Jag känner till RÖRELSELAGARNA i kulturvärlden. Förr eller senare åk er man på storstryk för PRINCIPENS SKULL

– Ring när ni kommer till Ica i Vallby så ska jag dirigera er hit som när man tar ner flygplan i mörkret, lovar Peter Englund och på väg till hans hus mellan en uppländsk åker och en annan uppländsk åker undrar jag hur han själv skulle ha börjat denna text. Måhända med en väderrapport, som flera av kapitlen i hans senaste bok Stridens skönhet och sorg, den som fått lysande recensioner.

Alltså: Novembermorgon. Ännu har mörkret inte lättat men det kommer att följas av ett tjurigt, ihållande regn.

Eller också skulle han ha gått direkt på den väntande mannens känslor. Beskrivit hans nästan bävande lycka över kritikernas lovord, att SvD:s Mats Gellerfelt grät av rörelse när han fördjupade sig i denna 212 kapitel långa skildring av första världskriget, speglat genom 19 personer. Recensionerna kom direkt efter att hans fjärde barn, en liten dotter, föddes. Med andra ord blev det två nedkomster inom loppet av några veckor.

Men nu står han där själv på gårdsplanen, solig i strilregnet, och inte slår han sig för bröstet. Nej, han pekar på en nötväcka. Sedan pekar han mot skrivarstugans soffa där han brukar göra sina intervjuer. När han inte ligger där och läser – eller sover, prick 18 minuter, varje arbetseftermiddag.

Kan du, som brukar betona ditt självkritiska drag äntligen ta till dig alla lovord?

– Ja, faktiskt. Även om jag i grunden aldrig är riktigt nöjd med vad jag gör, på samma sätt som jag inte är särskilt imponerad av mig själv – eller av någon annan. Fast det tror jag, egentligen, är rätt sunt.

Kan det inte vara hämmande också?

– Torgny Lindgren, vi sitter bredvid varandra i Akademien, har sagt något väldigt bra: Kriteriet på en författare är att hans självkritik är större än hans skrivarlusta. Det tror jag stämmer.

– Samtidigt kan förstås självkritiken tippa över och bli destruktiv, förlamande. Än har jag inte drabbats av det. Å andra sidan känner jag till rörelselagarna i kulturvärlden, där inga träd får växa till himlen. Förr eller senare kommer man att åka på storstryk bara för principens skull.

Måste man vara duktigare som författare om man är ledamot av Svenska Akademien? Ja, det tror Peter Englund, som 2002 efterträdde Erik Lönnroth på stol nummer 10.

– En av de första sakerna Horace Engdahl sade till mig var att nu måste jag räkna med att börja om från början. Och att bli utsatt för hårdare kritik. Vilket jag egentligen tycker är riktigt.

Stavfel är totalt oacceptabelt. Där­emot har han denna gång, han tillstår det öppet, blandat ihop lera och gyttja.

– Gyttja finns tydligen bara i sjöar, vilket jag inte visste. Jag har gått omkring i gyttja hela livet men nu har jag fått veta att det bara var lera.

Nersjunken i soffan drar Peter Englund sin personliga historia. Den som började i Boden och har en direkt koppling till höstens bok. Eftersom hela hans barndom präglades av Den Där Dagen, när kriget skulle komma.

– Boden har sin existens i militären. Det flögs och marscherades och kördes runt med tunga fordon och i varenda port fanns en inramad kartskiss som visade vart man skulle fly om kriget kom. För då skulle hela stan tömmas.

Han växte upp i väntan på katastrofen. Och en dag, han minns den tydligt, svepte första världskriget in i familjens vardagsrum. SVT:s enda kanal körde serien The Great war och han som var sex år och skulle sova smög upp i sin ljusblå polyesterpyjamas.

– Oftast blev jag körd i säng igen men jag hann se några lösryckta scener.

Bilderna gick att foga samman med hjälp av fantasin, den redan då livliga.

– Sedan upptäckte jag stenen, att det i Bodens centrum fanns en sten där jag kunde stava mig till att Gustav V hade grundlagt staden 1918. Så drog jag slutsatsen att vår fula trästad en gång varit en fin stenstad, som en kung tydligen grundlagt – det vill säga lagt i grund, förött. Just 1918. I min barnsliga värld blev det glasklart att Boden varit indragen i första världskriget och just 1918, det årtal jag hört talas om i The Great war, förvandlats till ruiner genom kungens framfart.

Där finns alltså kopplingen till din senaste bok?

– Ja, det är en av kopplingarna. Det finns andra. Genom åren har jag besökt massor av slagfält. När jag anmälde på min blogg att det, äntligen, skulle bli en bok om första världskriget formulerade jag det som att jag skulle skriva mig ur en besatthet.

Peter Englund har, sedan pyjamaskvällarna på 60-talet, varit mer intresserad av första världskriget än av andra världskriget. För de flesta av oss är det tvärtom.

– Och det är inte så konstigt. Andra världskriget är lättbegripligt och har en enkel sensmoral: Ondskan sticker upp sitt huvud och hotar det goda men besegras efter många äventyr och efteråt blir världen bättre. Detta är grundberättelsen i alla melodramer.

Vad är då första världskriget?

– En tragedi. Som inte låter sig lånas till samma typ av enkla och lättanvändbara berättelser. Tragedin kan definieras som en kollision mellan rätt och rätt och efteråt blev världen inte bättre utan sämre, på alla sätt.

Att första världskriget till stor del fallit i glömska handlar enligt Peter Englund just om bristen på användbarheten.

– Vi uppfinner i någon mån det förflutna efter våra egna behov, skapar den historia som vi behöver. Första världskriget är bara en tragisk och plågsam berättelse, som vi inte har någon särskild nytta av.

De 19 personer runt vilka Peter Englund väver sin bok har han hittat genom den del av arbetet som han säger varit den roligaste. Det var då han gick igenom vittnesmål; brev, dagböcker och självbiografier. Första världskriget, påminner han, är det sista krig där det naturliga sättet att uttrycka sina erfarenheter var att skriva ner dem. Det sista litterära kriget. Sedan kom radion, journalfilmerna. Följda av tv-kamerorna.

Nej, inte har han släppt de människo­öden som han umgåtts med under den långa skrivprocessen. Fast mest tänker han på de som aldrig kom med.

– Jag lyfte upp en handfull okända människor ur glömskans slam men några gled, av olika anledningar, mellan mina fingrar tillbaka ner i det mörka vattnet igen. Nu har jag en vild fantasi att göra en specialupplaga av boken på 1000 sidor där de ska få komma med.

Peter Englund är historiker och författare. Fast i sin grundligaste grund är han barnskötare, utbildad undersköterska med barnavård som specialitet. Innan han sadlade om till gymnasiets humanistiska linje. För att sedan hamna på universitetet, som släktens förste akademiker. Utan några betungande krav med sig hemifrån.

– Nej, nej. Min pappa var ölutkörare, min mamma hemmafru. Jag har bara känt frihet och glad häpnad från släkt och barndomsvänner när jag gjort något bra. Som att komma ut med en bok.

Han kliar sig i håret, det nästan obefintliga, och undrar om den omvända klassresan inte är ett större trauma: Att komma från en akademikerfamilj, en överklassfamilj, och inte kunna leva upp till föräldrarnas förväntningar

– Inte så mycket för skammen som för känslan att man var avsedd för ett annat liv och att det livet inte passade en.

Själv hade han, kanske, kunnat bli chef för Livrustkammaren om han inte varit så präktigt bakfull under anställningsintervjun. Han kunde också, kanske, ha blivit kvar på FRA, Försvarets omtalade radioanstalt. Vad han gjorde där under sex år är det ingen idé att fråga om.

– De som vet snackar inte, de som snackar vet inte.

Får du inte ens berätta vad du hade för arbetsuppgift?

– Jo, jag höll på med analys.

Betydligt mer vältaglig är han om sin senaste roll, den att vara fyrabarnsfar. Inne i boningshuset tvärs över gräsmattan vilar Turid, en månad gammal. Han säger att det är ett hus som gjort för familjeliv, barn och solsken.

– Det halvår jag bodde där ensam efter min skilsmässa är den värsta tiden i mitt liv.

Är du en bättre pappa som 51-åring än när din äldste son föddes för 20 år sedan?

– Ja, jag tror det. Jag vet att allt ordnar sig. Och alla grepp sitter kvar i händerna, som när jag skulle byta blöjor första gången.

Frågan är om just historiker är extra bra föräldrar. Eftersom de vet vad en människa klarar – och kan anpassa sig till. Dessutom jagar en historiker, åtminstone vid namn Peter Englund, inte upp sig i onödan. När det till exempel gäller finanskris och lågkonjunktur.

– Det har hänt värre saker, påminner han stillsamt. Som digerdöden.

Att yrkesvalet förändrat honom som människa är han förstås inte säker på.

– Vad vi kan hoppas, rent generellt, är att livet slipar ner våra dåliga sidor och hjälper oss att lyfta upp de goda.

Vad har du slipat ner – respektive lyft upp?

– Jag tror att jag har slipat ner en viss typ av arrogans, självförhävelse – och otålighet. Vad jag lyft fram? Ja, det goda med medelåldern är att man blir en mjukare människa.

Hur kunde du, arbetarpojken från Boden, blir en arrogant typ?

– När man ingenting gjort eller sett måste man fylla tomrummet med självsäkerhet. Arrogans springer ur bristen på erfarenhet. Håller vi oss till kulturvärlden så är den full av revanschister, av folk som lämnat Fucking Åmål och aldrig tänker återvända, utom för att spotta på mobbarna i tredje klass som inte lät en vara med i fotbollslaget.

Revanschister är kinkiga, svåra att ha att göra med, påstår Peter Englund. Eftersom de har så mycket att bevisa är de fruktansvärt känsliga för alla typer av inbillade kränkningar.

– Jag var sådan själv, men något hände på vägen till den där revanschen. Jag kom på bättre tankar.

Snart är det dags att dra på fracken inför årets Nobelfestligheter. Fast Peter Englund kommer bara att delta i ceremonin på Konserthuset, inte på den efterföljande banketten. I år går dottern Turid före galaglansen.

Hur kaxig blir man av att sitta i Svenska Akademien?

– Det beror väl på hur man tar det. Min första reaktion var inte att pumpa upp mig. Snarare kände jag mig väldigt liten när jag ställde in mig i raden efter Snoilsky, Böök och Erik Lönnroth.

I år tillträder Peter Englund som direktör när Akademien firar sin högtidssammankomst den 20 december, vilket innebär att det är han som ska hålla det stora direktörstalet.

– Sedan väntar inga stora skrivprojekt, sannerligen inte. Nu vill jag vila i det här.