SvD:s kulturchef Stefan Eklund samtalar med Kerstin Ekman om hennes nya roman Mordets praktik.
Foto: Dan Hansson
Hjalmar Söderbergs dagboksroman Doktor Glas utkom 1905 är en av svensk litteraturs mest odödliga klassiker, en till omfånget liten roman, men fulländad till sin form och fortfarande mångtydig och laddad till sitt idéinnehåll.
Nu har en annan av svensk litteraturs stora, Kerstin Ekman, tagit sig an Doktor Glas, i sin nya roman Mordets praktik. Den handlar om en annan doktor, som möjligen är mannen som gav Söderberg idén till Doktor Glas... Söderberg själv förekommer i romanen, men den handlar egentligen om en dagbokskrivande läsare som blir besatt, den ideale läsaren.
Jag möter Kerstin Ekman i hennes stockholmslägenhet. Hon bjuder på kaffe och muffins.
Hur fick du idén till den här romanen?
– Jag vet inte riktigt, men jag skrev ett första synopsis när jag låg hemma med ryggskott 2004. Och det är intressant att läsa det idag för det är så rått...
Rått?
– Ja, det är så fyrkantigt, det ser verkligen inte ut att kunna bli en roman... men idén, jag vet inte, jag har förstås tänkt mycket på Doktor Glas under hela mitt liv.
Vad är det här för en genre egentligen?
– En kontraimitation. Jag har skrivit en sådan roman tidigare, Gör mig levande igen – mot och med Eyvind Johnsons Krilon-svit. Nu för jag ett samtal med Söderbergs roman och det är för mig helt naturligt. Levt liv och läst liv är för mig likvärdigt. Det är inte alls konstigt för mig att gå in i en bok som om det vore en faktisk upplevelse.
Ja, man kan leva med böcker som bekantskaper man relaterar till. Och de kan vara relationer som förändrar sig...
– Ja, man läser om, man mognar och man ser nya saker. Ta Doktor Glas, en roman om en mördare som är väldigt snygg på ytan och som man får sympati för när man läser den första gången, men sedan...
Ja, jag minns att när jag läste Doktor Glas som ung så gillade jag verkligen honom, men nu när jag läste om den är jag inte lika säker längre... hur har du ändrat din syn på Doktor Glas?
– Vad jag har upptäckt med åren är att det inte finns något av konstruktion i boken. Söderberg själv hävdade att det är en tankebok, men det är det inte. Det är en känslobok. Han avskyr verkligen Gregorius från första sidan. Och så finns det en så stark önskan efter makt. Ja, det var nog maktfrågan som låg till grund för min idé att skriva Mordets praktik. Dessutom undrar jag: om man har dödat en gång, är det då inte lockande att göra det igen..?
Ja, din doktor gör ett försök med ett andra mord...
– Men han klantar till det. Det är en grotesk scen, en reaktion på allt det snygga hos Söderberg. Så här går det till att döda, vill jag säga. Kaos, kallsvett, rädsla – hos Söderberg är det så snyggt.
Hur förhåller du dig till Söderbergs stil?
– Jag kan inte skriva som Söderberg om du så klår mig. Och jag ville absolut inte skriva en pastisch. Men min doktor ska ju vara så beroende av Doktor Glas att han försöker härma Söderbergs stil. För mig var det en svår och stimulerande uppgift. Visst, min bok handlar om liv och död men det språkliga arbetet var nog det mest intressanta för mig.
Det finns en rolig passage i Doktor Glas där Söderberg förbannar det svenska språkets otillräcklighet...
– Ja, och så bevisar han egentligen motsatsen. Det där är så bra...
Du gillar verkligen Hjalmar Söderberg, eller hur? Jag såg någonstans att du tycker att han är så sympatisk.
– Han är verkligen en tillvinnande person.
Vad är det hos honom som gör det?
– Humorn. Den förlåtande blicken. Han förstår människor. Han hade det så jävligt själv, med sitt olyckliga äktenskap, men kritiken mot hans två första böcker och så drack han för mycket. Men han blev aldrig bitter.
Hjalmar Söderberg förekommer i din bok. Han blir rädd när han möter din doktor.
– Min doktor är en stalker. Söderberg drar sig för honom.
Ja, din doktor har ett passionerat förhållande till romanfiguren Doktor Glas och han blir oerhört besviken när denne dyker upp i en senare roman av Söderberg, Jahves eld...
– Ja, jag blev ganska förbannad när jag läste Jahves eld och upptäckte att Doktor Glas är med där som en gammal groggubbe... jag blev så upprörd.
Det är alltså din egen vrede som din doktor bär just där...
– Ja, att göra så med en fulländad romanfigur – jag förstår det inte.
Din doktor tror starkt på den ideale läsaren.
– Ja, det gör jag också. En författare är beroende av sin läsare. Ibland blir man tacksam, ibland förstår man inte alls hur de har läst. Det är en slags pakt. Men det jag begär av en läsare att han eller hon tar tid på sig, annars diktar de egentligen bara själva.
I det idéklimat som råder i både din och Söderbergs bok är Friedrich Nietzsche en betydande person. Hur är din egen relation till Nietzsche?
– Den är nog sekundär. Ända sedan jag var ung har jag sett mina manliga kamrater gå in ett Nietzsche-rus – och sedan komma ut igen. Men jag hade faktiskt en stark upplevelse av Also sprach Zarathustra en gång – han skriver ju så bra!
Söderberg skriver Liv, jag förstår dig inte. Du möter honom med Kanske går våra liv mest ut på att upprätthålla illusionen av normalitet i en tillvaro som är full av gapande hål och skärande motsatser.
– Min doktor lever inte. Han tror att liv är att ha kontroll. Även om jag kommer hem efter en resa, som jag gjorde nyss, och ser att huset är överväxt bortom min kontroll och blir förtvivlad, inser jag att det här, det är liv. Det är det oförutsägbara som ger oss liv – och relationen till andra, att vi kan älska och bli älskade. Det här har inte min doktor tillgång till. Han vågar inte möta det oförutsägbara. Han är så rädd.
Både din och Söderbergs doktor har, i linje med detta, ett komplicerat förhållande till sin sexualitet.
– Ja, det där var lite knepigt att beskriva. Jag gillar inte när man fläskar på med samlagsskildringar, vem kan göra det bra? Den som lyckas beskriver känslan, inte det fysiska förloppet. Och på TV blir det ju groteskt, man tittar ju bort och tänker har jag verkligen varit med om det där. Nej, jag tror mer på att arbeta med antydningar.
Din doktor dricker Ardbeg, en rökig whisky...
– Gillar du den?
Ja.
– Usch, en god vän hjälpte mig med fakta kring detta och bjöd mig en gång på just Ardbeg. Jag tog några droppar med en tesked – det var ju hemskt.
