Jack Osbourne har länge medverkat i dokusåpan The Osbournes och är nu med i ännu en. I Jack Osbourne – Adrenaline Junkie ska han komma i form bland annat med hjälp av boxning.
Dokusåpan, eller reality-tv:n som branschfolket försöker få oss kalla den, lever och frodas. Det uppfinns ständigt nya koncept och utbudet har breddats så mycket att det förgrenats sig i subgenrer – romanssåpor, talangsåpor, vildmarkssåpor och ledarskapssåpor.
Att fortfarande se dokusåpan som en tillfällig pest som drabbat våra tv-apparater är att gravt underskatta genren. Dessutom gör vi oss skyldiga till en trångsynthet som upprepat sig genom tv-historien, menar Anna Edin, fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap på Högskolan i Gävle som skrivit boken Verklig underhållning: dokusåpor, publik, kritik:
– Varje decennium har sin utskällda tv-genre, tv-program som anses så dåliga och skadliga att man börjar ropa på censur. I det avseendet är reality-programmen det senaste exemplet i en lång rad av låg tv-kultur. På 1970-talet anklagades familjeprogrammet Halvsju med Karin Falck och Lennart Swan, för att vara tv-porr.
Utgångspunkten för kritiken av reality-programmen är just deras brist på respekt för gränser: privat och offentligt, fakta och fiktion, lek och allvar – i reality-programmen är inga traditionella gränser heliga och det är det som upprör kritikerna.
I takt med det ständigt växande utbudet av dokusåpor håller det inte längre att se dokusåpaprogrammen som en homogen genre – även de mest upprörda kritikerna inser att det är stor skillnad mellan sexsåpor som Paradise Hotel och SVT:s kommande politikerdokusåpa Toppkandidaterna som har premiär den 31 januari. Ändå är det få som vågar stå för att de gillar att följa reality-program.
Författaren Sigge Eklund , som ibland reflekterar över dokusåpor på sin blogg, http://sigge.squarespace.com , är ett undantag:
– En bra dokusåpa skildrar hur ett antal personer från olika delar av samhället tvingas leva som grupp under en tid, med allt vad det innebär. Det är per definition intressant, för alla som är det minsta intresserad av gruppdynamik. För att kunna uppskatta dokusåpor måste du vara nyfiken på människor som du vanligtvis inte umgås med, och det är tyvärr inte alla som är det. Intellektuella svenskar är ointresserade av dokusåpor för att de är ointresserade av de unga deltagarna. Men det vågar de inte erkänna, därför hänvisar de till en karikatyr av genren, som inte stämmer överens med verkligheten. Dokusåpakritiker har sällan sett särskilt många dokusåpor, utan bygger sina åsikter på en panik över att de inte förstår sig på genren och känner sig utestängda.
Enligt Anna Edin fungerar tittarna som medproducenter i relation till reality-programmen. Dokusåporna kräver – i motsats till vad många tror – en aktiv och kanske till och med kritisk publik. Även den offentliga kritiken ingår i dag som en komponent i reality-formatet, där reaktionerna följer ett givet mönster: medierna rapporterar om programmen som verkliga och viktiga händelser, med fokus på negativa effekter som bekräftas av utomstående tongivande personer som psykologer och professorer.
– I den receptionsstudie med kvinnliga reality-tittare i olika åldrar som jag genomförde tidigare i år, gick det att urskilja olika anledningar till att reality är en så fängslande och fascinerande tv-genre, berättar Anna Edin. Bland annat erbjuder programmen ett perfekt råmaterial för livliga diskussioner kring vad som är normalt, genomsnittligt, extremt, udda, vad som är manligt, kvinnligt, konservativt och tidstypiskt, där programdeltagarna inbjuder både till negativ och positiv identifikation.
Att dokusåpor är fängslande är ett faktum, men frågan är hur verkliga de är. För många deltagare var det en hård erfarenhet att få se hur redigerarna klippte ihop deras personlighet till de enkelspåriga stereoetyper man var ute efter i castingprocessen. Deltagarnas vetskap om detta tror Sigge Eklund att kommer att göra genren mindre intressant i framtiden:
– Många yngre deltagare i dagens dokusåpor har sett så mycket dokusåpor att de är extremt medvetna om hur de bör agera framför kamerorna. Det påverkar kvalitén. Det som gjorde de första säsongerna av Robinson och Big Brother fascinerande var att deltagarna inte visste vad de hamnat i och inte förställde sig i samma utsträckning.
Dokusåpan är i sig en lyckad kombination av populära programkoncept som talkshow och såpopera, men den har också haft inflytande på andra tv-genrer under de åtta år vi levt med Robinson. Den har till exempel bidragit till att den yngre generationen har ett högre krav på autencitet än den äldre, menar Sigge Eklund:
– Dagens ungdomar har sett mer dokusåpa än skriven drama i sina liv, så när de går på bio är de mer allergiska än tidigare generationer för dialog som inte känns autentisk. Jag var och såg Harrys döttrar på bio och alla under 30 i salongen bara skrattade åt scener som var tänkta som allvarliga. Vi tror inte på replikerna. Vi har sett äkta scener. Vi vet hur de ser ut. Ändå får filmen bra betyg av äldre recensenter. För mig är det tydligt varför. De har växt upp med skriven drama, så de reagerar inte på att dialogen är orealistisk.
– Jag tror att dokusåpan har gjutit nytt liv i den förut så marginaliserade och borttynande traditionella tv-dokumentären, säger Anna Edin, och på motsvarande sätt förnyat den traditionella tv-serien som ju mer och mer led av sin brist på realism. Och kanske är det inte bara televisionen som har vidareutvecklats genom dokusåporna, utan även förutsättningarna för det offentliga livet? I finalomgångarna av program som brittiska Pop Idol och svenska Expedition Robinson har valdeltagandet stundtals varit lika högt som för vissa etablerade partier i de politiska valen. Och när man fick sms-rösta i Kinas motsvarighet till Idol kom människor närmare demokratiska val än de någonsin gjort, vilket förmodligen var del i orsaken till att valdeltagandet var så enormt.
