I Amsterdams utkant, bland butiker och krogar som håller halal, bor författaren Dubravka Ugresic i en stor hyreskasern, ensam och i frivillig exil.
Vi dricker te vid ett runt matbord från Ikea medan vågor av regn sköljer över fönstren.
–Jag lämnade Kroatien 1993 och bodde sedan växelvis i Tyskland, Holland och USA, men det blev för krävande. Kände mig mer och mer vilsen och deprimerad, och orkade inte flytta runt längre. Det blev Amsterdam, mest för att det var lättast, säger hon och ler sorgset.
Hennes senaste bok kom nyligen på svenska och fick positiva recensioner. Baba Jaga la ett ägg är en hybrid med tre olika delar: en skröna, en essä och ett stycke självbiografi, om den starka relationen till mamman.
–Mamma dog i juni i år. I maj var jag där och bodde hos henne, och då sa hon att hon borde gå till en läkare, fast jag brydde mig inte, för så har hon alltid sagt. Så nu känner jag skuld, men mest av allt djup saknad.
De pratades vid varje dag, och kom varandra än närmare när dottern flyttade från Zagreb, ”då kunde jag förstå mer av min mamma, då levde vi bägge i frivillig exil, hon från Bulgarien, som hon lämnade som 19-åring, och jag från Kroatien”.
–Men hon var betydligt bättre på det än jag, och lärde sig flytande kroatiska och blev en levande del av det nya landet.
Själv talar hon ytterst lite holländska efter tio år i Amsterdam.
–Jag vet, det är hemskt, och jag har inget försvar. Flera gånger började jag lära mig språket, men det kom alltid en resa i vägen. Nu är jag för gammal, över 60.
Å andra sidan, den nya tillvaron har försett Dubravka Ugresic med ett ämne, exilen, som stadigt återkommer i hennes böcker. I en av dem skriver hon att hon inte har något hem, endast en hemsida, och essäsamlingen som jag får efter avslutad intervju heter betecknande Nobody’s home.
I den förra romanen, Smärtans ministerium, märks en djup längtan till den jugoslaviska tiden, före 1991 då det kommunistiska Jugoslavien upphörde och Kroatien blev självständigt.
–Och fascistiskt, men det vet ni i väst så lite om.
Hon berättar om bibliotek som brände serbisk litteratur, och om Zagrebs kebabställen, som försvann över en natt, för det var serbisk mat. TV upphörde att visa filmer från Titos tid, och 3000 monument revs.
–Mina landsmän gick från nationell yra till kollektiv hysteri. Regeringen krävde att vi skulle radera åren under kommunism, som om de aldrig hade funnits. Nästan alla lydde. Människans skräck för att hamna utanför är djup. Den som gör fascismen möjlig.
Vid denna tid blev Dubravka Ugresic hårt attackerad i den kroatiska pressen. Angreppen riktades samtidigt mot fyra andra kvinnor, inklusive Slavenka Drakulić. De fem ”häxorna” beskylldes för att vara fula och okvinnliga, samt feminister och kommunister, plus för det gamla Jugoslavien och mot det nya Kroatien, det vill säga landsförrädare.
–Plötsligt var det ingen som talade med mig på min arbetsplats på universitetet. Ingen ville sitta vid mitt lunchbord. Jag fick inte längre kallelse till våra möten. Men utan att någon sa något.
–Nu har det mattats av, efter de första tio åren av självständighet. Idag skulle det som jag då publicerade inte få allvarliga följder.
Hon besöker regelbundet Zagreb, men kan inte tänka sig att flytta tillbaka. Det skulle bara bli ännu en exil att vänja sig vid.
–Så här dags i mitt liv är jag emellanåt nöjd med att vara som en ö. Det är mycket jag slipper. Jag förstår inte vad folk pratar om, på bussen, i affären, på kaféet, och behöver inte reagera, och inte känna ansvar. Det är faktiskt ganska skönt, säger hon och ler.
