”Den där camorristan hade träffats av så många skott att hans kropp hade slagit runt. Huvudet ner och fötterna upp. Sedan öppnade karabinjärerna bildörren och kroppen gled till marken som en smält glasspinne. Vi stod där och tittade i lugn och ro utan att någon sa att det inte var något för barn att se.”

Roberto Saviano var 12 år när han på väg till skolan såg sitt första lik. Sedan dess har han bevittnat ytterligare ett 90-tal döda kroppar, berättar den napolitanske författaren på besök i Stockholm tillsammans med sin flickvän.

Roberto Savianos brutalt verklighetsbaserade bok Gomorra tycks göra en eriksgata.

Den har sålts till 30 länder och i Italien har hans redogörelser från de allra mörkaste men samtidigt mest vardagliga vrårna i den napolitanska underjorden resulterat i 800000 sålda exemplar. I Tyskland, där Gomorra släpptes för en månad sedan, har den redan nått 150000 läsare.

Med på detta statsbesök i miniatyrformat reser hotbilderna. Inför besöket har italienska inrikesministeriet kontaktat Säpo och svensk polis har cirkulerat runt hotellet. Hemma på okänd ort i Italien lever Roberto Saviano inte längre som en vanlig 28-åring, utan omger sig ständigt med tre livvakter och färdas i en bepansrad bil.

I den mjuka soffan på hotellrummet berättar han om det ena offret mer vidrigt och kallhamrat mördat än det andra. Sedan hans födelseår 1979 har 3600 personer dödats av camorran. Han hade länge funderat på att skriva något om maffians metoder: om pengarna, grymheten, livet och döden. Men det var en mer personlig händelse som fick honom att börja.

–Jag hade en gammal klasskompis som var inblandad i knarkhandel, men ville gå sin egen väg. De avrättade honom genom att krossa skallen med en stor sten. Det var en tydlig markering att visa att han var en ”testa dura” – en envis typ. När detta drabbade någon som hade varit mig nära, nådde jag plötsligt en punkt av ”det här är inte möjligt”, säger Roberto Saviano.

Under fem år blev han sambo med polisradion och tog sin vespa rakt in i hjärtat av de betongdjungler som omger Neapels norra delar.

–Först visste jag inte vad det skulle bli. Men om en skönlitterär författare skulle ha följt med mig under en dag, hade det nog resulterat i en fullständigt absurd roman.

Roberto Saviano beskriver kvinnliga maffiabossar med tigrar på tomten och datorer placerade vid campingtoaletter fulla med syra.

Skulle något hända räcker det inte att slå sönder datorn. Då doppar man den hellre i syra på en gång så att allt raderas.

Frågan är hur Roberto Saviano lyckas sudda ut en del av det han har varit med om.

–Jag har sett mycket. Den värsta perioden var när jag forskade i klanstriderna i Secondigliano där det kunde vara ända upp till åtta mord – per dag. En del har tagit hårdare på mig, framför allt när de har gjort ingrepp på kropparna. Som mannen de hade skurit av huvudet på med en cirkelsåg. Mannen satt kvar vid förarsätet, utan huvud.

Är det möjligt att förstå detta våld?

–Ja, eftersom det är ett direkt uttryck för det råa sätt man bedriver affärsverksamhet på. Advokaterna hävdar att våldet inte handlar om brottslighet utan är kulturellt betingat, och att det här är företagsamma människor som lyckats inom affärsvärlden. I själva verket är det inte alls så. Det här grova våldet har ingenting med kultur att göra, det är enbart kopplat till pengar.

Förra hösten återvände han till hemstaden Casal del Principe för ett antimaffiamöte. Roberto Saviano läste upp namnen på de lokala camorrabossarna: Schiavone, Iovine, Zagaria. Nyligen var han tillbaka tillsammans med talman Fausto Bertinotti och ett större säkerhetspådrag.

–När vi närmade oss drog butiksägarna ner sina järnjalusier och när jag kom till piazzan och började prata gjorde alla så här, säger Roberto Saviano och placerar sina korslagda armar i högt läge. Det var som en film. Så började gammelbossen, Sandokan Schiavones far, peka och kalla mig för pajas: ”Om du skriver böcker är det ditt problem, inte vårt”.

–Journalisterna trodde att han pratade med mig. Men han vände sig till de andra familjerna för att visa att jag inte hade förändrat någonting.

Men i ett land där maffian omsätter drygt 900 miljarder kronor, och där intäkterna strömmar ut och omvandlas i stora delar av Europa tycks boken haft betydelse.

–Klanerna hoppades att Gomorra inte skulle uppmärksammas, därför valde man att inte göra en martyr av mig. Det hade antagligen väckt större uppståndelse att ha ihjäl mig. Men boken har fått stor internationell spridning och de mer aggressiva klanerna skulle gärna ta i med hårdhandskarna.

Är det värt priset?

–Det har jag funderat på många gånger. I början tänkte jag att jag hade förstört mitt liv, att det vore bättre om jag aldrig hade skrivit boken. Men nu när jag har sett vilken effekt den har ser jag en mening med det jag har gjort. Men konsekvenserna är hemska, framför allt för min familj. Det känner jag konstant dåligt samvete för.