Easy Rider från 1969, av många sedd som den första riktiga roadmovien, är ett amalgam av europeisk auteurfilm och amerikansk kärlek till motorfordon, vägen och friheten. En förklaring till framgången är att filmen, som Hopper skrev, regisserade och spelade i, är den ultimata berättelsen om hippiegenerationen för dem som inte var med.
Historierna om hur han därefter fick rockstjärnestatus, gick ner sig i droger, groupies och sprit – ett enfant terrible från New Hollywood-eran – kommer överleva många av hans filmroller. Som när han under inspelningen av Apocalypse Now var konstant hög på kokain och trots den tropiska värmen vägrade duscha.
Men även om Myterna har utgjort en stor del av bränslet för både kändisskap och roller så var Hopper alltid seriöst strävande: blev utkastad från Hollywood i slutet av 50-talet efter att han vägrade läsa innantill ur manus. Drog till New York, blev professionell fotograf, utbildade sig till konstnär och studerade skådespeleri för Lee Strasberg. Han tog popkonsten och alternativkulturen till sitt hjärta och samlade konst, målade och fotograferade hela livet. (I sommar öppnar en stor utställning med Hoppers verk i Los Angeles, kurerad av Julian Schnabel.)
Att Hopper ansågs svår berodde lika mycket på drogerna som på hans rebelliska personlighet. Han improviserade och gick som metodskådespelare med hull och hår in för de halvgalna outsiders han spelade. Resultaten i de över hundra rollerna är också av skiftande kvalitet. Men när Hopper var bra var han fantastisk: en minnesvärd scen är mot Christopher Walken i Tony Scotts True Romance, där hans improvisation möter Quentin Tarantinos dialogkonst.
Hollywood har ett hatkärleksförhållande till den här sortens skådespelare – de är inte följsamma men skänker en mytisk autenticitet till filmer. Hopper kom dock in i värmen igen 1986, när han fick sin andra Oscar för rollen som före detta alkoholist i Hoosiers.
Själv beundrar jag honom mer för en annan insats samma år: den psykopatiske mördaren med syrgasmask i David Lynch Blue Velvet är Hoppers bästa stund. Få kunde, eller vågade, på samma övertygande sätt ge psykopater det där lilla extra.
Så visst, en milstolpe som Easy Rider i alla ära – men jag hoppas att det är som slemmig och vidrig filmskurk Dennis Hopper blir ihågkommen.
Hynek Pallas är filmskribent i SvD. kultur@svd.se
