Dramat

Downton Abbey är en tvättäkta tvålopera, en serie som har flera intriger i gång samtidigt, där den ena tar vid när en annan löses upp. Med sitt myller av figurer och komplicerade intriger hör den hemma i en följetongstradition som varit populär sedan Dickens tid. Som många goda berättelser kretsar dramat kring en familj, där den yngre generationen sätter sig upp mot den äldre.

Genom hela serien är 1900-talets historia närvarande. Första säsongen började med Titanics förlisning, en bild för hur det gamla samhället gick under. Så trängde sig första världskriget in på godsets ägor. Nu i tredje säsongen har 20-talet börjat och det är dags för kvinnoemancipation. ”Pappa, tiderna förändras” är en återkommande replik till patriarken lord Grantham, som visserligen är godhjärtad men så hopplöst gammalmodig.

Drömmen

Riktigt lyckade dramaserier lyckas skapa en egen drömvärld. De flesta som ser Downton Abbey identifierar sig knappast med någon av dem som sliter i köket, men att serien visar upp så påtagliga klasskillnader hör förstås till dess noggrant utarbetade realism. När historien då och då lämnar godsets tydligt skiktade miljö för en skyttegrav eller ett fängelse tappar den ofta i laddning.

Vid sidan av Maggie Smith är de flesta Downton Abbey-skådespelarna inte så kända i Sverige, men några kan man stöta på i engelska filmer. Att de inte är så bekanta gör illusionen större. De medverkande blir så förknippade med sina roller att vi studsar när vi möter dem i andra sammanhang. För inte länge sedan såg jag en gammal tv-serie där kammarjungfrun O'Brien bar bikini.

En äkta såpa har ofta svårt att hålla kvalitén uppe i längden, och en gissning är att tredje säsongen kommer att leda till ett mer distanserat tittande. Själv följer jag serien på norsk tv, som sänder den flera veckor före Sverige. Den blir ännu roligare med norsk textremsa: ”jarlen fikk en plett på snippkjolen”.

Dräkterna

Ja, ett helt avsnitt handlar faktiskt om hur lord Grantham fick en fläck på fracken. Kläder spelar onekligen en viktig roll i Downton Abbey. Inte bara för att ge tidsatmosfär utan också som uppenbar klassmarkering.

All på- och avklädning hör också till omsorgen om de tidstypiska detaljerna. Middagarna iscensätts som komplicerade ritualer, där alla är väl medvetna om sina roller. Fast nog undrar man om även den skickligaste butler skulle kunna få till så perfekt välknutna kritvita flugor?

I Stockholm kan man just nu se några av Downton Abbey-dräkterna utställda på Hallwylska museet. Det blir en intressant kombination, som kongenialt illustrerar det överdådiga sekelskifteshemmets atmosfär av teaterinstallation.

Dame Maggie

För ett tag sedan spreds på Facebook frågan ”Vem i Downton Abbey är du mest lik?”. Alla ville vara Maggie. Och ingen har väl betytt mer för seriens framgångar än dame Maggie Smith och hennes rolltolkning av den skarptungade änkegrevinnan.

Hennes person renodlas också under seriens gång. Hon blir mer koncentrerad och ägnar sig mest åt att leverera aforistiska oneliners. Sociala medier översvämmas nu av Maggiecitat, det ena beskare än det andra.

I början av den nya säsongen får hennes majestätiska personlighet för övrigt konkurrens, när amerikanska superstjärnan Shirley MacLaine importeras till serien och ger upphov till tvekamp på högsta nivå. Men ingen slår lady Violet, änkegrevinna av Grantham.

Var har hon för resten fått det namnet ifrån? Ska vi gissa att det är en av manusförfattaren Julian Fellowes alla sardoniska blinkningar. Det finns ju en annan bestämd, slagkraftig, konservativ engelsk dam som är född i en ort med just namnet Grantham. Hennes namn är Margaret Thatcher.

Det första avsnittet av tredje säsongen visas i morgon 21.30 i SVT1.