Vi träffar Elin Wikström i en lokal på Opaltorget i Tynnered i Göteborg. Projektet ”Parkour++++” är i full gång och människor i blandade åldrar genomför tillsammans en variant av gatuaktiviteten. Här handlar det inte om att slå volter utan om att utmana sina egna gränser - ett slags ”Följa John” i gatumiljö. När vi balanserar på en mur glömmer en pappa av sig och uppmanar sin dotter att skynda sig. Han blir snabbt påmind av en av ledarna att detta inte är någon tävling.
- Jag utgår ofta från en alldaglig händelse och skruvar till den. ”Parkour++++” ger parkouren ett nytt ansikte. Men det handlar också om att återerövra en plats där det i dag finns problem, säger Elin Wikström.
Iklädd svarta träningskläder och en knallgul keps är det intryck hon ger långtifrån den klichéartade bilden av en konstnär. För henne är konst en omprövning av värderingar och normer som görs i möten mellan människor. Det har inte alltid varit så. För 20 år sedan avslutade hon sina studier vid konsthögskolan Valand i Göteborg. De första fyra åren av fem där arbetade hon med skulptur.
- Jag bara sprutade ur mig saker men insåg att jag inte är intresserad av att tillföra fler nya objekt.
I stället började hon att göra performanceliknande verk som på olika sätt omprövar värderingar och normer, men ser sig inte som en typisk performancekonstnär.
- Det finns många som arbetar med performance som är intresserade av bilden som den skapar eller som jobbar mer åt det teatrala hållet med färg, kostym och attribut. Jag har aldrig varit intresserad av det.
Till skillnad från en del andra konstnärer skapar Elin Wikström inte konst som kan visas upp inför publik på ett museum, utan utgår från en plats och människorna där. Sitt genombrott fick hon 1993 med verket ”Hur skulle det gå om alla gjorde så?”, om prestationsfixering, som gick ut på att hon bäddade ner sig själv i en säng bland matvarorna i ett köpcentrum i Malmö. 2009 återskapades det i ett av Kalmars största köpcentrum.
Själv är hon alltid mest stolt över de verk hon jobbar med för tillfället. Men det händer att hennes konst missuppfattas så att det tänkta budskapet inte går fram. För två år sedan väckte hon uppmärksamhet på Alingsås konsthall där besökarna kunde betrakta henne när hon naken och instängd i en kub läste en bok.
- Det blev bara en nakenchock men för mig handlade det om integritet eftersom jag var instängd och ingen kunde se vad jag läste.
Genom att hon själv ofta är en del av sin konst blir dialogen med publiken en del av verket. I ”The need to be free” turades hon och en assistent om att åka upp och ner i en rulltrappa i ett köpcentrum, sex timmar per dag, under tre veckor. Den upprepade handlingen förbryllade vissa och provocerade andra.
- Jag kan förstå att det finns konventioner kring konstbegreppet som fortfarande lever kvar. Det bästa sättet att bemöta det är genom verket. Ofta står syftet i en text eller berättas under en visning på ett museum. Jag möter publiken i mina verk.
Även om hon själv ofta är en del av konstverken är hon noga med att de inte handlar om, eller är beroende av, henne.
- Min konst handlar inte om Elin Wikström utan om hur det är att vara människa i dag. Jag drivs av ilska över ojämlikheter och orättvisor i samhället. Men också av nyfikenhet och vilja att ifrågasätta.
