Idag tänder vi ett ljus för August Strindberg. Klockan halv fem är det nämligen 100 år sedan den store författaren drog sin sista suck. Den eländiga kräftan tog hans liv. Strindberg var då endast 63 år gammal.

Ett knappt år tidigare hade den även ekonomiskt trängde författaren fått vad som skulle kunna ses som ett erkännande. Han hade sålt rättigheterna till sina samlade verk till Karl Otto Bonnier för hela 200000 kronor. En ansenlig summa pengar som han delvis gav till sina barn med en uppmaning om sparsamhet. Ett bekymmer – att han så länge försummat sina nära – hade med ens blåst sin kos.

Men han kände ålderdomen komma krypande med ”varningar och förkänningar”. I ett brev till vännen Nils Andersson skriver Strindberg ”Sjuklig sedan ett par månar; troligen en ännu okänd outslagen åkomma invärtes, som läkaren (min måg) icke förstår sig på. Alla inälvorna i uppror, spränga; får inte rum i huden, fastän halvsvälter och lagt bort afton-groggen (den regelbundna).” Brevet avslutas med en omisskännlig språklig gest: ”Jag sitter här och väntar – på något okänt! fruktat, men i ett visst lugn!”

Den 14 maj 1912 i Blå Tornet hade Strindberg vid sin sida sjuksköterskan Hedvig Kistner och dottern Greta. Efter att döden inträtt lade Greta, enligt Strindbergs önskan, på hans bröst ett kärt krucifix. Ett kors som troligen inte enbart var ett uttryck för religiositet utan hade också en vidare symbolisk laddning.

Det finns flera bud på vilka hans sista ord var, men i denna tidning citerades de som: ”Nu har jag sagt mina sista ord, nu talar jag ej mer.” Möjligen var det inte vad han sa, kanske var det snarare uttryck för lättnad från en tidning som länge via sina kulturredaktörer och skribenter – Levertin, Heidenstam, Böök, Hallström – legat i bitter fejd med Strindberg.

För han var en lättrörlig pennfäktare och det var nog inte roligt att bli angripen av honom. Idag, då förolämpningar, fördömanden, häcklanden och kraftuttryck är stapelvaror och tillgängliga dygnet runt överallt, kan det vara svårt att förstå med vilken kraft en välformulerad tidningsartikel hamnade på de läskunnigas bord. Ord kunde vara om inte bokstavliga så symboliska avrättningar. Och Strindberg har stuckit pennspetsen i mången ömhudad lekamen.

Hans ord är fortfarande levande, vilket inte minst märks detta år då hans pjäser spelas som aldrig förr. Han är idag både omhuldad och uttjatad, ingen svensk författare har tillägnats så många perspektiv, åsikter och epitet. Därför används han också både som föredöme och hatobjekt. På sin tid var han fruktad och attackerad av etablissemanget, god vän med Hjalmar Branting och hyllad av folket (vilket blev tydligt såväl under den sista födelsedagen som vid hans begravning).

Mannen vi detta år hyllar alldeles extra var en litterär föregångare, en ”galen” vetenskapsman, en expressiv konstnär och en politisk radikal.

När svärsonen Wladimir Smirnoff betraktade honom på dödsbädden såg han ”ett egendomligt uttryck som är svårt att glömma, ett vackert småleende, nästan skälmskt”. Vi är fler som på det sättet vill minnas August Strindberg.