En ny känsla av sårbarhet drabbade USA idag för tio år sedan. Amerikanska medborgare var inte längre med självklarhet säkra på egen mark. Det har påverkat både nationens självbild och landets sätt att föra sig i världen. Det har också gjort det nödvändigt att berätta på ett annat sätt om nationen.
På de här sidorna skriver Eva Johansson, Clemens Poellinger och Karoline Eriksson om hur attentaten och de efterföljande krigen i Afghanistan och Irak har satt sina spår i tre olika konstarter. Det handlar om romaner som fokuserar på hur individen påverkats, om kritiska och patriotiska krigsfilmer och om en konstvärld som efter 11 september blivit alltmer intresserad av amatörfotografiets potential.
Även Sveriges bild av USA och av världspolitiken påverkades av det perspektivskifte som skedde för tio år sedan. Under hösten har det blivit tydligt i bokutgivningen. Både i Lennart Pehrsons ”Ni har klockorna – vi har tiden. USA tio år efter 11 september” och i Wolfgang Hanssons ”Dagen då terrorn förändrade världen” försöker man begripliggöra det senaste decenniets politiska utveckling. Samtidigt har Sveriges aktiva deltagande i striderna i Afghanistan gjort USA:s politiska utveckling än viktigare för vårt eget land – senare i höst utkommer Johanne Hildebrandts ”Krigare. Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan”.
”Ordet krig är bara avstånd nu / skärmar och olika sätt att fortsätta”, skriver Jenny Tunedal i den nyligen utgivna diktsamlingen ”Mitt krig, sviter”, en av många svenska lyrikböcker på senare år som lånat krigets vokabulär. Även när händelserna den 11 september och deras världspolitiska följder inte är skönlitteraturens uttalade ämne, så anar man ofta ekot av dem.
Den lilla världen hamnar i fokus
Hur har skönlitteraturen förändrats efter 11 september? Den frågan har ställts ett antal gånger inför tioårsdagen av terrorattackerna.
Men frågan är inte hur utan om den i någon djupare mening alls har förändrats.
Visst har en lång rad författare på olika sätt försökt skildra livet efter att de två tornen föll, men förvånansvärt få har uppnått det som skönlitteraturen i sina bästa stunder förmår erbjuda: att låta oss se världen med en ny och djupare förståelse.
Ett problem är förstås att tio år är en väldigt kort tid, att händelserna fortfarande ligger för nära. Ett annat är att många av de författare som väver in 11 september i sina romaner väljer ett så inåtvänt perspektiv.
Som till exempel Jonathan Safran Foer, Siri Hustvedt, Claire Messud, Ken Kalfus och Joseph O’Neill, hos vilka katastrofen mest blir en vagt tecknad fond mot vilken gestalterna (som företrädesvis kommer från den övre medelklassen) får brottas med klassiska romanteman som identitet, minne, sorg och saknad, kärlek och familj.
Fokus ligger på den lilla världen medan de stora politiska och samhällsanalytiska perspektiven lyser med sin frånvaro.
Andra, som Mohsin Hamid och John Updike, har med mer eller mindre lyckat resultat försökt tränga in i huvudet på en presumtiv terrorist. Ett inte ointressant angreppssätt, men det stannar ändå i ett slags före medan det som hänt i USA efter attentaten lämnas därhän.
Men om inte skönlitteraturen har förändrats så har det politiska och kulturella klimatet i landet definitivt gjort det, ett faktum som den amerikanska romanen inte verkar ha varit redo att ta sig an.
Ett intressant undantag utkom dock så sent som i augusti i år: ”The Submission” av roman- debuterande Amy Waldman.
Den handlar om hur en arkitekttävling om ett minnesmonument vid Ground Zero vinns av en muslimsk amerikan med rötter i Pakistan och om de konflikter som utbryter när nyheten briserar i ett splittrat USA, plågat av misstänksamhet, fördomar och nationalism.
Formmässigt är romanen rätt mainstream, men den är allt annat än inåtvänd och dess innehåll är lika mångbottnat som dess titel.
Kriget mot terrorn mer filmat
United Airlines Flight 175 flög in i det södra tvillingtornet i direktsändning. Många tyckte att det var ”precis som i en film”, men det var inte en film som Hollywood ville producera.
Hösten 2001 lades alla projekt med något slags terroristkoppling i malpåse och planerade premiärer sköts på framtiden. World Trade Center retuscherades bort ur filmscener, trailers och affischer. Att Spike Lee vägrade kompromissa och lät Ground zero figurera i sin ”25th hour” (2002) ledde till kringskuren distribution av Touchstones ägare Disney.
Först 2006 kom två Hollywoodproduktioner som uttryckligen skildrade 11 september-attackerna, Oliver Stones ”World Trade Center”, där Nicolas Cages heroiska polis begravs i rasmassorna, och ”United 93”, Paul Greengrass verklighetstrogna redogörelse inifrån det fjärde kapade planet.
Filmvärlden bortom Los Angeles var inte lika finkänslig. Kontroversielle dokumentärfilmaren Michael Moore klippte in amatörinspelade bilder på det andra planet i sin Oscars-belönade ”Bowling for Columbine” 2002. 2004 fick han Guldpalmen i Cannes för ”Fahrenheit 9/11”, där han gräver i George W Bushs eventuella samröre med familjen bin Ladin och intervjuar föräldrar till amerikanska soldater som dött i Irak.
Och det är kriget mot terrorn snarare än själva attentaten som sysselsatt filmindustrin: Spelfilmer som Kathryn Bigelows ”The hurt locker”, om ett amerikanskt bombdesarmeringsteam i Irak, och dokumentärer som sprängstoffet ”Armadillo”, om danska soldater i Afghanistan, och den svenska Guantánamo-granskningen ”Gitmo”.
I oktober nästa år har Bigelows thriller med arbetsnamnet ”Kill bin Laden” premiär. Den var på gång långt innan specialförbandet Seal Team 6 tog sikte på Abbottabad och det tog bara tre veckor för Marc Boal att skriva om manuset.
På juldagen kan amerikanerna bearbeta minnet av 11 september med vad som gissningsvis blir en betydligt varmare film, Stephen Daldrys filmatisering av Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”. Tom Hanks spelar den älskade och saknade pappan som dog i attentatet.
Amatörbilder får utrymme
Vid katastrofer överträffar verkligheten konsten. Idag är det kutym att nyhetsmedier som BBC och CNN uppmanar sina läsare och tittare att mejla in bilder och filmer från spektakulära och dramatiska händelser runtom i världen.
År 2001 var digitalkameran tio år gammal och på väg att finnas i var mans ägo. Sedan 1995 var det även möjligt att spela in film digitalt. 11 september-attackerna var den händelse som massivt och bara minuter efter tagningstillfället skickade ut digital amatörbild, stilla som rörlig, i medier världen över.
Den första, och fortfarande mäktigaste konstmanifestationen av 11 september-händelserna ägde rum år 2002 med utställningen ”Here is New York: A democracy of photographs” på USA:s nationalmusem Corcoran gallery of art i Washington med över 2000 fotografier, digitala som analoga, av amatörer såväl som proffs.
Fotoprojektet finns fortfarande på nätet (hereisnewyork.org) där bilderna kan beskådas prydligt kategoriserade. Ett urval publicerades i en 864 sidor tjock volym av numera avsomnade schweiziska konst- och fotoboksförlaget Scalo år 2002. Idag är den ett samlarobjekt.
