra egna barn. Nu tar vi igen det på barnbarnen.

Det finns en mängd jublande mor- och farfäder också, som efter pensioneringen ägnar stor tid åt sina barnbarn. Av äkta kärlek, eller för att de glömt hur man gör när man umgås med sin fru?

–Jag tänker på den finska romanen Harens år där en man lämnar sin besvärliga hustru och på vägen hittar en hare som han tar hand om. Denna relation, som inte kräver jämlikhet, blir så mycket lättare för honom.

–Att vara en aktiv morfar eller farfar är också en klädsam roll, som ger många pluspoäng på den politiska korrekthetens skala. Där är kvinnor mindre intressanta, oavsett hur mycket tid de lägger på barnbarnen.

På mjuk finlandssvenska drämmer Merete Mazzarella in sina underskruvar och först när man fnittrat färdigt inser man hur bitsk hon var. Det är då det glittrar till i hennes ögon. I relation till svärdottern, hon som numera är hennes exsvärdotter, fungerade inte humorn.

–Hon tittade bara på mig och sa ”Det var konstigt.”

Om sonen Villes äktenskap fortfarande bestått, eller om han och hans exhustru plus de två barnen bott på denna sida Atlanten, och inte i Chicago – nej, då hade hon inte kunnat ge ut sin bok. Nu hoppas hon att barnbarnen en dag kan glädjas åt det som hon själv ser som kärleksporträtt av dem.

Tycker du själv, som någon recensent påpekat, att du gått för långt när det gäller att lämna ut familjen?

–Den jag i första hand lämnat ut är mig själv. Jag har försökt vara uppriktig med mina egna känslor och motiv, vilka inte alltid varit särdeles ädla.

–Att säga att man har problem med sin svärmor är helt i sin ordning. Att vara den svärmoder som en sonhustru har problem med är en mer plågsam sits. Jag föreställer mig att det är det sista en kvinna vill vara: en illa omtyckt svärmor.

Hur kände du själv?

–Jag tänkte aldrig att jag hade en jävlig svärdotter. Jag kände bara att jag blivit en person som jag inte ville vara. En person som jag inte kände igen. Kuschad och försiktig.

Merete Mazzarella betonar, både i boken och nu i vårt samtal, att hennes före detta svärdotter i objektiv mening är en både vacker, begåvad och charmerande person. Och, inte minst, en god mor. Nu, efter skilsmässan, har de också fått bättre kommunikation.

–Det var jag som blev förlamad i hennes sällskap. Vilket ju också gick ut över min son, hennes man. Han hamnade i kläm och tog, vilket är självklart, parti för sin hustru.

Så när han berättade att de skulle skiljas blev du egentligen glad?

–Ja, helt ärligt blev jag lättad. Det innebar ju också att hans och min relation blev bättre. Min bok är egentligen tänkt som ett öppet brev till honom – och som underlag för samtal. Vi i min generation och våra vuxna barn träffas och äter söndagsmiddagar men vi vet så lite om vilka vi blivit.

I just Merete Mazzarellas fall spelar tiden, eller bristen på tid, en viktig roll. Hon och barnbarnen har bara kunnat träffas några få gånger per år, i ett umgänge som alltid präglats av jetleg.

–Har man så kort tid finns inget utrymme för att sura eller bråka. Då måste allt vara kvalitetstid.

Och när tiden är slut?

–Då är jag också slut. Vi i min generation har försatt oss i dilemmat att vi ska vara jämnåriga med våra barn. Vilket gör att de inte förstår hur trötta vi blir av att ta hand om barnbarn.

Vad är din dröm, att de skulle bo i Helsingfors?

–Det är inte realistiskt. Dessutom skulle det skapa andra problem, eftersom jag är omgift med en man som inte är barnens biologiske farfar. Vi kan begära att nya partners är vänligt intresserade av våra barnbarn, men vi kan inte begära att de är passionerade.

Läser jag boken rätt så har din nya mans barn och barnbarn varit ett stöd?

–Absolut. Det var bra att du påpekade. Jag ser också boken som ett sätt att knyta ihop våra familjer, och tidigare släkter. De döda är utlämnade åt oss, det är vårt ansvar att berätta om dem.

Med ömhet i rösten talar hon om sin mans lillasyster Greta, som dog 1932, när hon bara var sju år. Hon som snart ingen kommer ihåg.

–Nu finns hon med i min bok, om så bara med några rader. Men för mig är det viktigt att lilla Greta står där.

I boken skiljer hon på mormödrar och farmödrar, konstaterar att på Google får mormödrar dubbelt så många träffar som farmödrar.

–Tillspetsat kan man säga att mormödrarna är runda och bullbakande, medan farmödrar är magra och argsinta. Naturligtvis är det en symbolisk bild, men det finns en skillnad, inte bara i litteraturen. Mormödrar får, av naturliga skäl, oftast en närmare relation till sina barnbarn eftersom den unga mamman i första hand vänder sig till sin egen mamma.

Merete själv har bara en son, kommer aldrig att bli något annat än en mager och sträng farmor, enligt sin egen schablonbild.

Men om man är både mormor och farmor?

–Då tror jag att man, rent generellt, står sin dotters barn närmast. Men ur denna mormorsroll kan man kanske hämta så mycket kraft och självförtroende att man blir en mind-re rädd farmor, av bara farten.

Det är osäkerheten, ängsligheten, som präglat hennes egen farmorsroll. Och smärtan. Som under de år när hennes yngsta barnbarn Jacob vägrade vara med henne.

Hur hanterar man att inte vara älskad av ett barnbarn?

–Det är nästan omöjligt att hantera. Särskilt som man lätt föreställer sig att om ett barn inte tycker om en – då är det av pur klarsynthet. Då är man en dålig människa.

Då hjälper det inte att vara professor – eller att slå knut på sig själv?

–Nej, nej. Det jag lärt mig är att bara vara.

Idag är hennes barnbarn nio och tolv år. Mellan raderna i boken kan man ana att farmor Merete är mest förtjust i Jacob, den yngste. Eftersom han är mest lik sin pappa och hans släkt.

Får man erkänna att man älskar ett barnbarn mest?

–Har man många vågar man nog säga att man har en favorit. Har man bara två är det mer tveksamt.

Hennes egna svärmödrar var döda när hon gifte sig med deras söner. Kanske är det felet, tänker hon högt, att hon aldrig fått någon träning på relationen.

Men barnbarn hade du väl ändå varit?

– Jag har bara träffat mina morföräldrar, som bodde i Danmark och gärna tog emot barn och barnbarn. Men det var alltid på deras villkor. Idag tränger vi oss på barn, oavbrutet. Om vi kunde förhålla oss lite mer fjära tror jag de skulle bli mer intresserade av vårt sällskap.

Själv vill Merete Mazzarella vara traditionsförmedlaren, den som ger sina barnbarn andra värderingar och vidgade perspektiv.

Eller som hon skriver i slutet av boken:

”Mer och mer inser jag: jag har ingenting emot att vara en främmande fågel, en farmor från den gamla världen. En nittonhundratalsmänniska.”