Bland de mobila restaurangerna på kajen i Papeete doftar det av vietnamesiska vårrullar och urfranska crêpes. Sedan kan man dricka öl på Les 3 Brasseurs på boulevard Pomare, eller slinka in i dunklet på klassiska Le Piano bar. Sedan kärnvapenproven på Moruroa upphörde är det inte längre främlingslegionärer på permission som trängs med transvestiterna vid disken. Stämningen är slipprig, men i själva verket har dessa mahu, män i kvinnokläder, gamla anor i polynesisk kultur.
Annars märks inte mycket av öarnas föreuropeiska historia här i Tahitis och Franska Polynesiens huvudstad. Missionärer och kolonisatörer drev den skriftlösa polynesiska kulturen in i glömskan. Nu är detta en fransk-tropisk storstad i miniformat med fyrfiliga infarter. Den som väntat sig söderhavsromantikens Tahiti blir besviken, men accepterar man att tiden inte stannade 1768 kan man trots allt finna ett slags charm i stan.
”Att ha rest så långt för att finna just det som jag ville fly ifrån” klagade redan Paul Gauguin när han 1891 kom
hit i jakt på det ursprungliga. Också han hade övermannats av den dröm om Söderhavet som föddes med rapporterna från bland andra Cooks och Bougainvilles färder på 1700-talet. Skönheten, kravlösheten och den fria erotiken var en förtrollande kontrast till förhållandena i Europa. ”Jag kände mig som hade jag blivit förflyttad till Edens lustgård” skrev Bougainville efter besöket på Tahiti 1768.
Varken statskupper eller missiltester har rått på tropikromantiken och föreställningen att det bortom börskrascher och dokusåpor finns en strand där palmerna alltid vajar och människorna ler.
Palmer och vita stränder finns på närmare håll, men Söderhavet har fortfarande en alldeles särskild klang. Som geografiskt begrepp är det luddigt. Det är fråga om en galax av öar både norr och söder om ekvatorn i Stilla havet, samlade i över 20 nationer och territorier som uppstått under efterkrigstidens avkolonisering. Den inte ovanliga blandningen av traditionellt och västerländskt styre bäddar för korruption och nepotism.
Och kyrkan är stark överallt. Till mikrostaternas problem hör avfolkning, dyra kommunikationer, brist på resurser, och på sikt växthuseffektens höjning av havsytan. Tv och satellitkommunikation är revolutionerande nyheter i den gigantiska glesbygden. Turismen är en livsviktig näring, men kräver att öborna själva odlar exotismen.
Som besökare hamnar man ändå lätt i situationer då romantiska drömmar inte tycks så verklighetsfrämmande. Det kan vara i månljuset på stranden, när vinden lojt prasslar bland palmbladen medan Vintergatan gnistrar ovan hundratals mil av öppet hav. Det kan vara lågmälda samtal med öbor som bjuder på kava, Söderhavets traditionsmättade men frånstötande dryck. Och det kan vara när man snorklar ovan landskap av korall och plötsligt befinner sig i en annan, magisk värld.
Men riktigt vad det är som gör att Söderhavet kopplar somliga människor i ett mjukt, svetthalt järngrepp är inte lätt att säga. Den påfallande vänligheten, öbornas gästfrihet och fatalism hör dit, och det lugna
tempot, och skönheten. Ljudet av sprundtrummorna, kanske, söndagens stämsång i bykyrkan och vågorna som mullrar vid revet.
Och så är det upplevelsen att befinna sig på en obetydlig landflisa i ett universum av vatten. Man står liksom vid världens ände, men har ändå en märklig känsla av att äntligen ha hittat hem.
Anders Mathlein har bland annat skrivit ”Senare i Söderhavet” (Carlssons) som speglar dagens öliv.
