– Un, deux, trois. Un, deux, trois.

Koreografen Marie-Geneviève Massé räknar in tempot när vålnaderna hotfullt bildar en kedja kring Don Juan som snart ska möta sitt öde i helvetet. Även om Glucks musik är reducerad till dirigenten Mark Tatlows pianoackompanjemang under repetitionerna, är de melodiska rytmerna högst pådrivande.

Det är första gången som de tolv dansarna från det franska kompaniet sammanstrålar på scenen med de fyra dansarna från Stockholm Baroque Dancers. Koreografin måste anpassas för den utökade ensemblen och det blir ibland trångt på den sluttande scenen.

För Mark Tatlow, konstnärlig ledare på Drottningholms slottsteater, går en dröm i uppfyllelse.

– Compagnie l’Éventail står för en kunskap om barockdans som Drottningholm behöver. Det här gästspelet med två baletter är första steget i att återta dansen här. Det handlar också om vad dansen gör med musiken, kunskapen om barocken har kommit mycket längre i dag.

Sverige har en tradition sedan 1950-talet med att återskapa barock­baletter. Mary Skeaping, balettchef på Kungliga Operan, började då återupptäcka kulturarvet från 1600- och 1700-talen. Hennes insatser under åren, liksom koreograferna Ivo Cramérs och Regina Beck-Friis, är ovärderliga, men Mark Tatlow menar att tiden delvis har sprungit ifrån deras arbete:

– Förståelsen av det förflutna påverkas av den tid vi lever i, det kan man höra när man lyssnar på gamla inspelningar. I dag tolkar vi Glucks passion och tempo på ett annat sätt. Vi är ju moderna, inte döda. Vi lever!

Marie-Geneviève Massé, som grundade Compagnie de danse l’Éventail (Solfjädersdanskompaniet) 1985, anses vara en av de kunnigaste på sitt område. Under samtalet visar hon pedagogiskt hur barockdansen använder sig av en annan teknik än den mer sentida klassiska baletten vars rörelser är mycket större.

– Det är en fråga om tyngdpunkt, vertikalitet och dynamik. Det ger ett intryck av lätthet, säger hon och visar hur barockdansen låter musiken flöda genom kroppen trots ett relativt återhållet rörelsemönster som alltid riktar sig mot en (kunglig) betraktare.

Det är musikens rytm och dynamik som får henne att älska barockdans, säger hon. Det finns åtskilligt nedtecknat om den akademiska barockdansens grunder – ett slags alfabet. Där­emot är materialet om själva baletterna ytterst knapphändigt. Don Juan av italienaren Gasparo Angiolini hade urpremiär i Wien 1761 och blev hans stora genombrott. Koreo­grafens samarbete med Gluck låter dans och musik driva handlingen framåt, något som var revolutionärt i en tid då recitativ och sång brukade led­saga handlingen.

Utvecklingen av ballet d’action, dramatisk handlingsbalett, före­bådar den romantiska baletten. Compagnie de danse l’Évan­tail låter tidens kontraster mötas genom att också presentera Les petits riens (1778), en mer lättsam allegorisk balettpantomim om kärlek av Jean-Georges Noverre till Mozarts musik.

Noverre brukar räknas som den store balettförnyaren och än i dag studeras hans skrift Lettres sur la danse et les ballets. Noverre och Angiolini var pådrivande i dansens utveckling men hamnade på kollisionskurs i ett beryktat gräl om hur man bäst skulle imitera naturen för att nå realism. Båda ville väcka publikens känslor men hade olika uppfattning om bästa sättet.

– Jag har läst deras brev och därmed förstått en del av deras anda, berättar Marie-Geneviève Massé, som tillstår att hon inte alltid håller med Noverre om hans idéer kring ansiktet som själens spegel.

– Dans är ju inte bara pantomim utan en poesi som kommer inifrån kroppen. Man kan uttrycka vrede även med fötternas energi. Vi är dansare, vi vill dansa. Men visst kan man använda det teatermässiga för att uttrycka sig. Vi vet också att den tidens ballet d’action använde akrobatik.

Första gången Compagnie de danse l’Évantail besökte Stockholm, 2007, dansade man på Confidencen Ulriksdals slottsteater. Marie-Geneviève Massé passade på att besöka Drottningholmsteatern.

– Då tänkte jag: Jag vill inte dö förrän jag har dansat här! Man känner sambandet mellan dansmaterialet och platsen. Själen finns här.