Hon säger inte morden. Hon nämner inte namnet på kvinnan som enligt både tingsrätten och hovrätten dödade hennes två barn.

I stället säger hon ”händelsen” – och ”tyskan”.

Nästan två år har gått. Emma Jangestig har lärt sig leva med de fysiska skador som hon fick efter överfallet; att hon ser sämre på ena ögat och har bara 30-procentig hörsel på höger öra. Sorgen är något annat. När en läkare första gången berättade att hennes barn var döda varken grät eller skrek hon. Hon drog bara täcket över huvudet och sov resten av dagen. När chocken släppte och vetskapen inte gick att fly från blev hennes spontana reaktion att tala, tala om Max och Saga. Det har hon fortsatt med.

För de var inte bara borta, döda. De blev mördade strax efter Bolibompa måndagen den 17 mars 2008 av tyska Christine Schürrer, hon som nu avtjänar livstids fängelsestraff i Ystad.

Hur lever man vidare efter en sådan händelse?

–Jag vet att mina barn inte finns här på jorden, ändå följer de mig. I början var det bara vid graven jag kände närheten, ibland måste jag gå dit flera gånger om dan. Nu behöver jag inte det. Det är som om de hade flyttat in i min kropp, att där finns ett speciellt ställe för dem. Var? Å, det är väl i själva hjärtat.

Hennes röst är ljus, skrattet ligger så nära att det väckt undran, till och med kritik: Hur kunde hon som gått igenom det helvete ingen förälder ens vågar nudda med tanken – att ens egna barn blir avrättade hemma i hallen –så snabbt återfå livsgnistan?

–Det är min personlighet, säger hon. Går du ut här i Arboga kallar folk mig för solstråle. Tyskan försökte ta mitt liv också, att jag överlevde måste ha en mening.

Hon är 25 år och låter så klok att jag, som kunde vara hennes mamma, känner mig liten och försagd när vi möts i hennes föräldrahem, sitter vid köksbordet som blev den fasta punkten när världen rämnade inte bara för Emma utan också för hennes anhöriga. De var så många som älskat Max och Saga. Hennes föräldrar och systrar, hennes nya sambo, han som bara hann vara bonuspappa i åtta månader innan allt var över. På grund av kvinnan han mött på en semesterresa året före.

Morden i Arboga tillhör några av de mest uppmärksammade i svensk rättshistoria. Nu berättar Emma Jangestig händelsen hon fortfarande har samma behov av att älta, bearbeta:

Det är kväll, barnen har precis sett Nicke Nyfiken och sitter kvar framför tv:n, själv chattar hon med sin syster på nätet. När det knackar på dörren tror hon att det är hennes sambo som jobbat sent. Utanför står en okänd kvinna som utan att hälsa tar några steg in i hallen med orden: Hi, I´m Tine. Genom Emmas huvud far tanken att det måste vara den tyska kvinna som hennes sambo haft en semesterflirt med, hon som vägrar acceptera att han fått ny familj.

–Sen small det till och allt blev svart.

Efteråt kunde man konstatera att Emma fått 15 hammarslag i huvudet, liksom hennes son, treårige Max. Ettåriga Saga fick 13 slag av hammaren. I det SOS-samtal som hennes sambo ringde när han bara några minuter senare hittade dem – det som finns med i SVT:s dokumentärfilm När himmelriket rasar som sänds nästa vecka – hör man hans förtvivlade, chockade röst: Här är blod överallt.

Emma åker iväg i en ambulans, barnen i en annan. När hon flyger vidare till Akademiska sjukhuset i Uppsala blir de kvar på sjukhuset i Örebro. Max dör vid 21-tiden, Saga en timme senare. Då har deras biologiske pappa, han som bor i Östergötland, redan blivit häktad av polisen som misstänkt för brotten.

–Han satt i en cell när han fick veta att barnen blivit dödade. Först dagen efter kollade man hans alibi, att han varit och storhandlat med sin nya sambo. Jag förstår att det var hemskt för honom, på alla sätt.

Emma själv låg nedsövd i tio dagar, svävade mellan liv och död. När hon äntligen, förvirrad och med huvudet i bandage, började höras av polisen talade hon tyst, osammanhängande, om en utländsk kvinna. Då hade redan en av hennes väninnor berättat för polisen om den tyska kvinna som förföljt Emmas nya sambo.

Trots att Christine Schürrer aldrig erkänt morden, och att tekniska bevis saknades, dömdes hon till livstids fängelse.

Vad betydde domen för dig?

–Allt. Annars hade jag levt med en ständig skräck – och förtvivlan. Jag hade varit rädd för att hon skulle dyka upp igen, förtvivlad för att Max och Saga inte fick upprättelse. Tyskan bestämde att mina barn inte skulle få finnas på jorden längre. Om en människa tar sig den rätten måste hon straffas.

I bilen på väg till Arboga har jag stålsatt mig inför mötet men Emma Jangestig är inte den som river upp känslor. Lugnt och sakligt svarar hon på alla frågor. Också de svåraste. Som om hon någon gång önskat att hon också dog för att slippa uthärda förlusten. Aldrig, är hennes svar. Då hade ju ingen kunnat berätta om Max och Saga, föra minnet av dem vidare.

– Barnens pappa träffade dem bara några dagar i månaden.

Hur mår han, hennes exman, idag? Hennes svar blir fåordigt, de kan tala om barnen men undviker annat. Till saken hör att deras relation var stormig, separationen dramatisk.

– Det var jag som tvingade honom att flytta. Redan när vi träffades visste jag att han hade en del i bagaget men jag drogs till farliga killar, fråga mig inte varför. Speciellt som jag vuxit upp så lugnt och ombonat här, jag tror jag var 12 år innan jag ens såg någon röka en cigarett i verkligheten. Före mina barns pappa hade jag två andra killar som var lite kriminella och inte hade stor lust att jobba. Sen fick jag barn, allt blev annorlunda.

Hon stryker med handen över sin egen barndoms matbord, säger att när hon själv blev mamma var det detta hon ville ge dem, samma trygghet som hon själv en gång fått. Hennes nya sambo var den tryggheten.

–Men mitt liv före morden var inte lätt, verkligen inte.

Och efteråt, har du aldrig hatat Christine Schürrer för det hon gjorde?

–Nej, nej, det är hon inte värd. Då glömmer jag ju älska dem jag har omkring jag, då blir jag som hon.

–Jag har heller aldrig känt hämndbegär. Det skulle betyda att jag önskade henne död. Men döden är en för lätt utväg. Jag tycker det är jättebra att tyskan sitter där hon sitter idag. Och jag hoppas hon minns vad hon gjort, då måste hon väl ändå lida.

Hon verkade inte skuldmedveten under rättegången?

–Nej, jag vet. Hon måste vara sjuk, även om den rättspsykiatriska undersökningen kom fram till att hon var normal. Men det var kanske för att hon visst vägrade delta i undersökningen.

Emmas nya sambo, han som inte vill bli namngiven, har hela tiden funnits vid hennes sida. De inledde sitt förhållande som en hel familj, plötsligt var de ensamma kvar med en sorg som de hanterat på olika sätt. Hon har varit öppen, han har stängt dörren om deras privata liv inför alla olika medier.

–Det har skapat problem, absolut. Men det viktiga är att vi respekterar varandra. Jag varken kan eller vill göra om mig.

Om hennes sambo känt skuld för det som hände, med tanke på att det var han som kände den tyska kvinnan, är en fråga Emma Jangestig fått förr. Hon svarar diplomatiskt, som hon förmodligen också gjort förr, att han naturligtvis brottats med olika känslor.

–Men ingen har lagt på honom skuld. Jag visste hela tiden att tyskan fanns. Redan när de träffades, sommaren 2007, var jag och min nuvarande sambo kompisar. Jag minns att han berättade att han skulle åka till Kreta, och efteråt såg jag bilder där hon fanns med.

Vänta, nu får vi reda ut tidsbegreppen. Emma berättar, långsamt: Hon och barnens biologiska pappa separerade i april 2007, i slutet av sommaren blev hon och hennes nuvarande sambo ett kärlekspar.

–Vi hade känt varandra i flera år men visst, det gick fort. Jag är en sån som inte vill vara ensam.

På nätet berättade båda för sina vänner om det nya huset, om barnen och lyckan. Tyska Christine Schürrer hade inga svårigheter att kartlägga deras liv och vanor, hon visste när Emma var ensam hemma.

Kan du ångra att ni var så öppna på era bloggar?

Emma Jangestigs svar kommer blixtsnabbt:

–Jag ångar ingenting. Det skulle innebära att jag skuldbelägger mig själv – och det ska jag verkligen inte göra. Det finns bara en person som bär skulden.

–Jag vill inte gå och gömma mig för att någon, kanske, vill göra mig illa i framtiden. Då slutar jag leva.

Om hon är så klok som hon verkar? Hon fnissar till över frågan, säger sedan allvarligt att om tyskan bara gett sig på barnen hade hon kanske känt större hämndbegär.

– Nu gav hon sig på mig också. Därför har jag mest känt fruktan. Inte i dag, när hon sitter där hon sitter. Men om hon kom ut skulle jag vara rädd. Och jag öppnar aldrig dörren om jag inte väntar besök. Jag måste åtminstone se vem som står utanför.

Länge bar hon på en annan rädsla; att hon plötsligt skulle minnas vad som hände barnen där i hallen på mordkvällen. Nu är hon ganska säker på att hon var medvetslös. Men innan huset sanerades återvände hon dit, satte sig i barnens blodspår, ville se om där fanns en liten hand som dragits ut eller något annat tecken på att de rört sig efter slagen.

–Jag såg inga såna spår. Först under rättegången fick jag veta att Max blod fanns runt hela hallen.

De andra minnena –vardagsminnena, lyckominnena med barnen – vårdar hon väl medveten om att de aldrig kan fyllas på.

–Det svåraste blev att hitta ett nytt sätt att leva. Förut tog det all min tid att vara Max och Sagas mamma och jag älskade det. Saga föddes med en missbildning av tunntarmen vilket gjorde att hon behövde näringsdropp, allt det där skötte jag ensam.

Efter händelsen ville hon använda det dottern lärt henne. Nu läser Emma till undersköterska för att så småningom specialisera sig till barnsjuksköterska.

– Min sambo och jag har flyttat och planerar en ny familj. Men Max och Saga finns kvar, jag drömmer ofta om dem, ibland vet jag i drömmen att de är döda och då passar jag på att krama dem extra mycket. När jag vaknar känns det som jag haft dem i famnen.

Blir du inte förtvivlad då?

Hon förstår inte frågan. Inte gör drömmarna henne sorgsen, det är ju i dem hon kan träffa sina änglabarn. Drömlösa veckor är mycket svårare.

– Jag är inte en sån som gråter, det händer väldigt sällan. Men lite ont gör det hela tiden. Det är som om jag delar upp sorgen, säger till den: Så, nu är jag beredd att ta en bit till.

08-13 52 04, karin.thunberg@svd.se