Enligt alla gängse normer borde det här utrymmet tillägnas limiterade debutsinglar, skotsk folktronica och en evig kamp mot populistiska väderkvarnar.
Men inte i dag.
Att engelska The Shortwave Set just gett ut vårens vackraste ep får vänta.
Isländska Mugison och diskussionen om The Tough Alliance album likaså.
För trots att jag vet att det strider mot Gèneve-konventionen handlar dagens föreläsning om Eldkvarn.
Tyst i klassen!
Va sade du, Sebastian? Att det skulle vara ett aprilskämt?
Nej, det är inget aprilskämt och du går genast till rektorsexpeditionen.
Och, hey, du där längst bak med glasögonen. Ja, just du. Håll käften.
Tack.

Det skulle faktiskt inte kunna handla om något annat än Eldkvarn i dag.
Inte efter att jag drabbats av Atlantis, Eldkvarns 79:e album på minst lika många år.
Vi möttes på skärtorsdagen och fem dagar senare bytte vi ringar.
I går registrerade Atlantis och jag vårt partnerskap i Rådhuset på Kungsholmen.
Den 20 april blir det officiellt.
Smekmånaden har bara börjat, men just nu har den inte har en tanke på att ta slut.
För mitt möte med Atlantis har varit en nästan chockerande uppenbarelse. Och den är det på ett sätt som borde vara fysiskt omöjligt.
Så piska mig så hårt att jag spontanbrister ut i Vitalics My friend Dario, men det här är storartad svensk soulmusik.

Carlas Konfettiregn är det mest livsbejakande en vuxen svensk orkester spelat in sedan Perssons Packs Tusen dagar härifrån.
I Konfettiregn körar Håkan Hellström bakom bröderna Jonsson, i ”Skuggan av en man som svek” är det Christer Sjögren.
Båda framstår de som precis lika logiska gäster på Atlantis. Det här är ju ett nydöpt Eldkvarn som balanserar på en unik och djävulskt vass egg. Omgivna av de djupaste vallgravar har Plura en dokumenterad fot i graven, den andra på bardiskens fotstöd och hjärtat sticker upp som en skrynklig näsduk ur bröstfickan.
Jari Haapalainen-producerade Atlantis vågar låta det förbjudna inträffa. Lika effektivt som den lyckas reclaima den sprudlande soulpopmaskin Eldkvarn var för 25 år sedan så accepterar den också dansbandsmusikens
ständiga närvaro. Något som Eldkvarns generation så länge gjort sitt yttersta för att sopa under mattan.
Jag tror att det är en starkt bidragande orsak till Atlantis storhet.
Det är den allt intimare närheten till den ursvenska dansbandstraditionen som gör att Eldkvarn inte behöver nöja sig med att kallas Björkhagens The Band.

Samtidigt som de lyckas cementera att de är Moneybrothers farföräldrar faller de inte heller för frestelsen att - med just Moneybrothers producent i kontrollrummet - tävla med kidsen eller försöka återskapa en svunnen ungdom. Snarare ligger Eldkvarns relevans våren 2005 i att de har mod, självsäkerhet och värdighet att göra sig äldre än de faktiskt är.
Med Atlantis som sällskap behöver ingen av oss vara rädd för att bli gammal. Och stylisten som hällde damm på Pluras hattbrätte under omslagsfotograferingen har redan nominerats till nästa års Elle-gala.
Några frågor på det?
Inte? Bra. Då kan vi sluta lite tidigare i dag.