Betyg: 4 av 6
Den tidiga amerikanska technon beskylldes en gång i tiden för att låta som om George Clinton hade fastnat i en hiss tillsammans med Kraftwerk och en synt, någonstans i en ståtlig Detroitskrapa.
Skulle vi göra en liknande betraktelse över Pacific så skulle hissen vara lokaliserad i ett femvåningshus i Göteborg och stackarna som trycker på nödknappen skulle vara Steve Strange från Visage och Brian Wilson från The Beach Boys.
I den där hissen har en tidigare passagerare dessutom lyckats glömma en antologi över grekisk mytologi, med bokmärket instucket vid historien om nymfen Echo och den fagre Narcissus.
Tanken att ackompanjera en popkonsert med en koreograferad dansföreställning som ska gestalta en grekisk myt är såväl pretentiös som pigg.
Att det är just de romantiskt lagda solskenspopparna i Pacific som tar sig an detta gör att vågskålen lyckligtvis tippar åt det piggare hållet. Och efter att The Knife tidigare under hösten vågade närma sig begreppet electro-opera då de tolkade Darwins evolutionslära kan vi kanske snart tala om en trend. När klockan klämtar för 00-talet behöver vi möjligen ett svar på 70-talets progressiva konceptrock, minus tvärflöjten. Frågan är bara om just electropopen har bärkraft nog för en sådan roll?
Den glada, pastellfärgade sådana som ramade in Pacifics debutalbum är dock bortskalad när de kliver upp på Debasers scen – Brian Wilson har uppenbarligen tagit sig ut ur hissen.
Tre dansare virvlar runt på scenen i dräkter av svarta myggnät, signerade Diana Orving. Musiken är mörkare än brukligt, visst finns en new romantic-känsla fortfarande närvarande, men här med allvarlig min.
När inlånade Sarah Assbring, även känd som El Perro del Mar, tar steget från kör till huvudvokalist drar tankarna iväg åt Eurythmics. Men inte syntduon av modell 1983, snarare två år fram i tiden när de gjorde There must be an angel (playing with my heart), vilket är en mindre uttjatad och dessutom snyggare referens. De instrumentala partierna verkar vara inspirerade av space-discon, det vill säga den europeiska variation av discogenren som kring åren 1977–79 gjorde fiktiva soundtrackspår med science fiction-tema.
Även detta klarar Pacific galant, även om den episka känslan till viss del går förlorad när popambitionerna, åtminstone än så länge, utgör en slags bas.
Att det hela tar slut efter knappt 40 minuter är lite av en besvikelse, men fortsätter Pacific i denna riktning lär det inte dröja många år innan de gör ett 27 minuter långt spår inspirerat av Harry Martinssons rymdepos Aniara. Det är bara att hålla tummarna.
