Svenska Pen startar en dissidentblogg, en idé som enligt Ola Larsmo, Martin Kaunitz och Elnaz Baghlanian formulerar det många runt om i världen tänker på just nu.
Foto: Gunnar Lundmark
Förra veckan deltog Svenska Pen i en demonstration utanför vitryska ambassaden på Lidingö, i protest mot hur oppositionella behandlas i landet.
Aktionen, i samarbete med bland andra Amnesty, kan ses som ett exempel på Svenska Pens nya riktning – att bli synligare och lämna bilden av Pen som en intern litteraturklubb bakom sig.
Andra tecken på förändringen är ett nytt kansli i Gamla stan i Stockholm och att man har anställt en samordnare, Elnaz Baghlanian. Tills nu har man hållit till på olika förlag, senast på Albert Bonniers där sekreteraren Martin Kaunitz är förläggare.
–Vi flyttar hemifrån och växlar upp. Nu kan vi jobba snabbare och mer professionellt, säger han när vi träffas i källarvalvet under kansliet.
–Vi vill kunna ta del av det offentliga samtalet på ett annat sätt än tidigare, förklarar författaren Ola Larsmo, som tillträdde som ordförande 2009.
Ett konkret steg i moderniseringen är att de om en dryg månad ska ha dragit igång en internationell dissidentblogg, en digital tidskrift som har fått bidrag från både Kulturrådet och Sida.
–Tidigare sa man ”Ingen kan kontrollera internet” och ”Nu kan ingen stoppa det fria ordet”. Man kan sorgset konstatera att det inte är sant längre. Se på Vitryssland, där man vet att alla internetpubliceringar, e-post och mobiltelefonsamtal går att kontrollera, säger Ola Larsmo som blir redaktör för bloggen.
–Vad man ser just nu är galler som faller ned över hela planeten och diktatorer som har börjat hinna ifatt den tekniska utvecklingen. Frågan är: vad är motmedlet?
På sajten, som ska ha sitt säte i Sverige men delvis skötas från Pens huvudkontor i London, ska det finnas artiklar från ”korrespondenter” om läget i länder som är hårt ansatta när det gäller yttrandefriheten och dessutom ska de – när det hettar till som just nu i Vitryssland – kunna publicera ”akuta” artiklar på svenska, engelska och originalspråk.
–Vi ska vara en öppen kanal som går förbi totalitära staters brandväggar. Texterna ska publiceras i Sverige för att vi har ekonomiska och juridiska möjligheter att göra det, säger Martin Kaunitz.
De siktar högt och har skickat förfrågningar till indisk-brittiske författaren Salman Rushdie och mexikanska författaren och journalisten Lydia Cacho, båda hotade för vad de har skrivit. Dessutom hoppas de få med Mario Vargas Llosa, som har varit ordförande i Pen och som Ola Larsmo hade ett samtal inför publik med under Nobelveckan. Pen vill alltså ha några ”kändisnamn” som dragplåster, men alla skribenter kan få full anonymitet.
Områden som de i dagsläget nämner som viktiga att rapportera ifrån är Mexiko, Turkiet, Iran, Kina, Vitryssland, Ryssland och Burma.
–Vi vill också diskutera situationen i Ungern. För en obehaglig sak är ju att anti-demokratiska krafter börjar sticka upp nyllet i Europa på ett sätt som vi inte har sett på flera decennier, säger Ola Larsmo.
När dissidentbloggen har startat ska de ta itu med nästa stora projekt: ett litteraturhus i Stockholm.
–Det är skandal att det inte finns. Det finns i varenda håla i Tyskland, i Oslo... Vi har ett jättefint ABF, Södra teatern, Kulturhuset..., räknar Martin Kaunitz upp.
–Men litteraturens egen plats finns inte, tillägger Ola Larsmo, som ser Litteraturhuset i Oslo, som Norska Pen är inblandat i, som en förebild:
–Man tappar hakan när man kommer in där. De har en stor, fin bokhandel, jättefint fik och så pågår alltid minst två spännande program. Jag var där och pratade om andra världskriget-romaner samtidigt som det pågick en publikdragande konferens om feministisk litteraturforskning i källaren.
Ett samarbete har inletts med Författarförbundet och Martin Kaunitz är övertygad om att flera förlag vill vara med och finansiera, eftersom de redan i dag lägger ned både pengar och arbete på den typen av evenemang men inte har full kontroll över verksamheten.
Under våren ska privata sponsorer och politiker kontaktas.
–Det är nog ett politiskt möjligt läge nu. Kanske kan det bli något liknande Filmhuset, funderar Martin Kaunitz.
Visionen är ett hus med bokhandel, kafé, övernattningslägenheter och utrymmen för seminarier, uppläsningar och annan scenverksamhet.
–Om förlagen går ihop kan man komma ihåg att det 2012 är 100 år sedan Strindberg dog.
Men kan det finnas ett litteraturhus redan 2012?
–Egentligen, vad behöver vi? Det är inget sommar-OS. Personerna, rutinerna och verksamheten finns och det står ganska många kåkar tomma i stan. Vi behöver inte så mycket för att komma igång.
