Noomi Rapace, skådespelare.
Foto: Dan Hansson
Naturligtvis vet inte Noomi Rapace att jag en gång bott runt hörnet till det konditori i Vasastan där vi träffas. Hackern Lisbeth Salander skulle ha tagit reda på det. Just där måste vi kanske ändå börja, att många redan – och snart åtskilliga miljoner till – riskerar att förväxla Stieg Larssons kvinnliga romanhjältinna med skådespelerskan som gett henne gestalt.
– Tror du verkligen det? tvivlar hon lugnt över en kopp slät kaffe.
Läser man klippen, hur många intervjuer Noomi Rapace gett sedan Män som hatar kvinnor hade premiär i februari vågar jag inte ens fråga, framstår de som lika. Inte bara till det yttre. Noomi Rapace lyckades visserligen inte förkorta sina 163 centimeter till de 154 som Lisbeth Salander ska vara enligt boken, men hon bantade bort sina kvinnliga former. Dessutom: Båda verkar ha lika stort kontrollbehov och lika stark integritet. Delar samma allvar, samma svartsyn.
–Nej, nej, protesterar Noomi Rapace. Jag är inte alls sån. Snarare vill jag beskriva mig som full av tro på livet och dess möjligheter. Utan den kraften skulle jag inte kunna eller vilja rota i människors svartaste skrymslen. Jag är inte rädd för att se vad som finns där. Eller jag är åtminstone mer intresserad än rädd.
Att Noomi Rapace redan som sjuåring filmdebuterade i Korpens skugga, som spelades in på Island, var en tillfällighet. Hon bodde där under några år, hennes styvpappa hade hästar och fick en statistroll i filmen. Så drogs både hon och hennes mamma, skådespelerskan Nina Norén, med.
–Hon spelar också Lisbeth Salanders mamma, kvinnan som sitter knäckt i ett sjukrum om du minns.
Stieg Larssons Millenniumtrilogi har sålts i miljonupplagor. Första filmen sågs av 1,2 miljoner bara i Sverige. Med Noomi Rapace tvärs över bordet undrar jag hur mycket hennes rollgestalt behöver presenteras, om någon kunnat undgå att nästa film, Flickan som lekte med elden, får galapremiär den 14 september, medan den tredje och sista, Luftslottet som sprängdes, kommer i november.
Hon själv drar ett djupt och något skälvande andetag inför den massmediala uppståndelsen, säger lågt att det är länge sedan hon lämnade filmerna. Dessutom är skådespeleri inte att beskriva sig själv utifrån. Det är att vara inuti .
Men första filmen tyckte du inte var särskilt bra, eller?
–Det har jag aldrig sagt. När folk frågade varför den inte var i Cannes förstod jag inte varför den skulle vara det. Det var allt. Men det här är svårt, jag kan inte se objektivt på en film som jag själv är med i. Jag kan omöjligt säga om den är bra eller dålig. Jag kan bara säga om den känns sann eller inte, om jag står för den eller inte.
Och vad är det du gör?
–Jag står för det jag gjort. Och bitvis tycker jag att jag är riktigt sann. Även om jag är väldigt självkritisk.
Filmens Lisbeth Salander spänner sin tunna kropp runt den hemlighet hon tvingats bära sedan barndomen. Men hon vet också att alla människor har en hemlighet. Noomi Rapace säger samma sak och tvingar fram frågan vad det är som hon själv gömmer? Svaret landar i hennes tonårs Köpenhamn, dit hon flydde från skånska Blentarp som familjen flyttade till efter åren på Island. Nej, inget farligt hände. Hon mumlar något om bus och lite dumheter.
–Min verkliga hemlighet handlar mer om en inställning till livet, en helighet som är svår att sätta ord på. Den ska nog förbli min hemlighet.
Ju större succé Lisbeth Salander gör på film, desto större blir Noomi Rapaces behov av att fly kändisskapet. Orden hon väljer är ännu hårdare:
– För mig känns det livsfarligt att bli kändis. Jag älskar mitt yrke, är stolt över att vara skådespelerska, det värsta som skulle kunna hända är att folk vet så mycket om mitt privatliv att de inte ser mitt arbete, bara Noomi Rapace.
Är inte risken större att de bara ser Lisbeth Salander?
–Jag tror inte den risken är så stor, faktiskt. Vi lever i en tid där vi har lätt att lämna saker och gå vidare. Själv håller jag på att förbereda mig för rollen som Leena i Svinalängorna. Men kanske får jag en smäll på käften, kanske blir jag aldrig fri från Lisbeth.
En annan farlighet, hon nämner den själv, är tron att hon hittat ett framgångsrecept, en hit som kan upprepas.
–Inför varje nytt arbete måste jag börja från noll. Den dan jag sätter mig ner och är nöjd måste jag sluta, göra något annat.
Hon är känd för att vara ambitiös, för att inte säga överambitiös. Förklaringen är enkel, först när hon har sin nya rollgestalt i kroppen kan hon släppa kontrollen. Bli den hon ska gestalta. I mötet med Lisbeth Salander behövde hon inte bara banta, träna kampsporter och ta mc-körkort, hon tvingades också återuppväcka rädslan från sin egen ungdom att livet är meningslöst, att hon innerst inne alltid skulle känna sig ensam.
–Så många vuxna verkade sorgsna, knäckta och bittra. Det var sällan jag såg någon med glödande livsglädje.
Vad fick dig att inse att livet inte är meningslöst?
–Jag mötte min man och fick familj.
Att hon och maken Ola gemensamt tog efternamnet Rapace, som på franska betyder rovfågel, blev beviset på att de började något nytt. Hennes ursprungsfamilj är splittrad, först som tonåring träffade hon sin biologiska pappa, en spansk flamencosångare.
–Jag satt vid hans dödsbädd, höll hans hand i min. Det var bra, läkte något inom mig. Under hela min uppväxt kände jag mig lite vid sidan om, vilket både var en styrka och en svaghet. Mamma och min styvfar lät mig gå mina egna vägar – som detta att jag flyttade till Stockholm och började teaterlinjen på Södra latin när jag var 15. Men kanske hade jag behövt vara barn lite längre.
Hon talar i långa utandningar, orden verkar inte födas i stunden utan mer vara tankar som långsamt fått slå ut. Som detta att barndomen också gjorde henne stark. Lärde henne att hon kan göra det hon vill.
–Ingen kan hindra mig.
Hon låter som Lisbeth Salander, den kaxiga och okuvliga. Men också den som utsatts för samhällets svek och övergrepp, efter familjetragedin som successivt rullas upp i böckerna och nu i filmerna. Frågan, den intressanta, är varför så många kvinnor runt om i Europa fått just Lisbeth Salander till förebild? Hur en liten stenhård, livrädd och kedjerökande tjej fått rena kultstatusen?
–Lisbeth vägrar se sig som offer, vägrar tycka synd om sig själv. Hon klär sig som hon vill, har sex med vem hon vill, tittar inte på tv, lyssnar inte på musik, står helt utanför populärkulturen – och äter bara skitmat. För många tror jag det kan uppfattas som rätt befriande i en tid då vi lägger så mycket kraft på att bli bekräftade och bedömda av andra. Först om andra ser oss och tycker vi är duktiga så finns vi.
Lisbeth Salander är förvisso ensam. Man kan också säga att hon är fri, en egenskap som många kan avundas.
–Men hon är också extremt aggressiv och stridslysten. Självklart kan det inte vara något ideal. Om alla kvinnor var som Lisbeth Salander skulle vi ha en katastrofal värld.
Män hatar kvinnor, enligt Stieg Larssons grundhistoria. Man kan också konstatera att kvinnor hatar män, av förståeliga skäl. I böckerna – och därmed också i filmerna – finns de råaste våldtäktsmän och förgörare. Att män skulle vara djur, uttalandet som en gång sköt hela den svenska kvinnorörelsen i sank, framstår just här som glasklart.
–Jo, men inte är det bättre att kvinnor blir aggressiva. Kvinnligt våld är inte mer värdefullt, förståeligt eller acceptabelt än manligt våld. Jag förstår inte vad vi vinner på att kvinnor går in och blir som män, i sina värsta former.
Förundrat berättar hon om den spanska journalist som erkände att Lisbeth Salander förändrat hennes liv.
–Man kan ju undra hur hennes liv sett ut tidigare? Lisbeth Salander är en romanfigur, ett slags sagoväsen, som Stieg Larsson skruvat till ytterlighet på den skala där Lars von Triers Bess i Breaking the Waves utgör motpolen. Hon är det ultimata offret medan Lisbeth är den som aldrig ger sig. Och som aldrig kan knyta känslomässiga band till någon.
Den flicka som tidigt krossats av vuxenvärlden, ni som inte läst Millenniumböckerna kan kanske hämta andra exempel, skaffar sig ett stenhårt skydd. Om hon inte går sönder. Lisbeth Salander förför historiens Mikael Blomkvist, sedan sticker hon. Tanken att paret i den fjärde roman, som Stieg Larsson aldrig hann fullfölja, skulle fått varandra betvivlar Noomi Rapace. Trots att hon själv en gång lärde att livet inte är meningslöst.
–Men jag var ett älskat barn, hade en bra barndom på många sätt. Lisbeth blev inlagd på barnpsyket, låg fastspänd och isolerad. Att hon inte vågar stanna hos Micke Blomkvist känns helt logiskt. I förälskelsen blir vi sårbara, förlorar skydden som vi byggt upp.
Mot kärlek har vi inga vapen, summerar hon. Hennes eget möte med sin blivande man, de spelade tillsammans i Kameliadamen på Orionteatern, blev omstörtande. Idag finns en familj som hon kan förlora sig i, allt snurrar inte runt henne själv.
– Det är nyttigt, befriande.
Med glittrande ögon berättar hon om mangon som hon nyss stod och skar upp där hemma eftersom sonen ville ha med den till skolan. Att hon sedan följde honom dit, hur de gick tillsammans i regnet. Andra dagar är inte lika idylliska.
–Ofta frågar jag mig själv om jag har rätt att ta så mycket plats som jag gör för det som är mitt.
Och vad blir svaret?
–Att om vi gör det vi vill och drömmer om måste det också gynna våra närmaste. Motsatsen, att ge upp sig själv för familjens eller barnens skull, är förödande. Tänk dig själv att vara barnet vars mamma gav upp allt, att ha det oket över sig. Jag tror det går att få ihop drömmar och vardagsliv men det är något vi måste slita med hela tiden.
Hon har haft många uppmärksammade roller de senaste åren. Uppmärksammade och sotsvarta. Inte för att det finns något självändamål med det som är svart och olyckligt utan för att hon tycker det är mest intressant att gestalta.
– Jag vill att det ska vara komplicerat. Folk får gärna gilla renodlade komedier och parfymerade Hollywoodhistorier men kom inte och säg att de handlar om livet. Livet är så mycket större.
