Året är 1998, dagen den 19 maj, platsen Cannes. Ridån på Grand Théâtre Lumière har just gått igen efter ett minnesvärt 60-årskalas där den firades äldste son i sitt födelsedagstal minutiöst har redogjort för hur fadern regelbundet förgrep sig honom och hans syster då de var barn.

På scenen står en grupp överväldigade danskar i olika åldrar och tar emot smått ändlösa applåder. I odiskutabelt centrum är en solig och cendréblond ung man som faktiskt just denna dag fyller 29 och just denna kväll har lagt hela filmvärlden för sina fötter.

Har han regisserat en instant classic? Inte omöjligt – på grund av sin hudnära estetik enligt Dogme 95-manifestet som bland annat förbjuder specialeffekter och filmmusik och kräver handhållen kamera, på grund av sin fenomenala ensemble av den gången mestadels oprövad talang (Ulrich Thomsen, Paprika Steen, Thomas Bo Larsen, Trine Dyrholm med flera) och på grund av sin bergtagande berättelse om denna förtätade familjefest som får så omvälvande följder. Fjorton Cannes-festivaler senare står fortfarande Festen ut i minnet hos många, många.

Året är 2012, dagen den 7 maj, platsen Filmbyen i Hvidovre där bolaget Zentropa har sitt säte. Två som var på plats i Cannes den där gången, en längst fram på scen och en i den drygt 2200-hövdade aftonklädda publiken, har mötts för att samtala. Begivenheten är den att Thomas Vinterberg åter är på väg till Cannes med en film. För första gången sedan 1998.

Kan du berätta vad du har gjort sedan dess?

– Jag gjorde It’s all about love och experimenterade med att vända ryggen åt alla Dogme-reglerna. Det blev så stort som bara var möjligt, en framtidsfabel som jag är mycket stolt över men vars jordeliv blev besvärligt. Folk förväntade sig att jag skulle fortsätta med Dogme. Sedan gjorde jag Dear Wendy. Lars von Trier skrev. Lars mötte jag på Zentropas trappa 1995 och tillsammans bestämde vi oss för att göra något nytt på film. Dear Wendy blev slutet på ett tioårigt partnerskap. Vi är inte ovänner, tvärtom, men det var dags att gå vidare. Så gjorde jag musikvideos för Metallica och Blur. Sedan gjorde jag En mand kommer hjem, min första danskspråkiga film på en del år. Det tyckte dom inte om i Danmark men väl i Italien. Och jag tycker om den för att jag hittade tillbaka till saker jag gjorde före Cannes -98. Och så träffade jag min nuvarande hustru på inspelningen. Sedan kom Submarino, en mycket hård historia som tävlade i Berlin. Också den är en tillbakagång, till saker jag gjorde innan jag började på filmskolan. Submarino är nog min renaste film. Sedan har jag också börjat med teater, vilket har varit extremt kreativt.

Redogörelsen tar drygt två minuter. Han tillfogar att han snart ska bli far till sitt tredje barn, det första med sin nya fru, och att nedkomsten faktiskt beräknas under Cannes-festivalen. Precis som förra gången kommer han att fira födelsedag därnere, nummer 43 denna gång. Han upplyser även att han trots flera kriser har mått ganska bra privat de senaste tio åren. Han gläder sig mycket åt de kommande veckorna. Det var ett tag sedan han prövade både det där med barn och det där med att tävla i Cannes.

– Förra gången var jag ung, naiv och väldigt glad. Jag trodde ju att vi bara hade gjort ett litet filmexperiment för oss själva. Jag blev också ofattbart ledsen när de inte ville ha It’s all about love. Sedan har jag inte skickat dem några filmer. Men Jakten har vi från första början riktat mot nålsögat Cannes. Utan att veta om vi skulle lyckas så har det varit vår konstnärliga ledstjärna. Det finns ju en slags film som kan komma till Cannes och vi satsade på att göra något med en egen röst och en konstnärlig integritet. En sådan måttstock förpliktar.

En film med sådan integritet tycker han Ruben Östlunds Play är.

–Jag var skakad och djupt fascinerad. Formmässigt var den helt nyskapande och innehållsmässigt förfärlig. Men mycket viktig. Det är en stark kritik av den svenska –och även i högsta grad danska – politiska korrekthet som har total beröringsångest inför dessa problem. Jag mådde dåligt i en vecka. Det är kanske den bästa samtida film jag har sett på fyra-fem år.

Hans klassiska förebilder heter Cassavetes och Bergman, den senare är nog störst.

–Han kombinerar oskuld och ondska på ett helt överrumplande sätt. Och han kunde det som jag helst av allt vill lyckas med: att skapa moment som fastnar i vårt medvetande. Alla, i alla fall i ditt land, minns den pruttande onkeln i Fanny och Alexander. Han är del av allas vår familj, en riktig människa. Eller Sommar-Monika. Henne glömmer vi aldrig, kommer att vara förälskade i intill vi dör. Då har man skapat liv.

Jakten är i skrivande stund nästan klar. Vinterberg hoppas att en trailer snart finns till hands. Under tiden beskriver han gärna filmen med egna ord.

–Det börjar med en massa glada nakna män som hoppar i en sjö i november månad. Det är ett drama om en liten lycklig stad på landet som mister sin oskuld efter att en liten lögn har smugit sig in i idyllen. Följden blir hat och häxjakt. I centrum står Lucas, en ödmjuk, glasögonprydd skollärare som är ett slags extrakt av den skandinaviske mannen: medgörlig och rättskaffens. Han blir ett offer för rädsla och spekulation och tvingas att lämna sin skandinaviska anständighet.

Festen blev teaterpjäs

Festen har haft stor framgång som teaterpjäs och 2010 skrev Vinterberg tillsammans med Mogens Rukov uppföljaren Begravningen, som hade premiär på Burghteater i Wien. Även denna blev en succé, som i dagsläget enbart är avsedd för scen. Vinterberg har sedan regelbundet samarbetat med Burghteater där även Kollektivet blivit en stor hit. Kollektivet är även tänkt att bli regissörens nästa film, inspirerad av hans egen uppväxt.

I rollerna syns Mads Mikkelsen i sitt första samarbete med Vinterberg, Thomas Bo Larsen, som varit med i alla regissörens filmer utom en samt svenska Alexandra Rapaport och en dansk ikon av klassiskt snitt, Susse Wold (från bland annat Matador), som Vinterberg säger sig ha gett en utmaning i klass med den Henning Moritzen fick i Festen. Manuskriptet är skrivet ihop med dansk films (alltmera infriade) unga hopp Tobias Lindholm, som redan under sin tid på filmskolan parades ihop med Vinterberg inför dennes arbete med Submarino (”vi klaffade direkt”). Från Vinterbergs egen filmskoletid finns som alltid folk som är redo att ge goda råd på vadhelst halvfärdigt och ibland ganska hemskt material det vara månde. Vilket inte är det sämsta när de heter Per Fly (Bänken, Föreställningar och kommande Monica Z) eller Ole Christian Madsen (Flamman & Citronen, SuperClásico).

–Jag växte upp i ett kollektiv där allting var öppet. Och på filmskolan bestämde vi oss tidigt för att ping-ponga med varandra. Det är en enorm styrka att ha någon våga visa sig naken och ful inför. Per Fly har sett allt jag gjort, inklusive all skit. Vi vågar vara helt ärliga inför varandra. Jag vet att om Per skakar på huvudet så är det galet. Vi ska ses på söndag och prata om ett stort beslut jag måste ta inför min nästa film. Efter det samtalet kommer valet att bli det rätta. Jag gör detsamma för honom. Slutet på Bänken är faktiskt min idé.

Också Lars von Trier har tittat in i klipprummet ett par gånger. Några övriga råd inför Cannes har den gamle Dogme-brodern avhållit sig från. Särskilt rörande presskonferenser.

–Jag tror inte att han är i stånd till det just nu.

Icke desto mindre är Vinterberg lätt beredd på att frågan om hans landsmans uttalanden om Hitler och judar kan tänkas komma upp under årets Cannes-besök.

– Jag har tänkt och tänkt…Skulle jag odla en liten mustasch, kanske. Nej, inte bra. Nej, jag kommer nog att hålla mig ganska ärlig och inte alls presskonferenssmart. Min hållning är att Lars bör kommas ihåg för större och viktigare ting.

Vad var din egen reaktion på hans presskonferens?

–I got the joke, i och för sig. Men Lars har ju alltid prövat gränser, ofta på samma sätt som ett barn. I Cannes 2011 gick han över gränsen. Och det tror jag på sitt sätt har varit extremt bra för honom. Som ett barn som äntligen faller till ro. På det sättet var det kanske inte så tokigt ändå.

Kanske är genus en hetare potatis under Cannes 2012. Har du reflekterat över att du deltar i en tävling bestående av enbart manliga regissörer?

–Bara män?! Är det riktigt? Jamen gudskelov att det är Cannes och inte Stockholm.

Thomas Vinterberg, en bokstavlig produkt av dansk 68-aktivism och uppväxt i solidariskt kollektiv, har en mycket klar åsikt i ämnet.

–Jag tycker att svenskarnas könsdebatt fullständigt har spårat ur. Helt absurt att vara vittne till. Må det aldrig sprida sig till Danmark. När jag ser på det martyrium som byggs av och runt kvinnor och på stödordningen som sätter politisk korrekthet över konst…det är en djupt förfelad tankegång. Långt ifrån alla men vissa kvinnor har verkligen gått aggressivt fram i debatten och iklätt sig en mycket oklädsam lidandeskepnad. Givetvis är det en stor debatt men jag kan inte förstå hur det kvinnliga könet kan gå med på att låta sig representeras av rabiat könskamp, att ingen av dem sätter ner foten. Djupt oroväckande. Att sätta könskvotering över konstkvotering är etthundra procent kastration av all form av artistisk verksamhet.

Kanske har han här stoff till sin presskonferens, Thomas Vinterberg, 43 lika dogmatisk och inte fullt så solig, naiv och ung som vid 29.

Imorgon börjar Jakten.