Kent Lundberg, Sara Waller Skog, Ronnie Bäcklin och Tommy Alftberg repeterar för fullt inför fredagens premiär av Jävla finnar på Folkets hus i Norrsundet.
Foto: Pernilla Wahlman
Det har varit tolv tuffa månader för invånarna i Norrsundet. För ett år sedan meddelade Stora Enso att massafabriken skulle läggas ner och att samtliga fabrikens anställda skulle förlora sina jobb. Samhället har en befolkning på drygt 1000 personer så det är ett trauma som präglar allt i den lilla bruksorten utmed Bottenhavet.
För någon vecka sedan rullade den sista massabalen ut från Torkmaskin 5 inne i fabriken. Balen signerades av de anställda och ska nu placeras på industrimuseet här i byn där de framställts pappersmassa i 84 år. Nu återstår bara arbetet med att stänga ner fabriken, städa upp och forsla bort det som går att återvända. Resten blir skrot. En industrihistorisk epok är över.
–Nedläggningen kom helt överraskande för oss. För ett år sedan var det dessutom högkonjunktur. Föreställningen Jävla finnar har stor betydelse för Norrsundet eftersom den visar upp den nakna sanningen om vad som egentligen händer här och på många andra ställen i Sverige just nu, säger Ronnie Bäcklin som arbetat i massafabriken sedan 1973 och spelar gråsossen Jörgen.
När beslutet kom den 25 oktober förra året bestämde sig Botkyrka Communityteater, BCT, för att åka hit och göra en föreställning om nedläggningen.
BCT:s konstnärliga ledare America Vera-Zavala intervjuade bruksarbetarna och skrev ett drama med fem av de drabbade, som också var engagerade i Norrsundets arbetarteater, i rollerna. Uppdraget att regissera gick till Reine Lööf som är utflyttad från Norrsundet.
–Jag är född här men flyttade från orten när jag var 17 år. Det var en märklig känsla att höra talas om nerläggningen på avstånd i Stockholm och inget kunna göra. Jag ville vara delaktig, så när America Vera-Zavala bad mig regissera tvekade jag aldrig, säger han.
Reine Lööf har nu tillfälligt flyttat in i sitt gamla pojkrum på Backvägen. Det som förvånade America Vera-Zavala och Reine Lööf under intervjuerna var hur lojala ortsborna var med bruket. Inga högljudda protester, inget motstånd och inga demonstrationer förekom över huvud taget.
När Stora Ensos ledning skulle besöka fabriken byggde arbetarna en halmbock utanför infarten som de skulle tända eld på när direktionen passerade. Men ingen vågade tända på. Bocken fick senare lite skamset monteras ner istället för att symboliskt brinna upp.
–När Stora Enso lade ner en fabrik i Finland så ockuperade de anställda arbetsplatserna. Här hände inget sådant. Det blev istället till en förlamande sorg för bygden och inte den kamp som man kanske kunde förvänta sig, säger Reine Lööf när vi går omkring på det ödsliga fabriksområdet och konstaterar att det inte längre ryker ur skorstenarna.
Vi beger oss till det lite kantstötta Folkets hus på Kvistholmsvägen där repetitionerna pågår. Den klassiska byggnaden byggdes 1910, brann ner 1976 och återuppstod 1983. Av den gamla delen återstår idag bara dansrotundan Fyren som moderniserades under 1950-talet och som har ett mycket vackert åttakantigt dansgolv. Vi sitter ner på de vinröda tidsenliga galonklädda bänkarna runt dansgolvet och fortsätter:
–Snällheten och samförståndet har gällt ända in i det sista mellan jobbarna och cheferna, säger Ronnie Bäcklin lite uppgivet.
Lojaliteten med bruket visade sig från allra första stund. En timme före stormötet, som skulle offentliggöra nerläggningen, fick fackrepresentanter från Pappers, Unionen, Ledarna och Civilingenjörsförbundet reda på vad som skulle ske.
De blev belagda med munkavle och ombedda att inte lämna rummet förrän det var dags för mötet så att inte den dramatiska nyheten skulle läcka ut. Alla fyra gjorde som de blev tillsagda. Där tar historien till Jävla finnar sin utgångspunkt.
Fredrik, Ronnie, Barbro, Linda, Jörgen blir inlåsta och fråntagna sina mobiler. Linda går och känner på dörren och säger:
”Vi är inlåsta. De tog våra mobiler. De kan ju för helvete inte ta våra mobiler. Hallå! Jag vill ha min mobil tillbaka. Det här är ju inte så lite overkligt”.
När ensemblen spelat de sex föreställningarna i Norrsundet flyttas uppsättningen till Folkteatern i Gävle och därefter till Orionteatern i Stockholm.
–Målet är att spela i hela landet, det pågår ju nedläggningar överallt nu. Vi brukar säga att konsten har ett uppdrag, det uppdraget har aldrig varit tydligare än nu, säger Reine Lööf.
Ronnie Bäcklin och Tommy Alftberg med 35 respektive 48 år i massafabriken spelar sin egen väg mot arbetslöshet.
Är ni oroade över att det blir tomt när fabriken stängt för gott vid nyår och när föreställningarna är över?
–Just nu har vi så mycket att göra med både teatern och nedläggningen så det är svårt att hinna tänka på framtiden. Du får komma hit i februari och fråga igen. Det kanske har blivit jobbigt då. Jag har aldrig varit arbetslös så jag har faktiskt ingen aning hur jag kommer att reagera. Men mycket av vår identitet finns ju i fabriken och jag är glad att jag är engagerad i teatern så att jag får chansen att bearbeta allt, säger Ronnie Bäcklin.
–Jag har jobbat här sedan 1960 och går i avtalspension nu när fabriken stänger. Jag är helt inställd på att gå i pension. Men visst oroas man lite över bygdens framtid, säger Tommy Alftberg.
Jävla finnar har premiär fredagen den 28 november i Norrsundets Folkets hus och spelas den 29, 30 november samt den 5, 6, 7 december. Därefter flyttas pjäsen till Gävle och sedan till Stockholm.
