Kepz från vänster: Mattias Olofsson, trummor, Anders Kronlund, gitarr, Svante Söderqvist, kontrabas, Jan Strömstedt, keyboard och i förgrunden Mattias Warg, sång och gitarr.
Sedan guldåren på 70-talet, då veteranband som Flamingokvintetten, Lasse Stefanz och Streaplers var som störst, har det sakta men säkert gått utför med dansbandskulturen. Det är fortfarande en stor folklig subkultur men att det är en bransch i kris, med stängda dansbanor och nedlagda orkestrar, kan ingen neka till.
– När jag ringer till arrangörer i egenskap av journalist får jag höra att det går jättebra med verksamheten. Men när jag i stället har ringt och berättat att jag tänkt starta ett band har jag uppmanats glömma sådana tankar, säger Mattias Warg, på kort mellanlandning i Stockholm på väg från Östersund till Barcelona.
Mattias är frilansande journalist. Mest har han jobbat med tv, senast som chef för lokalredaktionen på Mittnytt. Musiken har han som hobby, även om han inte är främmande för att satsa mer om det skulle gå bra.
Efter värvning av skeptiska musikerpolare hemma i Östersund har han startat dansbandet Kepz och, i egenskap av journalist, gjort en dokumentär för SVT om gruppens stapplande försök att finna sig tillrätta i dansbandsvärldens musikaliska och sociala regelverk.
Dokumentärfilmen Dansbandssäventyret är närmast att likna vid en personligt hållen undersökning av dagens norrländska dansbandsscen. Musikern Mattias Warg sliter med det egna bandet Kepz, medan journalisten Mattias Warg träffar musikerna i de etablerade banden Martinez, Jannez och Blender. Det något konceptuella greppet fungerar och som tittare får man en närgången och underhållande inblick i en, för många, okänd kultur. Intervjun med veteranbandet Jannez i turnébussen är en liten klassiker i all sin gemytliga anspråkslöshet.
Vad är det som du attraheras av i dansbandskulturen?
– Framförallt gillar jag dansbandsmusiken från 70-talet. De raka enkla melodierna, det tydliga tilltalet, humorn. En annan lockande aspekt är att det är tabubelagt med dansband. Att gilla jazz eller country är helt normalt, men att gilla dansband upplevs som suspekt.
Mattias talar lyriskt om det fina samspelet mellan den danspubliken på golvet och musikerna på scen och hur musiken kan ses som en form av ”utstött svensk rotmusik”.
– För mig är dansbanden spelmansmyten i verkligheten. De får dåligt betalt, sliter hårt och har låg status.
Vilka dansband gillar du mest?
– Sven-Ingvars är kungar, de har inte gjort en enda dålig skiva. Jiggs var fantastiskt bra på 70-talet. Och Streaplers.
Drömmer du om en egen dansbandsbuss?
– Det skulle vara underbart. Men det är en ouppnåelig dröm. När vi spelat ute har folk gillat oss, men det har också funnits folk som ropat åt oss att ”spela dansmusik”.
Varför heter ni Kepz? Det är ju till och med dåligt för att vara ett dansbandsnamn.
– Jag tycker att det är ett jäkligt bra namn. Det finns ett annat band från Östersund som heter Slipz, men vi passar bättre i keps än slips.
