Dramaten var totalt fullsatt, 300 biljetter var sålda till allmänheten. Drottning Silvia och kronprinsessan Victoria såg ut över en salong med stora delar av det svenska teater- och filmetablissemanget, ambassadörer och politiker.
Själva programmet, 90 minuter långt, var en blandning av Bergmantexter, självbiografiska och manus om vartannat, och musik. Dessutom visades en ”film” av stillbilder, en radda Bergmanporträtt från barn- till ålderdom, glada, intensiva som blandades med foton på arga skyltar försedda med teckningar av arga dämoner: Stör ej! Håll snattran!

Ibland kom texterna mycket nära sanningar om monumentet Bergman, självkritiska men också skildringar av den egna skörheten, modersberoendet, dödsångesten - stunderna hos mormor, den ständiga längtan efter hustrun Ingrid. Kvällen bjöd på en hel del funderingar om Gud - men det andliga manifesterades främst genom musiken. Särskilt slutpunkten, sången till aftonstjärnan från Wagneroperan Tannhäuser, var sublim, sjungen av Peter Mattei - möjligen är också just Tannhäuser, denna blandning av febril jakt på sanning, lust och frälsning en mycket nära bild av Bergman.

Mot slutet lästes också avsnitt ur filmen Fanny och Alexander, scenen då teaterdirektören Oskar Ekdal ska begravas, en överdådig skildring av en man som vill ha en enkel begravning men inte slipper undan alla hyllningar. Dramaten har, enligt uppgift, för övrigt just köpt rättigheterna till Fanny och Alexander för en framtida teateruppsättning.

Till sist projicerades en bild av Ingmar Bergman iförd hög hatt och röd näsa, från Peer Gynt. Och hela ensemblen tog avsked med en lång, djup bugning mot mästaren.