Han går före mig uppför trapporna på Kalmar konstmuseum, öppnar dörren till det fönsterlösa rum som ger en glimt av hans mammas universum. På tre av väggarna hänger några få, minutiöst arbetade verk – den fjärde är fylld med foton på sopor, kaos.

Det räcker, för att bli drabbad.

Om en stund kommer jag att få se en bild på Linnéa, hon som bytte namn till Karin när hon lämnade Småland för att gå på Tillskärarakademin i Stockholm. Det är den sista bild som Kåre Holgerson tog på sin mamma, strax innan hon dog 2009, 86 år gammal. Hennes ögon är allvarliga, granskande. Med samma intensiva blick måste hon en gång ha sett på de arbeten som finns med på hans utställning, installationen som fått namnet Mönster.

Redan i vårt inledande samtal på telefon vill han betona, lågmält men envist, att utställningen handlar om så mycket mer än hans mamma. Förvisso är hon utgångspunkten, som konstnär har han alltid tagit avstamp i det personliga, men syftet är inte att slå upp dörren till en sopmammas värld. I stället vill han diskutera allmängiltiga frågor.

–Det finns så många sorters kaos, säger han med en gest mot bilderna på sin mammas sista bostäder fyllda med påsar, kartonger, bråte, sopor och rent äckel. I mammas fall var det synligt, rent visuellt. Andra håller det inom sig. Men ju mer jag tittat på de här bilderna, desto tydligare blir konturerna av ett mönster: påsar fästade på en lampstång, kartonger sorterade på olika sätt, blandningen av avfall och äkta liv som går i varandra, nästan som Legobitar.

Kåre Holgersons utställning, det är hans egen sammanfattning, handlar om livet. Vad det innebär att vara människa. Spektrumet är brett och föränderligt, på samma sätt som gränserna förskjuts över tid, genom liv, av det vi uppfattar som normalt.

–Se bara på vår inställning till smuts. Någon har sagt att vi lever i en sanitetsfascism, där inte ens träd får skräpa ner med sina löv längre. När jag växte upp på 50-talet hade människor lukter, i dag har vi mest deodoranter.

Jo, vi ska tala om det som höjer sig över en enskild kvinnas privata historia, fråga oss vad som kan få en människa att gå vilse – in i en värld där ingenting får kastas. Kåre Holgersons mamma är bara en av alla dessa samlare som stänger dörren om sin hemlighet. Jag vet, av egen erfarenhet. Min egen mamma blev också med åren en sopmamma.

Men först utställningen. ”Är det mönster av detta slag som utgör livets egna, mest autentiska signaturer?” frågar Lars Nylander, professor i litteraturvetenskap, i den text som guidar in i rummet där Kåre Holgerson gjort nedslag i sin mammas liv. Där hänger den fint pressade videörten som hon samlade i sitt herbarium den 6 juni 1937, där är mönsterskisserna till ett sprund, katalogiseringen av olika lakansväv, små bitar uppklistrade på brunt papper.

Kåre Holgerson pekar, visar. Betonar noggrannheten:

–Det finns en kompromisslöshet i det hon gjorde. Allt skulle vara perfekt.

Är det så han minns sin mamma?

Ja, också. Att hon var en energisk, målmedveten kvinna som älskade sitt arbete som textillärare, och aldrig gav vika för slarv eller skolk.

–Sen finns nog de som kan säga att hon var sträng också, ler han stillsamt.

En flicka växer upp i småländska Bergkvara, med en pappa som är tullare och en mamma som varit i Amerika, arbetat hos en finansfamilj i New York där hon mött självaste Henry Ford. Med den bakgrunden, så måste det väl ändå ha varit, lär man att det finns ett liv bortom Kalmarsund. En utbildning i Stockholm innebär så mycket mer än att flickan byter förnamn, hennes ögon tränas till att se det vackra, formfulländade. På museer tecknar hon av vackra dräkter, samlar bilderna i den pärm som Kåre Holgerson nu plockat ur. Tre utsökta klänningar, målade med gouacheteknik, pryder en vägg på Kalmar konstmuseum och bredvid finns spetsen hon började knyppla men aldrig avslutade, den som Lars Nylander i sin text vidgar till tanken: ”Hon har därmed sytt in flyktlinjer, både i den tvådimensionella bilden (som om något, som en gång funnits inom ramen, redan försvunnit ut genom öppningen) och genom den härva av trådar som faller ut ur bilden och öppnar den mot någon helt annan dimension.”

Hon blev textillärare, arbetade i många år i Kalmar. Gifte sig, sammanlagt tre gånger. Fick barn. Levde de sista åren ensam i ett alltmer tilltagande kaos.

Och han som var hennes son, vad gjorde han?

–Ingenting, medger han ärligt. Med tillägget att det inte fanns någon möjlighet. Under åtta år, medan hans mamma ännu bodde kvar i sitt hus, släppte hon aldrig in någon. Träffade människor på andra platser.

–Och då, det var det som var så konstigt, var hon ungefär som hon alltid varit. Social, pratsam, engagerad. Samtidigt mån om sin integritet, en person med stark vilja. Hur hon hade det hemma var inget man kunde tala om, eller göra något åt.

Låt vara att Kåre Holgerson inte gjort en utställning för att bearbeta sin mammas öde och successiva förfall. Samtidigt har frågorna förstås funnits där, förstärkts genom materialet han gått igenom.

Och svaren, har du förstått varför din mamma blev som hon blev?

–Jag vet inte om det finns ett svar, ett enda. Det jag tänkt på är ensamheten, att så länge en människa ingår i ett sammanhang, jobbar och träffar andra, så kan hon lättare upprätthålla en struktur på sitt liv. Bakom en stängd dörr faller den lättare samman. Man behöver ju bara gå till sig själv, vet man att någon ska komma på besök plockar man undan, snyggar till. Annars kan, åtminstone många av oss, uthärda rätt mycket röra.

Hans mammas behärskade handstil, alla detaljerade skisser och mönster skulle kunna ses som motsatsen, motpolen, till det som kom sedan; oredan, kaoset. Men kanske, vi funderar tillsammans, handlar det om samma sak. Hon var en person som krävde kontroll, hade oerhörda krav inte minst på det hon själv gjorde. En dag orkade hon inte längre. Något brast, och utanför ramarna fanns ingenting att hålla sig till.

För det var inte så att hon gick in i någon form av psykos?

Kåre Holgerson skakar på det nyklippta håret. Nej, han uppfattade inte sin mamma som psykiskt sjuk.

–Lite udda kanske, fast det är inte heller sant. Många tanter på landsbygden cyklar runt med en låda på pakethållaren.

En låda?

–Ja, i stället för cykelkorg. Sanningen om min mamma är nog snarare att ingen utomstående anade att något var fel. Och fram till slutet var hon helt klar i huvudet.

Men lukten, när hon lämnade sina smutsiga hem måste hon ha tagit med sin stanken?

–Nej, konstigt nog luktade hon aldrig illa. Var i stället jättenoga med sin personliga hygien. Hur hon lyckades med det är fortfarande en gåta.

In i det sista tänkte hon också på att äta hälsosamt, inte slarva med vitaminer och mineraler. Hon påminner sig själv genom att skriva listor på allt hon gjort och ska göra, samma tättskrivna listor som jag minns från min egen mammas liv.

Några listor har Kåre Holgerson tagit med i sin utställning:

”Onsdag hårtvätt kl 13.00. Anette kommer med varor ca 14.30. 14.45 vit chokl. 17.30 hel c + 2 fria zink + äpple.”

”Måndag 24 okt 2005 FN-dagen 0.40 kamomill nr 2, 2.50 rosenrot + rosmarin + oregano + nötkärnor //…// Kopparödla. Hannarna enfärgade? Och honorna två-färgade? En kopparödla kan bli 20 år, könsmogen vid 3 år…”

Levde hon så nyttigt som det låter ?

–Det var nog hennes strävan åtminstone.

Och kopparödlan?

–Det måste ha varit från något radioprogram. Hon var en flitig P1-lyssnare och i hennes samlingar fanns högar med inspelade kassetterband, framför allt vetenskaps- och naturprogram.

Utställningen Mönster är inget hastverk, snarare slutet på en lång process där Kåre Holgerson tvingats möta sin mammas värld som konstnär – inte som son. Det var dit han måste nå, för att installationen skulle fungera. Betyder det att han kommit förbi skammen, den kletiga skam som förs över till en sopmammas närmaste?

–Ja, egentligen. Nu ser jag mer på hennes liv som intressant. Jag tror mamma gick in i väggen på jobbet och sedan hände olika traumatiska saker som hon aldrig tog tag i. Soporna, skräpet, blev hennes sköld mot det som hon inte orkade med. Så tappade hon bort sig, gick vilse. Men visst är det konstigt, och sorgligt, att hon som älskade det vackra slutade i denna misär.

Kan vi utgå från att den som lever i kaos är en olycklig människa? Kåre Holgerson är inte säker:

–Jag tror man kan välja bort att se hur man har det runt sig. Precis som man kan välja bort tankar, andras blickar. Ett rent och fräscht hem är heller ingen garanti för att man mår bra. Det finns de som gömmer sitt kaos – och sedan hänger de plötsligt i en gren någonstans.

Och Kåre Holgersons eget liv? Hans val att bli konstnär har också med arv att göra, båtbyggartraditionen som finns i släkten, hur han som barn drömde om att skapa vackra båtar, en dröm som gled över till ett vidgat konstnärskap.

–Mamma förstod mig, pappa var mer tveksam och tyckte jag skulle ha ett ordentligt yrke. Bli arkitekt eller så. Men jag minns när jag kom in på bildlärarlinjen i Umeå samtidigt som jag blev antagen till Hovedskous målarskola i Göteborg, och valde det senare. ”Det gör du rätt i”, sa mamma.

Genom alla år har Kåge Holgerson arbetat som konstnär, men också som pedagog.

–Två gånger sökte jag till Konsthögskolan, utan att komma in. Sen mötte jag en holländsk konstnär som inte förstod varför vi måste gå i så många skolor i Sverige. Det är väl bara att börja jobba, tyckte han.

Bland Kåre Holgersons uppgifter ingår jobbet som projektkoordinator på Kulturmagasinet i Bergkvara, där man blandar kurser med utställningar och olika konstprojekt för både allmänheten och yrkesverksamma konstnärer. Och i sommar väntar en utställning i Estland.

–Jag vet inte om det blir Mönster eller andra bilder. Men helt klart vill jag visa den här installationen på fler platser.

Och hans mamma, hur skulle hon ha reagerat över uppmärksamheten, exponeringen? Han har själv ställt sig frågan, diskuterat den med sin syster.

–Vi är helt överens, hon stödjer till fullo mitt projekt. Om mamma kom hit, då skulle hon nog vända ryggen mot bilderna på kaoset, soporna, och i stället koncentrera sig på det hon gjorde som ung. Det fulländade, perfekta. Sedan skulle hon lämna rummet.

Och om han stod där i dörren? Ja, då tror han att hon skulle ge honom samma allvarsblick som på den sista bilden. Nicka lite, om än med viss skepsis.

–Hon visste ju det jag vill visa; att sådana här motsatser kan rymmas inom en och samma människa.