Första ledtråden till Natacha Atlas nya fas kom redan för elva år sedan. Andra soloplattan döptes, av kärlek till äldre arabisk popmusik, efter den egyp­tiske sångidolen Abdel Halim Hafez. Men Natacha Atlas var efter de fruktbara åren i kulturkrockbandet Transglobal Underground inne på helt andra, modernare sound: arabisk electronica för dansgolven i Europa.

Natacha Atlas har nu tagit upp tråden från 1997 igen. Senaste plattan Ana Hina är helt akustisk och med tonvikt på material skrivet för libanesiska sånggudinnan Fairuz och egyptiern Hafez, plus en del nyskrivet i samma stil. Den är ett litet mästerverk.

Till Stockholm kom hon som del av Kista världsmusikfestival med sin Mazeeka Ensemble: kapellmästare Harvey Brough, fyra musiker från Ana Hina och en delvis inlånad stråktrio. Redan flygeln till vänster och musikernas stolar i en halvcirkel signalerar att detta inte har något med electronica att göra.

Sättningen med neyflöjt, darbouka och barockgitarr knyter an till de arabiska vokalisternas guldålder. Natacha Atlas själv har plats i halvcirkeln, med sångtexterna på ett notställ med lysrör. Allt är upplagt för henne att äntligen få sjunga sin favoritmusik med den orkester som krävs.

Men när huvudpersonen tar plats längst bak på scenen saknar man en samlande frontperson. Och Atlas sänker hela tiden blicken mot notstället, och ökar distansen till publiken. Mazeeka-ensemblen live är lite för otajt och klen för det grandiosa i musiken. Till och med sången känns defensiv. Halvvägs förklarar hon att en förkylning hotar rösten. Kanske präglar den oron hela bandet ikväll.

Däremot är de luftigt glesa, nästan stillastående passagerna riktigt bra. Black is the colour of my true love’s hair (efter Nina Simone) kopplas ihop med Françoise Hardys hit Mon amie la rose med ett laddat fiolsolo av Samy Bishay. Här svävar Natacha Atlas röst i full frihet. Och mot slutet, när det får bära eller brista, ger hon allt i 50-talslåten Whatever Lola wants.

Trots invändningarna är hon med det nygamla soundet på helt rätt spår. Men nya technoprojekt verkar vänta runt knuten. Låt oss hoppas att Ana Hina inte blir en enstaka avvikelse utan den nya huvudlinjen.