Han brukar själv påpeka, med ett rätt rått skratt, att hans enda utbildning är en veckolång introduktionskurs på Långbro. De efterföljande tio åren som mentalskötare gav Sören Bondeson viktiga lärdomar. Andra kunskaper har han inhämtat genom att vara människosmugglare – brottet att olagligt föra in iranier till Sverige vill han tro är preskriberat vid det här laget – att plocka jordgubbar, bygga hus och köra taxi.

Kunskapskompotten har han haft nytta av både som författare och som lärare till skrivsugna med författardrömmar.

För detta är den mest kortfattade presentationen av Sören Bondeson: Att han var först i Sverige med att skriva både poesi och kriminalromaner. Och att det är just han som utbildat ovanligt många författare.

–När det gällde min egen framtid var farsan aldrig bekymrad. Han tröstade sig med att jag i alla fall var bra med motorsågen.

Vi möts i ett lärarrum på Folkuniversitet i Stockholm, där Sören Bondeson leder – han måste räkna på fingrarna för att säga rätt – sju olika kurser. I allt från konsten att skriva en barnbok till hårdkokta deckare. Lätt besvärad sitter han längst fram på en stol, med jackan på. Det känns som han när som helst skulle kunna resa sig och gå. För, egentligen, är han inte intresserad av att tala om sig själv. ­Eller om konsten att skapa en succéförfattare. Snarare vill han, direkt, avliva alla myter, som att det är de som skriver bäst som når störst framgång.

–För det är inte sant. Det viktigaste är inte att du är världens bästa författare utan att du har tur. Och sinne för tajming.

Inställningen kan tyckas lite dyster för den som har till yrke att lära människor skriva böcker, bra böcker. Särskilt som han redan sagt att han inte har någon läggning för marknads­föring – eller tajming.

–Min egen specialitet är att komma ut tio år för tidigt.

Nu har han förstås en annan ambition som lärare:

–Jag vill höja deckargenrens litterära kvalitet. Många av eleverna på mina fortsättningskurser har redan kommit längre än till exempel Camilla Läckberg. När det gäller själva hantverket.

Han jämför med när en snickare ska bygga om ens kök. Blir resultatet dåligt blir man självklart bekymrad, särskilt om man själv vet hur det borde ha sett ut.

–Samma gäller böcker. Om en så grundläggande sak som persongestaltning är under all kritik, som i Läckbergs böcker, får jag en rynka i pannan. Eftersom jag vet vad som krävs.

Det är Sören Bondeson som tränat Åsa Larsson, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Peter Fröberg Idling och Anna Schulze, för att nämna några av hans mest framgångsrika elever.

Frågan är ofrånkomlig och låt oss ta den direkt: Varför har han, som vet hur man snickrar ihop en kriminal­roman, inte blivit mest känd själv? När jag frågar efter hans senaste bok Till natten lokalt snöfall på en av Stockholms biblioteksfilialer flackar killen i informationsdisken betänkligt med blicken. Åsa Larssons senaste hade han förmodligen kunnat plocka fram i sömnen.

Är det bekymmersamt att ha elever som blir mer kända, som säljer ­bättre, än du själv?

–Absolut inte, dementerar Sören Bondeson så lättsamt att det verkar ärligt. Hans ambition har aldrig varit att bli bästsäljare, försäkrar han.

–Jag brukar inleda mina kurser med att fråga eleverna om de vill bli lyckliga – eller vara lyckade. Det är inte säkert att det hänger ihop. Själv är jag lycklig när jag skriver, det är min frizon, den värld jag själv får skapa, precis som när jag var fem år och lekte. Ute i det vanliga samhället är det oftast astråkigt. Hur kul är det att betala räkningar, gå och handla – vara vuxen? Att dra sig undan och skriva blir som att åka på retreat. Inte skulle jag bli lyckligare som succéförfattare. Jag har sålt ett hus och behöver inga pengar. Jag behöver heller ingen uppmärksamhet, vad ska jag med den?

När jag kvällen före smög in på en av hans skrivarkurser lovade jag redan i dörren att inte recensera de sju elevernas nyskrivna texter. ”Du borde kanske gå kursen själv”, tipsade Sören Bondeson innan han pyste upp en liter­flaska cola, hällde upp första glaset och satte sig till rätta för att lyssna på genomgången.

Själv hann jag lära mig flera givande knep. Som att det krävs en stor yta om man ska nita någon med en hagelsvärm. Det är inte den man smäller av om någon ska skadas i en deckar­historia. Däremot kan man låta veder­börande komma i vägen för det randhagel, som kommer efteråt.

Om man inte sticker ner offret med kniv direkt.

På frågan om vem som helst kan bli deckarförfattare svarar Sören Bondeson först ja. Sedan nej.

–Man måste vara intresserad av ämnet. Kriminalitet är ett slags temperaturmätare på samhället och för att en kriminalroman ska bli bra räcker det inte att den är spännande, den ska också berätta något om samhället, lära läsarna något.

Därför, han ser det direkta sam­bandet, är majoriteten av hans elever jurister och journalister.

–De verkar också vara mest trötta på sitt språk. Journalisterna för att de måste förkorta allting, juristerna för att de har sitt träbocksspråk. Å andra sidan har många försvarsadvokater också förmågan att läsa av människor, är intresserade av dem.

I bästa fall är väl också journalister intresserade av människor?

–Jo, det är väl en av grundgrejerna. Den andra är att du som deckarför­fattare måste kunna skapa en intrig. Det räcker inte med ett bra språk, som alla talar om. En berättelse har två ben till: Innehållet, som nästan ingen bryr sig om, och själva konstruktionen, att man till exempel ­använder olika perspektiv för att ­driva berättelsen framåt.

Han sitter mer tillbakalutad i stolen nu, ger en snabblektion i kriminal­romanens olika underavdelningar. Där finns pusseldeckarna, typ Agatha Christies, som gick i stå för 40 år ­sedan och borde moderniseras. Där finns agentromaner, polisromaner, psykologiska romaner – och thrillern, där vem som helst kan råka illa ut.

–Sen har vi den klassiske detektiven som idag har ersatts av journalister, typ Liza Marklund. En annan ­genre är skräckromanen, där vi varit dåliga fram tills John Ajvide Lindqvist började skriva.

Det som påverkar utvecklingen, enligt Sören Bondeson, är att det uppstår ett tomrum som behöver fyllas.

–Nu väntar jag på den historiska kriminalromanen där man kombinerar historia och någon form av kriminal­historia.

Betyder det att den klassiska deckaren överlevt sig själv, till sorg för några och till lycka för dem som ­tröttnat för länge sedan? Nja, det vill Sören Bondeson inte bekräfta.

–Det som måste hända är att deckare höjer sig rent litterärt. Som lärare kan jag se problemet att de som säljer mycket blir förebilder. Vilket de inte borde vara, eftersom de är för dåliga. Jag brukar säga till mina elever att de måste läsa andra böcker för att lära sig något om språkbehandling och persongestaltning. De måste ha hög­re ­ideal än Liza Marklund och Jan Guillou som är bra på att dra en historia, men det är också det enda de är bra på.

Sören Bondesons rallarsvingar är tveklösa – och stenhårda.

–Visst, men jag slår ur en litterär synvinkel.

En av förklaringarna till deckarnas framgång, Sören Bondeson talar fortfarande med samma övertygelse, är att den goda svenska romanen är i utförsbacke.

–Det finns inga bra berättare kvar. Den ende under 65 år som kan utveckla en historia är Klas Östergren. Efter Augustvinnaren PO Enquist, Kerstin Ekman och några till finns det bara ett stort svart hål.

–Folk suktar efter historier. Ett ­alternativ är den nya genren ”jag-var-där-och-knullade-en-kändis/kulturredaktör”, som kittlar med sanningar som blir som ett slags instant coffee till de litterära berättelserna.

Sören Bondeson suckar. Själv hade han under uppväxtåren i Dalarna ­ingen tanke på att bli författare. Hans pappa arbetade i skogen, hans mamma var hemmafru.

–De hade heller inga krav eller förväntningar på mig. Det enda viktiga var att jag inte blev socialfall.

Kanske hade han aldrig upptäckt poesi­hyllan på biblioteket i Mora om han inte skolkat så frekvent under gymnasieåren. Men nu stannade han där, plöjde sig igenom alla namn från Harald Forss till Bruno K Öijer. När han så småningom fick jobb på pappers­bruket i Borlänge hade dikterna rätt längd för de pauser som uppstod när maskinerna krånglade.

–En förman blev så provocerad när han såg att jag satt där och läste dikter att han nästan gråtande skrek: Du kan väl läsa tidningen som vanligt folk.

–Det är det jag säger nu när jag undervisar i poesiklassen: Det finns ingen så samhällsomstörtande verksamhet.

Han hann skriva tre diktsamlingar och en roman – ”alla var totalt kass” – innan han debuterade som författare. Tiden och tålamodet ska inte underskattas, varje termin möter han elever som tror att de ska föda fram en kriminal­roman på en termin, högst.

–Det är det första jag lär dem, att skrivandet inte går fort. Att det inte ska gå fort. Skulle sen första bokför­laget inte vara intresserat måste man gå vidare. Ett jättebra manus kan förvisso kastas på sophögen – men det kommer alltid ut på något förlag.

Det var Sören Bondeson som tog Åsa Larssons första manus, det hon skrivit på hans kurser, till sitt eget förlag Wahlström & Widstrand. Där man refuserade det. Hennes debutbok kom i stället ut på Bonniers.

–Låt oss säga så här, även förlagsfolk skulle behöva gå på kurs.

Att han själv, trots alla kurser, fortsätter att skriva ser han som nöd­vändigt.

–Att bara undervisa är som att ­jobba inom vården. Jag måste ta hand om mig själv också.

Hans nästa projekt är att beskriva vad som finns i en kubikmeter jord. Och det kommer inte att bli ett lik. Kriminalromanerna är han, säger han med eftertryck, trött på för egen del.

–Det kommer att bli poesi, den genre som står bönen närmast. På ­senare år har jag blivit allt mer intresserad av kristen mystik. Och filosofi. En jordhög är inte bara en jordhög, den rymmer ett helt universum.