En ung kvinna utbrast när min vän nämnde sin ålder, 40: ”Då var du med när Stone Roses slog igenom! Jag skulle velat vara med då”. Jag misstänker att den unga kvinnan drömde om någonting annat än en konsert – för om hon verkligen velat hade hon denna sommar förutom The Stone Roses även kunnat se Charlatans, Happy Mondays, Blur och Primal Scream på scen. Kanske drömde hon om ett årtal.

Och faktum är att min vän, trots sin ålder, inte var med vid The Stone Roses svenska genombrott. Det skedde nämligen i ett hotellrum i Lund någon gång under senhösten 1989. Och jag bevittnade det ensam.

Jag hade just hoppat av gymnasiet för att inleda en, som jag såg det, mer lukrativ karriär som hotellstädare. Ett av få privilegier för oss hotellstädare var att vi kunde titta på MTV samtidigt som vi arbetade. Fool’s gold-videon visades. Jag avslutade städningen, satte mig ner på hotellsängen och tittade. Ett par minuter senare var det över. Nästa video kan ha varit Def Leppard eller kanske Traveling Wilburys. Jag reste mig upp och fortsatte städa.

Om man gick ut hösten 1989 var chansen minimal att man skulle få höra The Stone Roses. Hösten 1989 var det rock som gällde. Riktig, äkta, seriös rockmusik. Svart musik, som hip hop eller soul, betraktades med misstänksamhet. Överhuvudtaget var musik som gick att dansa till suspekt. Och det gick ju att dansa till Fool’s gold.

Men jag kan förstå drömmen om det magiska årtalet. Själv fördrev jag en stor del av 80-talet med att drömma om 1966. Ett år då populärkulturen nått ett slags historisk höjdpunkt och då man – här fortsätter drömmen – kunde skönja en spännande politisk radikalism som höll på att växa fram. Det kraftfulla med en sådan dröm är att alla Hep Stars och Engelbert Humperdinckar kan suddas ut. Ja, det går att sudda ut allt som inte stämmer.

För mig låg 1966 på säkert avstånd eftersom jag föddes fyra år senare. Men de magiska årtal som jag hade kunnat uppleva är många, närmare bestämt strax över 40. Jag hade kunnat uppleva magiska kvällar på klubbar som Twisted Wheel (1971), Roxy (1976) eller Studio 54 (1977) – även om det antagligen hade betraktats som udda att en person under sju år befann sig där. Jag hade också kunnat ta mig till Shoom (1988) eller Hacienda (1989) men andra saker kom mellan. Bland annat ett jobb som hotellstädare.

Jag har dock några magiska tidpunkter som jag verkligen har upplevt själv, här är ett urval: år 1970 (Lund), 2001 (Göteborg), 2005 (Danderyd), 2010 (Huddinge). Inget av det som hände där och då har någon direkt musikalisk koppling men jag vet att de tidpunkterna var betydligt mer magiska än hösten 1989. Åtminstone för mig.