År 2008 åkte Lovisa Lamm på en annorlunda charterresa. Med åtta andra européer reste hon till Nordkorea på en vecka, väl förberedd på att allt var regisserat, och att det absolut inte gick att komma under ytan – och precis så blev det.

Fotografen och jag möter henne hemma på Söder i Stockholm, under det att man och två veckor gammal bebis håller sig undan utomhus en stund.

–En gång blev jag riktigt överraskad. Det var när vi fick vår enda fria stund: gå från en bokhandel tillbaka till hotellet några kvarter längre bort, på egen hand. Även om en guide gick före och en efter.

Hon möter en mängd nordkoreaner på trottoaren, alla i ungefär samma slags kläder, i mörka, dova färger utan mönster.

–Och alla hade handväska eller portfölj med sig, och alla var på väg. Inga som stod och samtalade i gatuhörnet, inga som flanerade, inga som gick bredvid varandra och pratade.

Då slår det henne att ingen tittar på henne, ingen vrider på huvudet för att se närmare på denna västerländska besökare.

–Jag fanns inte. Det var en stark och obehaglig känsla. Jag blev inte arg, och efteråt tänkte jag att de är rädda, att detta är ett land i krig. Det är förbjudet att prata med utlänningar. Men att inte ens titta…

Guiderna är som väntat rakt igenom positiva till hemlandet Nordkorea och verkar genuint stolta över vad de visar upp, från monument och museer till Internationella vänskapsutställningen, där stora salar rymmer alla presenter Kim Il Sung och hans son har fått från andra länder.

Men en kväll släpper guiden Lee ut något annat:

–Han frågar om jag vill ha ett ljus, så att jag kan hitta till mitt rum där ute i mörkret. Jag frågar hur han då ska hitta sitt rum. Oroa dig inte för mig, svarar han, ljuset från Demokratiska Folkrepubliken Korea kommer att leda mig.

–Han är ironisk. Han vet hur det egentligen är. Och han vet att vi vet. Men inte illojal, det kände jag inte, snarare uppgiven.

Överallt möter hon en sorts teaterföreställning, koreograferad in i detalj, och blir både publik och medspelare, lydig och följsam, liksom resten av gruppen.

När guiderna har lotsat runt gästerna i något museum eller monument frågar de efteråt vad gästerna tycker.

–Vi svarade nästan alltid ”imponerande”, och det var ju delvis sant. Mycket var imponerande. Och hemskt. I själva verket såg vi ner på det som visades upp.

En gång brister det i gruppen. När man har sett den balsamerade Kim Il Sung är det meningen att man också ska skriva i den stora kondoleansboken, trots att ledaren har varit död i 13 år.

–Spanjoren skrev något insmickrande om hur fantastiskt allt i Nordkorea är, men då blev norrmannen rasande. Hur flat får man vara?

Får man vara så flat som Sverige har varit, tänker jag under läsningen av Lovisa Lamms Ambassaden i Paradiset. Där finns hennes egen resa med, ihop med andra historier, inklusive den om Sverige och Nordkorea, och alla Volvobilar och gruvmaskiner som nordkoreanerna har köpt men inte betalt. Landet är skyldigt Sverige 2,6 miljarder kronor, den senaste inbetalningen kom 1989, och vi har aldrig gjort verklighet av hotet att stänga ambassaden.

Är vi grundlurade?

–Hela den svenska satsningen på Nordkorea andas naivitet. Länge såg man det som att utan ambassad kommer det inga inbetalningar alls. Det gällde att ligga på i Pyongyang. Och idag har ambassaden flera andra funktioner: den representerar USA, den förmedlar humanitärt bistånd, och den befinner sig på en viktig plats, i ett land som har kärnvapen.

En tredje historia i Ambassaden i Paradiset rör sushikocken Kim, som författaren till slut lär känna, med hjälp av stort tålamod. Han är en av ytterst få nordkoreaner i Sverige, och hans berättelse svarar på frågan om varför så få flyr.

Det handlar inte enbart om hårt bevakade gränser.

Kim var soldat och stationerad vid floden Tumen. En gång tillät han en fattig, utmärglad familj att ta sig över vattnet och in i Kina. Några dagar senare berättar en god vän, också soldat, att familjen har skickats tillbaka – och ska avrättas. Också Kim kommer förstås att fängslas och avrättas.

–I den situationen vet Kim att om han flyr riskerar tre generationer av hans familj att skickas till arbetsläger, och kanske vara kvar där för resten av livet, och han kommer aldrig att kunna kontakta dem igen.

Till slut bestämmer han sig ändå, tar sig in i Kina och hamnar i Sverige, där han får uppehållstillstånd och gifter sig.

–I början utgick jag från att Kim sitter här i Stockholm och avskyr sitt gamla Nordkorea. Men han är mer kluven än så. Numera pratar han ofta om att han längtar hem, och talar varmt om Kim Il Sung – samtidigt som han ju är ett offer för Kim Il Sungs förtryck.