Betyg: 2 av 6
När Terminator 2: Judgment day hade premiär ganska exakt en månad efter min sextonde födelsedag var videobandet med Terminator utslitet.
Filmerna var höjdpunkter i mina och många andras tonår. Välregisserad action med det lilla extra: en skådespelare som kombinerade en skräckinjagande fysisk uppenbarelse med en österrikisk brytning som framkallade skrattsalvor och var cool – Hasta la vista, baby. (T3 som kom tolv år senare var stel repetitiv CG-action). Få personer ur min generation förvånades över att Arnold Alois Schwarzenegger blev Kaliforniens guvernör när han väl hade bestämt sig för den saken.
Så Terminator salvation har mycket att leva upp till. Men när krutröken har lagt sig är det inte enbart nostalgi som gör att jag längstansfullt ser tillbaka.
Filmen utspelar sig 2018, efter domedagskriget mellan robotar och människor. Robotarna kontrollerar en jord som ser ut som en klassisk filmdystopi: gråa öknar, stormande hav och ground zero-städer. Ett fåtal överlevare utgör en motståndsrörelse där John Connor (Bale) är en slags frälsarfigur – han är barnet som blir till och skyddas i de tidigare filmerna eftersom det förutspås att han skall rädda mänskligheten. Filmen handlar om hur Connor träffar sin far, Kyle Reese (Yelchin), den yngre man som han skickar tillbaka i tiden för att göra sin mamma på smällen.
Det gör Terminator salvation till en prequel, men ärligt talat så är intrigen det sista man tänker på. För det var länge sedan jag såg en film med så här hög action per scen-kvot (APS). Det fajtas mellan människor och robotar, människor och människor, robotar och robotar, Star wars-liknande rymdskepp och truckar. Ibland är det ren Transformers-varning på robotarna – Åh nej, här kommer motorterminatorerna och reptilterminatorerna.
Som actionfilm är det förvisso effektivt: snabba klipp och rörlig kamera som matar med mesta möjliga smällar, men det ges aldrig tid att låta kameran slicka i sig explosionerna (som exempelvis i den snygga inledningen till Tony Scotts Déjà vu).
Och mängden robotar förtar det unika med maskinerna: tidigare fanns i deras mänsklighet en Frankensteins monster-tematik som är bortblåst, trots ansträngningar att återskapa den. Det gör filmen till en dussinaction med lika lite charm och humor som den enformige skådespelaren Christian Bale.
