Höger in från stora vägen, höger vid bondgården, höger före den handmålade stugskylten och du ser honom på vänster sida. Johan Ehrenberg kommer ner för trappstegen till sitt sommartorp. Det är hyfsat ansenligt i sin storlek och tomten är lite herrgårdsliknande i faluröd miniatyr med sina flygelmotsvarigheter i flera bodar och uthus. Nästa sommar är storhusets tillbyggnad klar. Han timrar och snickrar allt själv.
– När vi köpte den här kåken för tio år sedan visste jag inte att jag var händig, men det är fascinerande vad man lär sig om sig själv under livet om man bara vågar pröva. Kolla växthuset till exempel. Min dotter ville bygga ett och det blev ju jättefint. Typiskt för vuxna är annars att säga ”testa att göra något litet först”, men vad gör det om man misslyckas?

Hans röst är något hes efter att ha prövats hårt under gårdagskvällens sångtävling med grannarna (”man vill ju inte förlora”), men det försvinner vartefter han engagerar sig i samtalet. Och engagemang finns det gott om. Under mer än trettio år har hans ansikte synts i alla möjliga sammanhang och i olika roller. Journalist, författare, företagare, debattör, redaktör och nu senast förläggare.
Redan för ett år sedan började Johan Ehrenberg med planerna på ett förlag för science fiction/fantasy-litteratur. Tillsammans med författaren Kristoffer Leandoer och ägarna av Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan, Maths Claesson och Jörgen Forsberg, lanserade de förlaget Onsdag i februari. Den 17 augusti debuterar Ehrenberg själv där som fantasyförfattare med boken Aileme – en roman om gudarnas fall.

Vad är din historia och ditt förhållande till genren?
– Jag minns när jag var tolv, tretton och satt hemma på mitt rum och läste den andra delen av Sagan om ringen för första gången. Magen värkte på ett konstigt sätt och det kändes i hela kroppen. När någon ropade att maten var klar väcktes jag ur förtrollningen och upptäckte att jag måste ha varit extremt kissnödig i flera timmar.
Sedan dess har han läst och läst, både science fiction och fantasy (”mer än Dostojevskij och sådant”). Han säger att de i teknisk mening egentligen är samma sak eftersom båda bygger nya världar för att beskriva vår verklighet.
– Till skillnad från vanlig skönlitteratur behöver det bara vara trovärdigt, inte troligt. Att skifta med könsroller är exempelvis inget komplicerat här. I Sverige slår inte de här genrerna om man kallar dem science fiction och fantasy, men om man däremot säger att det är som Star Wars, eller Harry Potter säger alla ”aahh!”. Det är därför min undertitel säger ”roman” och inget annat.
Aileme är en historia om hur människorna befriar sig från alla gudar och hur kvinnan med titelnamnet är den som vågar trotsa dem. Gudagalleriet är främst hämtat från den nordiska mytologin, men Johan Ehrenberg har slängt in lite Jesus och Jahve också.
– Det är så märkligt att det är som det är nu, att vi fortfarande har en okritisk respekt för religion. Religion är politik och ideologi, och ska kritiseras som det. Om jag inte högaktar en moderat, varför skulle jag högakta en katolik? Men temat till trots är boken framför allt till för att underhålla läsaren med ett spännande äventyr.

Just i dag är det lite extra kul, eftersom brevbäraren bara för trekvart sedan levererat det första exemplaret. Han vrider och vänder på det och funderar över det allt ovanligare i dessa digitala tider att faktiskt hålla i en bok.
Han är nöjd med den nya boken och varje alvöra har granskats av genreexperter, men han är ändå rädd för att folk kommer att kritisera den. Och att de som gör det utgår från hans åsikter om statsskulden, snarare än bokens handling.
Plötsligt kluckar det från hönshuset. Höna nummer två talar om för alla nyfikna att hon värpt dagens ägg och hon ansluter till Höna nummer ett för att picka på gräsmattan resten av dagen. De svarta dvärgkochinhönsen struttar orädda runt våra fötter under trädgårdsmöblerna.

För 22 år sedan orsakade Johan Ehrenbergs reportage Könsbytet enorm debatt. Han hade i sex månader levt helt som Jenny Ehrenberg, klätt sig i kvinnokläder och hängt med ett femtiotal transpersoner – några gamla vänner, några nya. Erfarenheterna och historierna gavs ut med syftet att få igång debatten om könsroller.
”Jag ville berätta om möjligheten att byta kön och vad det avslöjar om oss män och kvinnor. Om våra fängelser och falska roller … Nej, jag ville inte bli kvinna … Jag ville hitta ett sätt att vara utanför könen.”
Så skriver han i tillägget till reportaget som återutgavs nu i våras med den uppdaterade titeln Könsbytet och vad hände sen? Så sa han också när det begav sig, men medierna lyssnade inte på det örat. Därför är det säkrast att låta honom formulera syftet själv. Han tycker att debatten efter 1983 hamnade rejält snett eftersom kvällstidningarna var mer intresserade av att avslöja honom som en bluff. Han hade ju ”inte skurit av sig kuken”.

Hur tycker du saker har förändrats sedan dess?
– I viss mån har det väl förbättrats sedan Könsbytet: det finns ett aktivt samhälle för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Och queerteorier, som inte ens existerade då, har etablerat sig i politiken. Visst krackelerar könsroller, men jag tror att det bara gäller vissa grupper, för tittar man på hela samhället backar det.
Han säger att han inte har några planer på att göra Könsbytet del 2, de flesta han kände då har dött eller gått in i anonymitet. Men han vill skriva en bok om män. Om varför män blint bara vill ha makt, medan kvinnor ägnar sig åt kulturbärande och samhällsuppbyggande saker. Han vill studera naturen bakom den strukturen.
– Just nu blir jag för förbannad av att bara tänka på oss män, så det skulle bara bli ännu en Valerie Solanas-bok. Därför får det vänta tills jag lugnat ner mig, eftersom jag vill förmedla en optimism. Jag vill inte att någon ska vara arg.
Han vill kommunicera. Inte bråka. Men han rör upp känslor. Han är en sådan offentlig person som de flesta har en uppfattning om: skurk, hjälte eller pajas. Även vänstersidan på den politiska skalan har svårt för honom när han slår hårda bredsidor mot den, bland annat som en av landets hårdaste EMU-förespråkare. Radikal och socialist som han är, är det annars mest näringsliv och högersympatisörer som går igång på hans debattinlägg.
Han säger att han startar två, tre företag per år, alla radikala, alla inom medier. Han ser det som att starta en förening med en idé och ett hopp om att man ska kunna livnära sig på den. Självklart är det då många som inte håller, menar han, men många kritiserar honom för det. Kritik han ständigt fått bemöta både på internet och på ledarsidorna i hans tidning ETC.

Vad säger du om anklagelserna om att du har konkursen som affärsidé?
– När ETC gick i konkurs 1982 bestämde jag mig för att aldrig mer vara feg. Jag vill göra nytta genom att göra så mycket bra som möjligt. Vissa saker kommer att gå i konkurs då. Anklagelserna är så klart fel. Varje konkurs är ett misslyckande. Att kritik kommer från just kapitalismens håll är konstigt, eftersom hela dess grund vilar på konkursen som en möjlighet. Det opersonliga kapitalet föddes ju med kapitalismen. Om kommunister kritiserade mig för att driva bolag skulle jag förstå, men det här är bara en låtsasindignation.
Enligt Johan Ehrenberg spelar han efter de regler som marknaden bjuder, men med de ideologiska principer som styr honom. Det är en skillnad mellan kapitalism och företagsamhet, säger han. Än så länge har belackarnas jakt på brister i bokföring och annat inte varit lyckad. Än så länge är ropen om förräderi ogrundade, menar han.
– Jag har kallats för en röd Stenbeck, men eftersom jag aldrig har haft några pengar har jag inte haft möjligheten att förråda mina idéer. Det är min värsta mardröm: att sitta på en massa pengar och bara lata mig.
Förutom fantasyförfattandet väntar framtiden också med ett ödesbeslut för ETC. Den 24 augusti avgörs nämligen huruvida hans veckotidning ska få presstöd eller inte. Ett beslut som skulle kunna innebära stabilitet för första gången.
– Men det finns inget skäl att tro att vi inte skulle få det, så jag oroar mig inte, säger Johan Ehrenberg.
En sann optimist.

Fotnot: Valerie Solanas skrev SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men) 1967. En antipatriarkal text som ofta kopplas ihop med extrem feminism.